"...Jag vaknar av ingenting! Går direkt till Mamma. Tunga andetag. Jag tar hennes vänstra hand. Den är så mjuk, så varm och så stark. Hon kniper min hand. Hon känner att jag är där. Jag lägger mig ännu närmare, så att jag känner hennes kind mot min näsa. Hon kämpar för varje andetag. Jag lägger min högra hand på hennes hjärta. Det är så friskt, så fullt av kärlek. Allting stannar. Klockan slutar att slå. ”Mamma, släpp taget. Vi kommer klara det här. Gå till ljuset.” Mamma tar några djupa andetag. Andas ut sitt liv. Jag känner hjärta sluta slå. Jag blundar och jag vet att själen går vidare.
Panik. Ångest. Uppgivenhet. Det är bara en mardröm. Mamma. Jag letar fram en bild på mig från förskolan. På kortet är jag glad, man kan se i ögonen hur mycket skratt och bus som finns i mig. Jag bär en rosa tröja och mitt på huvudet sitter en rosa tofs med hår. Jag ler och det finns inte många mjölktänder kvar. Vi skrattade ofta åt det kortet. Jag stoppar kortet i bröstfickan på pyjamasen. ”Mamma, glöm mig aldrig.”
måndag, augusti 21, 2006
tisdag, augusti 15, 2006
Fredag 10 Mars 2006
"...Vid elvatiden kommer Ylva. Jag ligger bredvid dig då hon kommer in i sovrummet. Ylva som är så stark, lika stark som du Mamma. Hon sätter sig på en stol och tar din hand. Jag ser allt. Hon säger ”Hej syster yster!”. Du vänder dig om, öppnar ögonen och du ler. Det leendet kommer jag alltid att minnas. Stackars moster, på bara ett dygn har allt förändras. ”Du lovade ju att höra av dig om jag skulle komma. Jag sa ju att jag skulle komma direkt.” Mamma du visste att Ylva var där och du var glad och tacksam. För du visste vad som skulle hända, och du visste att Ylva skulle ta hand om oss.
...Hon skriker, det gör så ont. Jag kramar om henne och håller henne ännu hårdare. Hon får bara ondare. Hennes ansiktsuttryck. Hon gråter. Det är första gången jag ser henne gråta sen hon fick veta att hon var sjuk. Jag klarar det inte längre, jag klarar inte att se henne så.
Under dagen ligger jag ofta hos Mamma. Jag berätta för henne hur mycket jag älskar henne och jag känner hur mycket hon älskar mig. Det här är ett tillfälle där jag känner hur starka band det finns mellan oss. Vi kan inte prata med varandra, men använder andra sinnen. Mamma tittar upp ibland, men det går inte att få ögonkontakt med henne. Hon kan inte prata men hon kan trösta mig och när jag ligger där blir jag lugn. Jag hittar en av hennes favorittröjor, jag tar på mig den, den är stickad och varm. Jag hittar även hennes vantar.
...Jag öppnar dörren, Ann-Sofie kramar mig. Hon förstår precis hur jag känner. Jag är tacksam att hon är här. Annika ringer från Luleå och frågar om hon ska komma. Jag vandrar omkring i mitt osynliga skal. I min låtsasvärld, som jag snart ska vakna upp ifrån. Vakna och inse att allt bara är en dröm. Jag vill vakna nu.
Sen kommer den värsta stunden i mitt liv. Smärtan. Det känns som att jag är mitt i den. Tiden stannar, mitt hjärta försvinner. Ingen kan någonsin förstå. Jag höll för öronen så hårt jag kunde. Det tog aldrig slut. Det tar aldrig slut, det ekar fortfarande i mitt huvud.
Kvällen går, vid sjutiden kommer Annika och Olof. Dom hjälper inte bara Sofie, utan även mig. Vi sitter på Sofies rum. Annika får oss att le, hon får Sofie att säg vad hon känner i hjärtat och får henne att gråta. Hon masserar mina fötter och jag börjar för första gången på flera dagar slappna av lite. Vilka underbara människor som är hos oss och stöttar. När vi sitter där och pratar hamnar jag i något konstigt tillstånd. Jag har kanske sovit drygt tre timmar på tre dygn och knappt ätit något. Hur kan man ens vara vaken? Otroligt hur mycket kroppen klarar när man hamnar i chock. Jag lägger mig i soffan. Det känns som att jag fått ansiktsförlamning, jag kan inte röra ögonlocken, samtidigt som resten av kroppen vill springa. Någon minut senare stiger jag upp och äter en palt. Jag kommer knappt ihåg hur man äter. Märklig känsla. Klockan är närmare tolv på natten. Jag lägger mig i soffan, sover kanske fyrtio minuter, sen går jag in till Mamma. Ann-Sofie sitter bredvid henne. Jag känner hur mycket det betyder för Mamma att hon är där. En av Mammas absolut bästa vänner. Ann-Sofie sitter mellan mig och Mamma. Jag gråter. ”Det gör så ont”, säger jag. ”Jag vet, jag vet det.” Sofie har somnat, pappa sover i mitt rum, Ylva ligger i soffan, Roger gör upp eld, Tyson sover, jag går också och lägger mig i soffan och somnar…"
...Hon skriker, det gör så ont. Jag kramar om henne och håller henne ännu hårdare. Hon får bara ondare. Hennes ansiktsuttryck. Hon gråter. Det är första gången jag ser henne gråta sen hon fick veta att hon var sjuk. Jag klarar det inte längre, jag klarar inte att se henne så.
Under dagen ligger jag ofta hos Mamma. Jag berätta för henne hur mycket jag älskar henne och jag känner hur mycket hon älskar mig. Det här är ett tillfälle där jag känner hur starka band det finns mellan oss. Vi kan inte prata med varandra, men använder andra sinnen. Mamma tittar upp ibland, men det går inte att få ögonkontakt med henne. Hon kan inte prata men hon kan trösta mig och när jag ligger där blir jag lugn. Jag hittar en av hennes favorittröjor, jag tar på mig den, den är stickad och varm. Jag hittar även hennes vantar.
...Jag öppnar dörren, Ann-Sofie kramar mig. Hon förstår precis hur jag känner. Jag är tacksam att hon är här. Annika ringer från Luleå och frågar om hon ska komma. Jag vandrar omkring i mitt osynliga skal. I min låtsasvärld, som jag snart ska vakna upp ifrån. Vakna och inse att allt bara är en dröm. Jag vill vakna nu.
Sen kommer den värsta stunden i mitt liv. Smärtan. Det känns som att jag är mitt i den. Tiden stannar, mitt hjärta försvinner. Ingen kan någonsin förstå. Jag höll för öronen så hårt jag kunde. Det tog aldrig slut. Det tar aldrig slut, det ekar fortfarande i mitt huvud.
Kvällen går, vid sjutiden kommer Annika och Olof. Dom hjälper inte bara Sofie, utan även mig. Vi sitter på Sofies rum. Annika får oss att le, hon får Sofie att säg vad hon känner i hjärtat och får henne att gråta. Hon masserar mina fötter och jag börjar för första gången på flera dagar slappna av lite. Vilka underbara människor som är hos oss och stöttar. När vi sitter där och pratar hamnar jag i något konstigt tillstånd. Jag har kanske sovit drygt tre timmar på tre dygn och knappt ätit något. Hur kan man ens vara vaken? Otroligt hur mycket kroppen klarar när man hamnar i chock. Jag lägger mig i soffan. Det känns som att jag fått ansiktsförlamning, jag kan inte röra ögonlocken, samtidigt som resten av kroppen vill springa. Någon minut senare stiger jag upp och äter en palt. Jag kommer knappt ihåg hur man äter. Märklig känsla. Klockan är närmare tolv på natten. Jag lägger mig i soffan, sover kanske fyrtio minuter, sen går jag in till Mamma. Ann-Sofie sitter bredvid henne. Jag känner hur mycket det betyder för Mamma att hon är där. En av Mammas absolut bästa vänner. Ann-Sofie sitter mellan mig och Mamma. Jag gråter. ”Det gör så ont”, säger jag. ”Jag vet, jag vet det.” Sofie har somnat, pappa sover i mitt rum, Ylva ligger i soffan, Roger gör upp eld, Tyson sover, jag går också och lägger mig i soffan och somnar…"
lördag, augusti 05, 2006
fredag, augusti 04, 2006
Torsdag 9 Mars 2006
"...Morgonen efter, jag köpte dina favoritbröd och saker till en sallad du tyckte så mycket om. När jag kom hem satt du i soffan. Den synen jag såg när jag tittade på dig sitter som en spik i mig. Du var alldeles gul i ansiktet och i ögonen. Jag blev rädd, fruktansvärt rädd. Hjärtat gjorde så ont. Det gick inte få ögonkontakt med dig. Men jag gav inte upp, utan hämtade en tallrik med lite yoghurt…
...Du tittade faktiskt på mig en gång och höjde ögonbrynen sådär som du brukade göra när du tyckte något var roligt, men ville att den andra skulle le före dig. Men denna gång kändes det annorlunda. Jag vet att du inte gillade att jag såg dig så svag. Du ville klara dig själv. Jag grät för varje sked jag gav dig. Det gick inte hålla tårarna tillbaka. Du åt inte mycket.
Sen är allt en dimma… Jag minns bara vissa saker. Jag ligger på golvet, sliter och kastar ut alla saker ur en ryggsäck, det är svårt att andas. Jag måste hitta Mammas mobil och ringa efter Ylva (moster Ylva, som bor i Norrköping). Jag får panik. Hittar den tillsist i Mammas jackficka, men den är avslagen. Jag vet koden så väl men kommer bara ihåg den första siffran. Jag testar, men det är fel. Jag får kramp i hjärtat och kan knappt andas..
...Jag vaknar upp i min säng, bredvid mig sitter Julia. Vi behöver hjälp. Jag ringer Lena. Ett telefonsamtal som idag känns overkligt men oerhört viktigt. Efter det stapplar jag iväg till vardagsrummet. När jag kommer dit sitter det en man och en kvinna där, jag ser en läkarväska och förstår. (Jag ser allt uppifrån) Jag faller ner på golvet, jag skriker; ”Mamma… Mamma!!” och sträcker upp min hand. Läkarens blick. Hans ögon berättar så mycket mer än ord någonsin kan göra. Där och då förstår något inom mig vad som är på väg att hända. Jag sätter mig i soffan. Helt plötsligt kommer det kraft från ingenstans, tårarna slutar rinna. Jag berättar i detalj för läkaren hur det sett ut det senaste dygnet. Läkaren och sköterskan ser helt ställda ut. Dom har tårar i ögonen båda två och läkarens röst är svag. Pappa pratar i telefon, sen hör jag orden, orden som alltid kommer finns där. ”Dom säger att det inte går göra något, nu pratar dom bara om att bromsa”.
Jag tittar på läkaren. Mina ögon biter sig fast i hans. ”Ni måste hjälpa Mamma! Ni måste byta lever.” Men Mamma är för svag, det finns inget att göra. Där och då bestämmer jag att dom inte ska bromsa. Mamma ska inte lida en sekund mer än hon behöver. Det är ett beslut som gör otroligt ont i mig samtidigt som det känns så självklart. Jag vill att Mamma ska leva, men den enda jag tänker på nu är henne. Och det viktigaste är att hon mår så bra som det går och att hon inte har ont. Först ska vi se till att hon får ett så bra och värdigt slut som möjligt, sen får vi ta hand om oss själva.
… Lena kommer bara någon minut senare, jag kastar mig i armarna på henne och gråter. Hon gråter. Hon förstår ingenting. När hon tar steget in ser hon sköterskan, som hon känner. Då förstår hon. Det kommer folk, massa folk som stöttar, gråter, kramas, alla har samma tomma blick. Chocken gör en människa så ihålig. Mamma får dropp. Jag försöker sova, men det är absolut helt omöjligt. Jag är yr och det smärtar i hjärtat. Jag går till Mamma istället. Åsa ligger redan där.
Du andas så lugnt, i din sidenpyjamas med små kattungar på. Jag lägger mig på din vänstra sida och tar din hand. Tårarna kommer men jag känner mig ändå så trygg när jag ligger där, tätt intill dig. Jag somnar. Jag pratar till dig. Du hör. Jag vet att du hör och förstår."
...Du tittade faktiskt på mig en gång och höjde ögonbrynen sådär som du brukade göra när du tyckte något var roligt, men ville att den andra skulle le före dig. Men denna gång kändes det annorlunda. Jag vet att du inte gillade att jag såg dig så svag. Du ville klara dig själv. Jag grät för varje sked jag gav dig. Det gick inte hålla tårarna tillbaka. Du åt inte mycket.
Sen är allt en dimma… Jag minns bara vissa saker. Jag ligger på golvet, sliter och kastar ut alla saker ur en ryggsäck, det är svårt att andas. Jag måste hitta Mammas mobil och ringa efter Ylva (moster Ylva, som bor i Norrköping). Jag får panik. Hittar den tillsist i Mammas jackficka, men den är avslagen. Jag vet koden så väl men kommer bara ihåg den första siffran. Jag testar, men det är fel. Jag får kramp i hjärtat och kan knappt andas..
...Jag vaknar upp i min säng, bredvid mig sitter Julia. Vi behöver hjälp. Jag ringer Lena. Ett telefonsamtal som idag känns overkligt men oerhört viktigt. Efter det stapplar jag iväg till vardagsrummet. När jag kommer dit sitter det en man och en kvinna där, jag ser en läkarväska och förstår. (Jag ser allt uppifrån) Jag faller ner på golvet, jag skriker; ”Mamma… Mamma!!” och sträcker upp min hand. Läkarens blick. Hans ögon berättar så mycket mer än ord någonsin kan göra. Där och då förstår något inom mig vad som är på väg att hända. Jag sätter mig i soffan. Helt plötsligt kommer det kraft från ingenstans, tårarna slutar rinna. Jag berättar i detalj för läkaren hur det sett ut det senaste dygnet. Läkaren och sköterskan ser helt ställda ut. Dom har tårar i ögonen båda två och läkarens röst är svag. Pappa pratar i telefon, sen hör jag orden, orden som alltid kommer finns där. ”Dom säger att det inte går göra något, nu pratar dom bara om att bromsa”.
Jag tittar på läkaren. Mina ögon biter sig fast i hans. ”Ni måste hjälpa Mamma! Ni måste byta lever.” Men Mamma är för svag, det finns inget att göra. Där och då bestämmer jag att dom inte ska bromsa. Mamma ska inte lida en sekund mer än hon behöver. Det är ett beslut som gör otroligt ont i mig samtidigt som det känns så självklart. Jag vill att Mamma ska leva, men den enda jag tänker på nu är henne. Och det viktigaste är att hon mår så bra som det går och att hon inte har ont. Först ska vi se till att hon får ett så bra och värdigt slut som möjligt, sen får vi ta hand om oss själva.
… Lena kommer bara någon minut senare, jag kastar mig i armarna på henne och gråter. Hon gråter. Hon förstår ingenting. När hon tar steget in ser hon sköterskan, som hon känner. Då förstår hon. Det kommer folk, massa folk som stöttar, gråter, kramas, alla har samma tomma blick. Chocken gör en människa så ihålig. Mamma får dropp. Jag försöker sova, men det är absolut helt omöjligt. Jag är yr och det smärtar i hjärtat. Jag går till Mamma istället. Åsa ligger redan där.
Du andas så lugnt, i din sidenpyjamas med små kattungar på. Jag lägger mig på din vänstra sida och tar din hand. Tårarna kommer men jag känner mig ändå så trygg när jag ligger där, tätt intill dig. Jag somnar. Jag pratar till dig. Du hör. Jag vet att du hör och förstår."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)