Två år

Livet. Man kan aldrig veta vad som händer imorgon. Det enda man kan veta säkert är att det hela livet kommer att fortsätta dyka upp saker man behöver gå igenom, saker man inte alltid förstår sig på eller har möjlighet att välja bort. När Mamma slutade att finnas i min vardag kändes allt hopplöst och livet var bara jobbigt att vakna upp till. Det var bara jobbigt att leva ända tillsdess att jag började inse att det finns så mycket mer att finna glädje i än jag tänkt på tidigare. Jag har faktiskt fortfarande möjligheten att leva, det valet hade inte Mamma.

Mitt mål när jag började skriva den här bloggen var först att överleva. Sen att börja leva igen. Jag har klarat det. Tack vare människor som bryr sig. Tack alla som skriver till mig här på bloggen. Människor som inte känner mig men som använder sitt hjärta.

Om några timmar är det två år sedan jag såg Mamma sluta andas. Två år sedan jag fick prata med henne, kram henne, höra henne skratta. Minns att jag sa ”Jag klarar inte det här” ett tag efter jag låtit henne gå. ”Jo det kommer du göra, du är så stark Lina” var det någon som sa till mig. Men det handlar inte om att vara stark. Det handlar om att vara. Att våga vara. Finnas kvar, fastän en bit av en inte längre gör det. När man kommit förbi alla ”tänk om..”, allt som man kanske hade kunnat göra för att förhindra att det blev som det blev, och insett att döden aldrig går att styra över finns det bara en känsla kvar. Saknad. Saknad är en den värsta känslan jag vet, den kan aldrig bli mindre. Jag kommer sakna Mamma hela livet. Det dyker hela tiden upp stunder jag vill dela med henne, jag vill att hon ska skjutsa mig till flyget när jag ska ut och resa. Jag vill att hon ska ringa mig varje dag och fråga hur jag mår. Jag vill att hon ska finnas där för mig när jag mår dåligt. Jag vill sakna henne när jag reser och längta efter att få krama henne igen.

Mamma, vissa dagar saknar jag dig så mycket att jag bara vill kliva ut ur mig själv. Att se dig sjuk i mina drömmar gör så ont. Men jag vet att du är frisk nu. Jag kan se dig le i himlen och det gör att jag kan fortsätta leva. Du finns alltid kvar i mitt hjärta. Därifrån kan ingen ta dig ifrån mig

Jag älskar dig, lika mycket som igår och ännu mer imorgon.

Välja det bästa för mig

Det viktigaste är inte att tänka rätt och att alltid ta rätt beslut. Det viktigaste är att känna medan man tänker och att ta beslut utifrån sitt hjärta.

Jag har hittills i mitt liv alltid försökt att ta det rätta besluten. I fortsättningen av mitt liv ska jag istället försöka att ta det bästa besluten. Inte det som ger mig mest pengar, minst bekymmer och lättast väg att gå på. Utan det som ger mig mest lärdom, flest problem att reda ut och bästa möjlighet att komma närmare de människor jag älskar. Det ger mig rikedom.

Det här året har jag lärt mig att beslut för min egen skull. Ingen annan ska leva mitt liv. Ska jag kunna ge det bästa av mig till andra behöver jag se till att det bästa jag är så bra som möjligt.