Perspektiv

Länge sedan jag grät såhär mycket. Tiden går och ännu har ingen hiss till himlen uppfunnits. Jag hatar pengar och varje gång det pratas pengar så sätts alltid den stunden i perspektiv till vad jag förlorat. Alla pengar i hela världen samlat i min ficka hade inte räddat min Mamma. Betydelselöst och utan värde. Men med alldeles för mycket värde.

Jag vill leva utan pengar. Jag vill leva med människor. Människor som skänker mig glädje och lycka. Människor som jag blir glad av att se och som jag kan vara mitt bästa jag med och ge allt jag har inom mig. Jag vill ge. Jag vill bli accepterad för den tjejen jag är och den jag vill vara. Jag vill se ljus i varje dag och hitta lycka i små saker varje stund jag lever. Jag vill vakna med en bra känsla i magen och längta efter att få leva dagen. Jag vill vara lika busig när jag är 50 som jag var när jag var 15.

När själen är gammal nog kan sinnet alltid vara ungt.

Jag har människor i min närhet som känner mig utan och innan och som aldrig skulle ta ett steg ifrån mig. Jag har en trygghet i mig själv som gör mig medveten, även om alla mina brister och felsteg. Jag har en pappa och en syster som alltid finns för mig. Jag har en mamma i himlen som finns kvar.

Jag har en tro.
En tro på kärlek.