fredag, mars 11, 2011

Fem år

Timvisaren rör sig, men det är omöjligt att se. Vad är tid?

Fem år har gått. Fem år!

Vad går man igenom under en femårsperiod? Sett utifrån mitt eget sorgearbete så är det troligtvis mer än vad jag själv vet om. Kanske tänker man; nu gråter hon det är bra, då bearbetar hon det som hänt. Men riktigt så enkelt är det inte. Det finns absolut inga regler eller någon handbok om hur och när man bearbetar saker man varit med om. Sätten och tiden för denna process är nog lika många som människor som går igenom den. Jag har bearbetat en del genom att skriva, genom att prata, mycket via drömmar och genom att fysiskt anstränga mig.

Det är märkligt hur dessa fem år känns som en evighet samtidigt som det känns som igår. Helt beroende på vad jag tänker på. Ögonblick starkare än livet själv tar mig tillbaka på nolltid. Resan i mig själv kan ibland kännas som den sträcker sig längre än en livstid. Fem år. Fem år äldre i siffror. Ett år äldre i utseende och tjugo år äldre i livserfarenhet. Fem år med en Mamma utan mobil i himlen. Jag har vuxit in i en vardag utan henne, en vardag som ger mig lika mycket kärlek och lycka som under tiden hon var den som väckte mig på morgonen.

Våga lita på att livet blir underbart igen! Våga lita på din inre styrka, det är den som gör att du kan falla ända ner till botten. Det är i botten du finner svaren som tar dig allra längst upp. Dom som aldrig varit där kommer inte hitta vägen som leder oss allra högst upp. Lita på att den människa som rest vidare hjälper dig från sitt håll och våga vara lycklig.

I'm glad he set you free from sorrow
I'll still love you more tomorrow
And you will be here with me still


söndag, mars 06, 2011

Jag träffade dig igen

Tack för att du kom till mig i drömmen härom natten. Du såg så livfull och glad ut. Jag kramade dig hårt! Jag vet i mina drömmar att du inte lever därför passar jag alltid på att hålla kvar kramen så länge det går. Du fick hälsa på Cássandra. Tror du ville berätta för mig att du ser henne och vet vad hon gör för mig.

Du dog ifrån mig i drömmen... Jag tror att just det ögonblicket, sekunden du slutade andas är det som sitter hårdast i mig. Saknad kan man lära sig leva med. Livet kan man vända från något mörkt till något underbart, vackert och strålande ljust. Men minnet av att se någon man älskar stänga sina ögon för alltid, det har satt spår som jag inte riktigt kan styra över.

Mina drömmar är ett bra exempel. När du dyker upp där blir jag lika förvånad varje gång. Du ska inte finns där, du ska inte kunna gå, tala och le mot mig. Jag springer alltid fram till dig, vill att du ska hålla om mig. Drömmarna slutar alltid med att du dör, jag vaknar och kudden är lite blöt. Men nu tar det bara några minuter innan jag kan le igen. Le åt livet, le åt att jag fortfarande har möjligheten att leva.

Den chansen tänker jag ta! Och!
Jag tänker göra något fantastiskt bra av det också!!!