När allt faller..

På en sekund vänder det och man kastas ner till botten igen. Det finns ingen kraft att stå emot. Man gråter tills man somnar. Man vaknar och undrar vart man är. Huvudet är alldeles tomt, men ögonen är fyllda med tårar. Då vet man, man är kvar på det stället man vill bort från. Det är enklast, bort från allt.

Mamma du fick mig alltid att må bättre. När jag inte orkade så bar du mig. Du delade alla mina problem och bekymmer. Du gjorde alltid mitt liv lättare. Jag tänker ofta på jobbiga saker nuförtiden... Det finns så mycket jag skulle behöva din hjälp med. Jag vet inte vart jag är påväg längre. Och jag är alldeles för obalanserad för att kunna "höra" dig och "lyssna" till dina råd.

Att slåss mot sig själv är det värsta jag vet.

Eftertanke

Har blivit sjuk nu efter alla tåg och flygresor…
En klok tjej sa till mig att det kanske bara är ett gott tecken att jag blivit sjuk. Att jag är på väg tillbaka till kroppen igen.

Efter galan har många sjukdomstankar kommit. När jag ser eller träffar kvinnor som gått igenom behandlingar, kastats mellan hopp och förtvivlan, tappat hår, mått skit, inte vetat om de ska överleva, så är jag glad att Mamma slapp gå igenom allt det där. För henne skull var det här det bästa. Hon fick verkligen leva ända in i det sista. Men för oss runtomkring hade det kanske varit lättare att förstå om det hade skett på ett annat sätt. Men å andra sidan spelar det ju ingen roll nu. Men tankarna kommer ju…

Jag tror jag har accepterat livet igen. Inte riktigt att det blev som det blev. Mer att det är som det är. Känslan av hopplöshet har blivit mindre, men saknaden större och mer intensiv. Vissa stunder så känns det så självklart att du finns kvar Mamma, fast på ett annat ställe. Att du ser efter mig och hjälper mig så gott du kan. Medan jag andra gånger bara känner ett stort hål i mitt liv. Men varje gång jag pratar till dig så känner jag din närhet. Jag kan höra i mitt huvud vad du svarar på mina frågor. Jag kan känna i mitt hjärta hur mycket det betyder för dig att jag fortfarande pratar med dig. Du är här just nu…

Rosa Bandet-galan

Senaste 9 dagarna har jag varit ute och rest lite i södra sverige. Har haft det underbart och vilken speciell avslutning det blev när jag blev inbjuden till Rosa Bandet-galan.

Jag vill tacka Åsa på Amelia för att jag fick följa med på galan. Det var känslosamt och berörande på ett helt annat sätt än när man tittat tidigare. Men också kul att få se hur en tv-gala fungerar. En mycket trevlig kväll!