Ibland kastas man bara ombord på den där sjunkande båten igen. Det finns inget man kan göra för att förhindra det. Jag vet hur mörk botten är och vad som krävs för att orka simma upp till ytan igen.
Inatt drömde jag att jag cyklade förbi sjukhuset, jag var påväg hem till min lägenhet efter att ha hälsat på min pappa och syster. Då såg jag mamma komma cyklandes, hon svängde in mot sjukhuset och gick in. Jag vaknar med ett ryck. Kastar mig efter telefonen. Det finns bara en enda tanke i huvudet. Jag måste hinna ringa mamma innan hon dör. När jag ser min svarta mobil på golvet inser jag att det är något som inte stämmer. För en sekund sen var Mamma helt levande men nu. Borta. Tiden stannar. Det går inte tänka klart. Vad är verklighet? Svaret blir tårar, fallade på min telefon. Tänk om jag kunde ringa henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar