söndag, januari 18, 2009

Vill någon dela med sig?

Ännu en jul har passerat. Tänk att det som en gång var något jag älskade att längta efter nu kan göra så ont. Alla minnen av stunder jag aldrig kan få uppleva igen. Mamma var så mycket mer än jag någon gång förstod medan hon levde. I mitt huvud kan jag fortfarande se henne göra om hela köket till ett tomteland. Hon älskade det. Jag behöver bara blunda för att komma dit. Men jag vill inte blunda, jag vill kunna se det med öppna ögon.

Det börjar snart närma sig tre år sedan jag hade en mamma jag kunde prata med. Ibland får jag kommentarer som, att det har gått en tid nu. Att det borde kännas bättre. Men för mig gör det inte det. Jag känner bara hur det går mer och mer dagar sen jag hade henne. Saknaden spränger mig snart.

Att försöka få andra människor att förstå hur man känner sig när det brinner inuti en. När man bara vill slita av sig kroppen och flyga iväg. Hur tårar aldrig kommer räcka till att beskriva allt det som bubblar där inne. Att med ord försöka beskriva för någon när man mår så dåligt.

Är det någon av er som förstår som vill dela med sig av sina tankar?

Kan ni ibland känna en slags otäck ensamhet, där man är helt naken och inte vet vart man ska ta vägen?
Att man ibland är så beroende av en kram att man inte vågar be om en?
Fast att det gått ett tag så känns det ibland fortfarande overkligt?
Tycker ni det kan vara jobbigt ibland när de runtom inte förstår?
Kan ni känna att vissa saker, som saknaden, blir jobbigare med tiden?

7 kommentarer:

Anonym sa...

Jag förstår precis hur du menar, min mamma dog augusti -07 och min storasyster ett halvår efter. Jag känner nog enheldel som du, dendär nakenheten. Hör gärna av dig!

/emma.oliv@hotmail.com

Anonym sa...

jag förstår också precis vad du menar och ja känner som du beskriver! =/


Lnzmra@hotmail.com

Anonym sa...

Jag har nog aldrig kännt avgrundsdjup sorg eller saknad. Så därför kan jag bara tro på saker, och sak som jag tror... är att det inte det kommer kännas bättre ju längre tiden går.

Den enda skillnaden är att du blir så mycket "bättre" på att hantera dina tankar, dina dagar, dina nätter och dina drömmar.

Varje gång du känner att en jobbig känsla är på inkommande, så.. stanna till, lyft ögonenbrynen, kolla din omgivning - KÄNN din omgivning, och visa din mamma att du fixar denna stund också! Det är du och henne - ingen annan. Och du växer med massoooor för varje dag som går.

Du är på livets resa, och det finns ingen mer oviss, orättvis, osäker, men samtidigt så fullständigt underbar, resa.

Och det är inte en resa längre bort från din mamma - det är faktiskt en resa närmare henne.

Never back down! (Fast ibland behövs det också... små ihopbrytningar. Men, kom alltid tillbaka!)

Anonym sa...

Jag förstår dig. Jag har förlorat båda mina föräldrar. Min pappa år 2000 och min mamma år 2006.

Jag delar gärna mina tankar vilka inte är så lätt att lyfta fram ur mitt mörker.

Emil_smedh@hotmail.com

Anonym sa...

jag förstår precis, jag beklagar sorgen, min mamma gick också bort för några år sedan i cancer, och den ensamheten, hur mycket man än försöker att fylla den, så går det inte. skönt att veta att man inte är ensam att känna så som man gör!

Anonym sa...

Har precis förlorat min mamma i cancer. Jag letade efter en blogg av någon som upplevt samma sak. Läste din från början, känner igen alla känslor de första dagarna och fick en föraning om vad som komma kan.

Tack för att du delar med dig.

Jenny sa...

Jag känner så väl igen mig.
Min mamma lämnade oss hösten 2003 efter många års kamp mot cancer. Jag har saknat henne varenda dag sedan hon gick bort, men det är under det sista året som det vart extra jobbigt. Man börjar inse att mina barn aldrig kommer träffa sin mormor, hon kommer aldrig få vara med när man köper hus osv. Det är så mycket man hade velat berätta för henne.
Jag är rädd att jag ska glömma hennes röst och hur hon var.

Varför ska så många fina människor lämna oss??

Hör mer än gärna av dig!

jenric_9@hotmail.com