Du dog ifrån mig i drömmen... Jag tror att just det ögonblicket, sekunden du slutade andas är det som sitter hårdast i mig. Saknad kan man lära sig leva med. Livet kan man vända från något mörkt till något underbart, vackert och strålande ljust. Men minnet av att se någon man älskar stänga sina ögon för alltid, det har satt spår som jag inte riktigt kan styra över.
Mina drömmar är ett bra exempel. När du dyker upp där blir jag lika förvånad varje gång. Du ska inte finns där, du ska inte kunna gå, tala och le mot mig. Jag springer alltid fram till dig, vill att du ska hålla om mig. Drömmarna slutar alltid med att du dör, jag vaknar och kudden är lite blöt. Men nu tar det bara några minuter innan jag kan le igen. Le åt livet, le åt att jag fortfarande har möjligheten att leva.
Den chansen tänker jag ta! Och!
Jag tänker göra något fantastiskt bra av det också!!!

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar