November

Tiden springer verkligen fram. Jag satt och pratade om dig i helgen och varje gång slår det mig hur länge sen det var jag såg dig. Julen närmar sig och jag blir fortfarande lite dämpad när jag tänker på att jag inte får köpa julklappar till dig längre, inte se dig framför spisen eller känna doften från alla god julmat som du alltid lagade.. Det växer jag aldrig ifrån. Mitt i all denna värme fattas du extra mycket.

För drygt en månad sedan fick ännu en av mina barndomsvänner säga hejdå (vi ses) till sin Mamma. Jag kan ingenting göra, men jag har slutat att känna mig hjälplös, för jag vet att vi runtom kan hjälpa. Jag kan förstå den overklighet som hon nu kliver in. Det vakuum av ingenting och den drömfyllda framtid som på några sekunder förändras till ingen framtid alls. Jag kan stå upp och visa att framtidsdrömmarna och lyckan återvänder. Att ljuset en dag kommer lysa ännu starkare för att man lär sig att se världen mer klart. Jag kan lova dig min vän, att saknaden aldrig kommer att försvinna men aldrig heller känslan av din Mammas närhet. Den finns i ditt hjärta och det bär du med dig vart du än är,