Det dyker ofta upp minnen från min barndom. Jag vet att du ganska ofta var tvungen att resa till stockholm med jobbet när jag var liten. Jag tyckte inte om det. Som liten förstår man inte riktigt det här med tid... Du sa att du skulle komma hem efter så många dagar, men tid existerar inte på samma sätt i ett barns huvud. Jag tyckte det var lika jobbigt varje gång, en eller fyra dagar, det kändes likadant.Minns att jag och pappa alltid satt i köksfönstret och väntade på att du skulle komma hem. Men jag minns också glädjen när du öppnade dörren och var hemma igen.
Nu har jag på något sätt samma känsla inom mig, samma känsla av oro, vilsenhet och oförståelse. När kommer jag få se dig igen? Jag kan sätta mig i fönstret och vänta, men nu är jag 23 år och vet att du inte kommer att komma.
Nu kanske det är din tur att sitta och vänta, och min tur att komma hem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag förlorade min mamma efter många år i en kamp för att besegra cancern. Hon kom till himlen nyårsaftonens morgon 2007. Jag är tacksam för att jag hittade din blogg. Jag ska läsa ikapp och försöka hitta lite av den förståelse jag saknar så förtvivlat.
Många kramar
Skicka en kommentar