Mot nya vägar..

Jag överlevde. Jag fann lycka. Jag ramlade ihop, jag reste mig och ramlade igen. Jag hittade glädjen i mitt hjärtat och jag lärde mig vad det innebär att leva.

Idag vet jag hur det är att älska någon fullkomligt, hur man hanterar en saknad och hur en människa som dött kan vara mer levande än någon som fysiskt lever. Min resa dit började för fyra år sedan..

Mitt första stora steg var när jag kunde acceptera. Men innan man kan göra det måste man förstå och det är så mycket svårare än man tror. Man vill inte att det ska vara sant. Jag gick länge och hoppades och ibland trodde att det var mamma jag såg, på ica, på stan, som cyklade förbi mig. Men med tiden förstår man och då kommer man tillslut till en punkt när man också accepterar sanningen. Det gjorde ont. Det var då jag släppte det sista taget. Kanske det svåraste jag gjort, men det viktigaste för min egen framtid.

Du måste släppa taget om den som gått bort för att kunna leva fullt ut själv.

Mitt andra steg var när jag kände att det fanns något att leva för. I mitt fall påminde jag ofta mig själv om vad Mamma ville. Jag vet att hon vill att jag ska följa mina drömmar, fortsätta vara jag och få ut allt jag vill av livet.

Det tredje steget var när jag kände lycka igen. En timme efter att mamma lämnat oss satt jag på en stol i köket och sa till en sköterska att jag inte skulle fixa det. Att orka leva vidare. För mig var det helt omöjligt att se mig själv skratta igen, skratta och mena det. Men så en söndag, nio månader senare, efter en vunnen fotbollsturnering, kände jag något i min kropp. En massa timmar efter att mamma lämnat oss står jag på en stor sten och skriker rakt ut i luften. Jag skriker ut en lycka, en lycka och en lättnad. En befriande lycka. En ren lycka. En lycka som fanns i hela min kropp och som jag delade med mig själv. För mig är detta ögonblicket då jag vann tillbaka livet.

Prövningar ger människan en styrka som inte går att få på annat sätt.

Det finns ingen styrka i att klara allting själv. När jag mådde som sämst var det människorna runtom mig som hjälpte mig att stå. Ibland kändes det som att dom hjälpte mig att andas. Av att bara finnas.

Jag överlevde. Jag fann styrka. Jag vågade vara svag. Jag öppna mig, jag blev kapad. Jag lever och jag vet att mitt liv kommer att pendla mellan lycka och sorg. Men sorg är inte längre ett negativt ord för mig. Det bevisar bara hur mycket jag älskade min mamma. Det kan komma tårar av lycka. Jag är lycklig att jag kan gråta och framförallt är jag lycklig över att jag hade en sån fantastiskt vacker Mamma att gråta över.