Du kommer alltid fattas här. Men det går att leva med. Det går vara glad och lycklig fastän jag önskar du fanns med mig varje dag. Jag försöker vara tacksam för den tiden vi fick tillsammans istället för ledsen över all tid vi inte kommer få tillsammans. Fast vissa dagar är det svårt. Speciellt när jag är lycklig, då vill jag att du ska vara lycklig med mig. Det vet jag att du är. Men jag saknar att se det i dina ögon. Jag saknar att se dig vid grillen. Röd i ansiktet av värmen från glöden. Du skulle ha älskat spotify.
Vi hann med så mycket. Jag älskade när vi cyklade in till stan tillsammans. Speciellt den första riktigt varma sommardagen varje år. Det fläktade i ditt hår och du sa "känner du, det blåser varmt". Du njöt så mycket av sommaren. Förstår inte varför du inte fick fortsätta leva lite till. Kommer aldrig förstå det. Fast jag förstår varför just du blev min Mamma, för du är den bästa Mamman man kan HA.
Om en vecka fyller Sofie 20, och om två veckor fyller jag 25. Kom och va här då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Måste vara härligt att minnas, jag vågar inte minnas, jag jobbar på det.
Imorgon ska jag prata om mamma med min kurator, första gången jag verkligen kommer att prata om henne sedan hon lämnade mig för 3 år sedan.
Jag saknar inte bara min mamma...jag saknar även en pappa. Hur kan man sakna något man aldrig har haft? Har inte ens en ansikte eller namn på honom men ändå saknar jag honom? Livet är allt bra orättvist ibland, allt för ofta.
Men jag är ändå rätt så glad och nöjd just nu, jag försöker att se de små positiva delarna i mitt liv, allt känns så mycket enklare då.
Kram på dig goa du, du verkar vara en mysig tjej och snart är det din dag....25 år, det var länge sedan :)
Skicka en kommentar