Hälsade på familjen Boström för ett tag sen. När jag kliver in genom deras dörr känner jag mig så hel och hemma. Ann-Sofie, du är en av det där fantastiska människorna som finns i mitt liv. Bara tanken av att du finns där gör mig trygg. Du satt med Mamma hela sista natten. Första timmarna på två dygn jag kunde sova. Jag visste att du skulle ta hand om henne. Tack för att du finns! Tack för att du fanns där för Mamma under hennes sista timmar. Jag vet att hon uppskattade det, även om hon aldrig fick chansen att berätta det för dig.
Jag fick lära mig mer om livet på tre dagar än jag lärt mig under flera år. 20 år och full av livsglädje förvandlades över en natt till en kamp att orka leva. Idag står jag med fötterna på jorden, med mamma i mitt hjärta och med en ödmjukhet inför livet som hela tiden tar mig ett steg längre än om jag varit utan den.

Jag har en önskan. Att du går och kramar om någon du bor med. Skickar ett sms till en vän och berättar vad denne betyder för dig, eller ställer dig på gatan och skriker ut hur mycket du älskar din pojk/flickvän. Visa uppskattning! Det värmer hjärtan och vad är egentligen viktigare?
1 kommentar:
Min pappa dog i cancer den 27 mars i år. Jag vet precis hur det känns. Väldigt bra tips det där sista.
Skicka en kommentar