Sårbar glädje

Idag fick jag veta att jag fått jobb på kyrkogården i sommar! Trodde aldrig jag skulle ha sån tur att få det. Helt perfekt jobb! Jobba mån-fre, slippa ta ledigt helgdagar för att kunna spela match. Sluta jobba kl 16 så hinner man träna alla träningar. Får sova en timme längre än på posten. Man får vara ute och jobba men slipper springa upp och ner för trappor flera timmar. Det är ett socialt jobb där man arbetar i grupp. Kan inte bli så mycket bättre om jag ska vara ärlig. Tack!

Ligger och försöker sova... Men det går inte så bra. Senaste veckornas mardrömmar har tärt på både mitt sinne och lusten att somna. Rädslan att vakna med dessa otäcka bilder som tydligaste minne, känslan av uppgivenhet och paniken i bröstet, gör mig svag. Väldigt svag. Jag kämpar i mina drömmar med att på alla sätt rädda Mamma. Jag bär henne, springer, jagar, hundra frågor i mitt huvud. Senaste drömmen slutade med att jag inte orkade mer. Tog mitt liv. Men jag fanns kvar i någon form och hamnade i en forsande bäck med massor av färgglada fiskar.

Jag vet varken ut eller in på mina drömmar längre. Vad är det någon vill säga mig? Varför just nu? Det har varit så mycket annat som stått ivägen, som gjort min egen bearbetning omöjlig. Mina bilder och minnen har fått stå tillbaka, tills nu.

Jag känner mig stark. Men den sinnesstämning som mina drömmar ger mig gör mig rädd. Den förändras visserligen under dagen, men när jag vaknar är jag så sårbar. Funderar på att ta kontakt med min kurator igen. Bara för att hon är bäst på att få fram och mest av allt få bort dessa dumma tankar så dom lämnar mig. Känner att jag inte är så bra på det just nu.

Nu ska jag göra ett nytt försök till att somna.
Jag vill drömma om min fotbollscup i helgen.