onsdag, april 22, 2009

När var du som lyckligast?

Idag har jag suttit och tänkt på mitt liv. Tänkt på hur mycket man hinner gå igenom på 23 år. Hur man upplevt alla olika sinnesstämningar, och vilka kontraster ett liv bjuder på. En trygg femåring som sitter i sin mammas knä och myser, samma tjej sitter sedan som 20-åring längst fram i kyrkan på sin mammas begravning.
En skrattande, brunbränd tjej utan framtänder, som springer barfota på gräset och jagar fjärilar. Hon lyckas fånga en fjäril mellan sina båda händer. Hon öppnar sakta upp sina händer och fjärilen sitter kvar i hennes vänstra handflata. Det är hennes lycka. Hon tittar på den och alla dess färger. Det gör henne lycklig. Lika mycket som värmen och ljuset från solen, lika mycket som tryggheten och närheten till hennes familj. Men hennes lycka stannar hos denna fjäril. När den flyger iväg vill hon springa ner till älven och bada, då är det hennes största lycka, just när hon kommit fram till vattnet och får hoppa ner.

Som barn kanske livets kontraster är mindre. Det beror ju självklart på vad man är med om, men förstår man vikten av allting då? Jag vet vilka mina två största kontraster är. Båda vände min värld. Mörk-Ljus. Sorg-Lycka. Saknad. Tårar. Båda gör mig idag ledsen och svider i mig. Det ena vill jag sudda ut, det andra vill jag måla upp igen. Nu ligger dom där... nära, fast dom är varandras motsatser. Livet är bra underligt.

Vilka är dina kontraster?
När var din lyckligaste stund i livet?
Hur länge varade den?
Vad var det som gjorde dig så lycklig?

måndag, april 20, 2009

Drömmar med budskap

Äntligen.
Mamma har börjat kunna nå mig i mina drömmar. Under en väldigt lång tid har jag bara sett bilder från hennes sista dagar. I mina drömmar har hon varit jättesjuk och alltid vänt bort sitt ansikte från mig. Gjort allt för att jag inte ska kunna se eller hitta henne. Men nu... Har hon kommit, tittat mig i ögonen och sagt något till mig. Något som har med mitt liv just nu att göra.

Jag är så glad att du inte gett upp Mamma. Du vet hur mottaglig jag är, och det var just detta vårt sista riktiga samtal handlade om. Det är mycket skräp som fastnat, som gör det svårt för dig att komma åt mig, men som du vet har jag börjat ta tag i det.

Jag har svårt att komma åt mitt eget hjärta. Jag styrs alldeles för mycket av mitt huvud. Ibland blir jag rädd, rädd för att släppa in människor.

torsdag, april 02, 2009

Ni är underbara

Jag har så fantastiska människor runtom mig. Min släkt och mina vänner betyder allt för mig. Ibland vill jag bara sluta se och sluta andas, men då tänker jag på någon av er. Kanske jag skriver ett litet meddelande till Sanna och så känner jag hur jag fylls med trygghet. Jag vet att vad som än händer så kan jag alltid falla ner i hennes soffa och hon kommer alltid bry sig om mig. Fick precis ett mail av min moster åsa, tack. Du har varit med under hela min uppväxt, det betyder väldigt mycket.

Det är mycket som rör om just nu. I mig. Jag har svårt att hantera minnen. Dom gör mig bara väldigt ledsen...

Tycker inte om när människor försvinner.

Så länge man vet vart man har någon i sitt hjärta så är ingen försvunnen, även om man är flera år och mil bort. Men den dagen man inte längre vet det. Då har någon försvunnit.

onsdag, april 01, 2009

I thought...

But I was sadly mistaken..