onsdag, januari 10, 2007

En kväll

För ett år sedan berättade du att du var sjuk, bröstcancer.. Men det var inte alls så farligt som det lät. Du kände att du skulle bli frisk, och det skulle du. Vad fanns det för alternativ?
Jag blev ledsen, sprang in på mitt rum... Sen stängde jag ute alla tankar och känslor, i två månader. Berättade inte för någon, pratade inte med någon. Tittade på dig ibland Mamma och tänkte... Men direkt tanken kom tog jag den och kastade iväg den. Så långt bort det bara gick. Du såg ju inte ens sjuk ut.

Snart har ett år gått.. Har jag förändrats som person? Jag vet inte. Mitt liv har förändrats enormt mycket. Likaså mitt sätt att leva. Förr hade jag allt planerat, senaste året har jag bara levt dag för dag, eller ska jag säga överlevt. Men allt är inte bara dåligt. Det finns något i mitt sätt att se på dagen idag som jag gillar, att jag kan stanna och se varje dag. Inte se så mycket på imorgon… den dagen kommer ändå. Jag vill lära mig hitta en balans.

Jag har även lärt väldigt mig mycket om mig själv, vad en människa klarar av och vad som händer i kroppen för att man ska kunna överleva. Saker man inte har en chans att styra över.

Jag ska försöka göra 2007 till ett bra år

tisdag, januari 02, 2007

Första julen, första nyårsafton

Det här har nog varit den jobbigaste tiden sen du lämnade oss... Det finns så många minnen och så många saker vi alltid brukar göra, varje år. Men i år är allt annorlunda, helt annorlunda. Hela julen var endast en kamp att orka. Försöka tänka så lite som möjligt och bara vänta på att dagarna skulle gå. Att inte få se dig stå och laga julmat, höra dig slå in klappar på kvällarna, se lyckan i dina ögon när du köpt en ny tomte, julpyntandet med allt kaos i köket, se dig kämpa med all utebelysning, känna lukten av julbaket, sitta i soffan och dricka glögg med dig... Bara få se dig Mamma.

Ann-Sofie ringer på nyårafton.. Förra året. Minns till och med vad du hade för kläder. Du hämtade mig mitt i natten. Det kändes lite konstigt, du var inte riktigt som vanligt. Men jag visste inte då... Du visste, men inte jag.

Jag blir galen av att inte ha dig här. Jag behöver dig. Hur kan det finnas någon mening med att du inte skulle leva längre? Du har lärt mig så mycket. Den viktigaste saken lärde du mig de sista dagarna du levde. Du lärde mig livet, men ändå kan jag inte leva så.