Idag, en dag framåt

Det känns i hela kroppen. Klockan är på väg att slå.. tre. År.

Just efter att mamma gick bort hade jag hundratals tankar i mitt huvud. Hur ofta kommer jag att tänka på henne? Varje minut, varje dag? Kommer jag att glömma bort att tänka på henne? Kommer jag bli ledsen varje gång jag tänker på henne?

Idag har jag fått svar på nästan alla dessa frågor. Jag tänker på henne varje dag. Ibland är hon det första jag tänker på när jag vaknar, ibland är hon det sista jag tänker på innan jag somnar. Vissa dagar tänker jag på henne när jag lagar mat, andra dagar i halvlek när jag spelar match. Hon finns alltid med. Jag kan bli ledsen, glad, varm, frusen, ensam, tom, arg, tacksam.

Den första tiden tänkte jag ofta på hur jag mådde. Dels för att många frågade, men också för att jag skulle kunna jämföra den ena dagen med den andra. Se skillnaden från att må riktigt dåligt till att ibland må okej. När jag senare började må bra slutade jag känna efter. Folk frågar inte med samma intensiva blick längre. Jag känner inte efter lika ljupt längre.

Mitt liv har tagit många vändningar de senaste åren. Jag har känt sorg, skrikit ut glädje, sett död, upplevt total lycka, haft panikångest, tappat livslusten, fått tillbaka den och börjat värdesätta livet ännu mer.

Idag, vill jag att mitt liv ska ta en ny vändning. Jag är utan jobb, känner mig kass, har lite pengar, är dålig på att ringa mina vänner när jag behöver prata eller bara säga att jag saknar dom. Jag äter inte min medicin som jag ska, jag har nedvärderande tankar om mig själv. Jag skrattar sällan.
Jag mår inte särskilt bra. Jag har fruktansvärt mycket sorg inom mig.
Idag vill börja känna efter igen. Jag vill hitta ett jobb. Jag vill skratta, finna glädje i det små sakerna igen. Jag vill bli bätter på att höra av min vänner. Imorgon ska jag gå till hälsokosten och köpa det saker jag behöver. Jag ska börja prata igen. Få ut all sorg istället för att stänga inne den och tro att det borde blivit bättre. Kanske är det nu det börjar för mig. Kanske är det först nu, snart tre år senare som jag har förstått och kan börja bearbeta det jag varit med om. Just nu är det inte saknade som gör mig svag, det är alla otäcka bilder, minnen, tomma ögon och obesvarade frågor.

Idag har mitt liv tagit en ny vändning.
Jag har redan ringt ett telefonsamtal.

Tack moster. Jag älskar dig.

Vill någon dela med sig?

Ännu en jul har passerat. Tänk att det som en gång var något jag älskade att längta efter nu kan göra så ont. Alla minnen av stunder jag aldrig kan få uppleva igen. Mamma var så mycket mer än jag någon gång förstod medan hon levde. I mitt huvud kan jag fortfarande se henne göra om hela köket till ett tomteland. Hon älskade det. Jag behöver bara blunda för att komma dit. Men jag vill inte blunda, jag vill kunna se det med öppna ögon.

Det börjar snart närma sig tre år sedan jag hade en mamma jag kunde prata med. Ibland får jag kommentarer som, att det har gått en tid nu. Att det borde kännas bättre. Men för mig gör det inte det. Jag känner bara hur det går mer och mer dagar sen jag hade henne. Saknaden spränger mig snart.

Att försöka få andra människor att förstå hur man känner sig när det brinner inuti en. När man bara vill slita av sig kroppen och flyga iväg. Hur tårar aldrig kommer räcka till att beskriva allt det som bubblar där inne. Att med ord försöka beskriva för någon när man mår så dåligt.

Är det någon av er som förstår som vill dela med sig av sina tankar?

Kan ni ibland känna en slags otäck ensamhet, där man är helt naken och inte vet vart man ska ta vägen?
Att man ibland är så beroende av en kram att man inte vågar be om en?
Fast att det gått ett tag så känns det ibland fortfarande overkligt?
Tycker ni det kan vara jobbigt ibland när de runtom inte förstår?
Kan ni känna att vissa saker, som saknaden, blir jobbigare med tiden?