Vissa tror att en sorg försvinner med tiden. Det gör den inte. Aldrig. En sorg är något man måste acceptera och lära sig att leva med. Den går inte styra. Man kan vara hur glad som helst för att nästa timme helt hamna i sorgens händer. Man kan bli ledsen, arg, tom, tappa livsglädjen, bli sjuk, frusen. Men mest av allt blir man väldigt svag.
Där är jag nu, svag och skör som en utblommad maskros. En hel blomma kan stå och skina mot världen. Den är stark. Men den svaga, öppna och genomskinliga är helt beroende av omgivningen för att överleva. Igår fick jag höra att jag skulle sluta vara så vek och klen. Det kom dessutom från en person jag ser upp till. Det var ett grymt sätt att krossa en redan sargad människa ännu mer. Det knäckte mig totalt.
Varför gör man en sån sak?
Att förlora någon ur sin familj är inget man klarar av på ett bra sätt. Man bara gör det, framförallt tack vare människor som bryr sig. Som alltid ställer upp, utan krav. En av dom är min vän Julia. Hon var den första som kom hem till mig när jag var i chock. Hon var där för hon har ett av det största och mest osjälviska hjärta jag lärt känna. Julia är också någon jag vet Mamma tyckte otroligt mycket om. Det sa hon ofta. Mamma tyckte om människor för deras personlighet och värme. En av anledningarna till varför hon tog till sig Julia. Dessutom hittade Mamma en som ville ha lika stor koll på sin dotter som hon själv, i Julias pappa. Tack för att du finns Julia. Jag tror faktiskt du är en av få som nästan förstår hur ont min sorg gör.
Det finns dom som kommer närmare när man mår som sämst.
Ni fyller mig med tacksamhet och er själva med värdighet.
Tyvärr finns det också dom som går ifrån när man mår dåligt.
Ni fyller mig inte med något, men er själva med själviskt ovetande.
