söndag, februari 03, 2013

Saknar dig älskade Mamma

Inläggen blir allt mer glesare.. Tiden går och mitt liv förändras ständigt. Du fattas mer och mer för varje dag, även om det onda inte gör lika ont längre. Men du är med mig och kommer alltid att vara.

Det jag saknar mest är vår relation. Den där speciella som aldrig går bygga med någon annan. Vissa dagar behöver jag vår relation, jag behöver få prata med dig. När det inte går, känner jag mig ofta ensam. Det spelar ingen roll att jag har massor av underbara och förstående människor runtom mig. Ibland behövs du ändå. Just bara Du..

Jag är glad att jag fick alla år jag fick med dig och framför allt att du var den du var. Så många som har sin föräldrar livet ut men aldrig får uppleva den kärlek och trygghet jag fick växa upp i. Jag undrar alltid hur du har det. Om du tycker jag gör bra val i livet, om du är stolt över mig, om du saknar mig lika mycket som jag saknar dig.

Vi ses en annan dag.
Jag älskar dig!

lördag, juli 07, 2012

Fotbollscup!

Hej Mamma!

Jag saknar dig. Samtidigt som du växer längre och längre ifrån blir känslan av att jag bär med dig varje dag starkare.

Idag har jag spelat fotbollscup. På stället jag lirade som liten. Då du var min tränare och hoppade och skrek och var mest nervös av alla. Idag fylldes jag av känslor. Passionen till fotbollen, minnen från barndomen, känslan i gräset och atmosfären när fotbollsskor i olika färger samlas.

Jag saknar att ha dig där, hoppande och skrikande. Hejandes på mig. Men det var många andra kända ansikten där, mammor, pappor, syskon som än idag brinner lika hårt för denna underbara sport.

Hoppas du satt där på någon trädtopp, njöt av solen och såg mig spela. Allt som saknas är den där kramen. Den har jag lärt mig leva utan. Men saknad, det kommer den alltid att vara.

onsdag, november 09, 2011

November

Tiden springer verkligen fram. Jag satt och pratade om dig i helgen och varje gång slår det mig hur länge sen det var jag såg dig. Julen närmar sig och jag blir fortfarande lite dämpad när jag tänker på att jag inte får köpa julklappar till dig längre, inte se dig framför spisen eller känna doften från alla god julmat som du alltid lagade.. Det växer jag aldrig ifrån. Mitt i all denna värme fattas du extra mycket.

För drygt en månad sedan fick ännu en av mina barndomsvänner säga hejdå (vi ses) till sin Mamma. Jag kan ingenting göra, men jag har slutat att känna mig hjälplös, för jag vet att vi runtom kan hjälpa. Jag kan förstå den overklighet som hon nu kliver in. Det vakuum av ingenting och den drömfyllda framtid som på några sekunder förändras till ingen framtid alls. Jag kan stå upp och visa att framtidsdrömmarna och lyckan återvänder. Att ljuset en dag kommer lysa ännu starkare för att man lär sig att se världen mer klart. Jag kan lova dig min vän, att saknaden aldrig kommer att försvinna men aldrig heller känslan av din Mammas närhet. Den finns i ditt hjärta och det bär du med dig vart du än är,

fredag, oktober 28, 2011

En framtid som kommer

Du har dykt upp i mina drömmar nästan varje natt den här veckan. Jag vet inte om du vill påminna mig om att du finns där någonstans, eller om du bara är extra nära nu. Jag har haft mycket funderingar senaste tiden så kanske vill du hjälpa mig att hitta rätt?

Jag saknar dig.

Det känns konstigt när jag tänker på hur länge sen det var jag såg dig sist. Jag vet inte om tanken att du funnits börjar bli mer overklig än tanken att du skulle finnas. En dag har jag levt mer tid utan dig än med.

Jag saknar ditt skratt och din doft.

torsdag, augusti 25, 2011

Ny steg i livet

Hej Mamma!
Hur har du det där borta?
Äter du digestivekex med ost?

Här händer det ganska mycket (som du säkert vet ändå). Vissa dagar kan jag känner hur jag hade behövt dig. Till att prata om livet, om saker jag funderar över, eller drömmar jag har. Just nu känner jag mig lite kluven inför en hel del beslut jag behöver ta.

Jag vet att du är med mig vilket väg jag än väljer. Du fattas!

torsdag, juni 16, 2011

Lycka

Tågbiljett till Skellefteå bokad. Träffa nära och kära. Vara kär och nära. Jag längtar hem. Efter vänner, familj, Kisen, fotbollsnätet, Skellefteälven, ljusa sommarnätter, frisk luft, genomgoda människor. Den 25 juni sätter jag och fröken M oss på tåget mot Bastuträsk. Norrland here we come!

Jag är så lycklig!

måndag, juni 06, 2011

Tankar i sommarvärmen

Ibland blir saknade och framtiden bara så tung när du inte finns.

Det var länge sedan jag var så hel, så lycklig och så full av livsglädje. Ändå kan jag fortfarande känna hur det knyter sig i halsen i stunder när jag är som lyckligast. Ögonen fylls med tårar fastän jag inte gråter eller egentligen vet varför jag blir ledsen. Jag tror jag tycker det är så orättvist att du inte fick leva mer än dina 46 år. Många av mina vänner har fått barn och varje gång jag ser på ett par barnkläder tänker jag på ett av våra sista samtal. Du ville så gärna bli mormor, du längtade och jag vet vilken fantastisk sådan du hade blivit. Du kommer alltid vara mormor till mina barn ändå. Dom kommer aldrig att fysiskt kunna ta i dig, men dom kommer att få lära känna dig ändå. Var så säker.

Du betyder inte mindre för att dagarna går. Tvärom. Mer och mer förstår jag vem du är och vilken betydelse du haft för vem jag blivit.

Du älskade dagar som denna. Jag tittade upp mot himlen i afton och kunde känna hur du log.

onsdag, maj 04, 2011

Tiden fortsätter

Vi har klassåter träff med högstadiet i helgen. 10 år sedan jag gick ut nian. Minns det som igår. Hur vi stod där i en ring utanför landskyrkan och grät. Till och med lärarna grät. Vi hade en fantastisk årgång, där på Brännanskolan. 10 år.. tiden stannar inte.

Jag saknar dig och tänker rätt ofta hur det hade varit att ha dig kvar.

tisdag, april 19, 2011

Jag älskar dig

Mamma jag älskar dig.

Jag blir arg på den som bestämde att du inte fick leva längre. Det är så orättvist. Visst är du här? Just nu?

Jag älskar dig.

Jag tror jag för första gången i mitt liv precis gråtit tårar av lycka och av sorg samtidigt. Jag är stark. Idag är jag enormt stark och det finns nog inte mycket som skulle kunna rubba min värld. Jag har nära till tårar, vilket är en del i en styrka många saknar. Jag är lycklig av att bara finnas till. Jag är lycklig av att se solen och att jag blev jag.

Jag läser ord som får mig att tappa fästet om mina känslor för ett tag. Det är så vackert och så fullt av kärlek. Där sådan kärlek finns så blir sorgens färg aldrig svart.

Mamma, du är min förebild. Jag glömmer aldrig ditt leende.

fredag, mars 11, 2011

Fem år

Timvisaren rör sig, men det är omöjligt att se. Vad är tid?

Fem år har gått. Fem år!

Vad går man igenom under en femårsperiod? Sett utifrån mitt eget sorgearbete så är det troligtvis mer än vad jag själv vet om. Kanske tänker man; nu gråter hon det är bra, då bearbetar hon det som hänt. Men riktigt så enkelt är det inte. Det finns absolut inga regler eller någon handbok om hur och när man bearbetar saker man varit med om. Sätten och tiden för denna process är nog lika många som människor som går igenom den. Jag har bearbetat en del genom att skriva, genom att prata, mycket via drömmar och genom att fysiskt anstränga mig.

Det är märkligt hur dessa fem år känns som en evighet samtidigt som det känns som igår. Helt beroende på vad jag tänker på. Ögonblick starkare än livet själv tar mig tillbaka på nolltid. Resan i mig själv kan ibland kännas som den sträcker sig längre än en livstid. Fem år. Fem år äldre i siffror. Ett år äldre i utseende och tjugo år äldre i livserfarenhet. Fem år med en Mamma utan mobil i himlen. Jag har vuxit in i en vardag utan henne, en vardag som ger mig lika mycket kärlek och lycka som under tiden hon var den som väckte mig på morgonen.

Våga lita på att livet blir underbart igen! Våga lita på din inre styrka, det är den som gör att du kan falla ända ner till botten. Det är i botten du finner svaren som tar dig allra längst upp. Dom som aldrig varit där kommer inte hitta vägen som leder oss allra högst upp. Lita på att den människa som rest vidare hjälper dig från sitt håll och våga vara lycklig.

I'm glad he set you free from sorrow
I'll still love you more tomorrow
And you will be here with me still


söndag, mars 06, 2011

Jag träffade dig igen

Tack för att du kom till mig i drömmen härom natten. Du såg så livfull och glad ut. Jag kramade dig hårt! Jag vet i mina drömmar att du inte lever därför passar jag alltid på att hålla kvar kramen så länge det går. Du fick hälsa på Cássandra. Tror du ville berätta för mig att du ser henne och vet vad hon gör för mig.

Du dog ifrån mig i drömmen... Jag tror att just det ögonblicket, sekunden du slutade andas är det som sitter hårdast i mig. Saknad kan man lära sig leva med. Livet kan man vända från något mörkt till något underbart, vackert och strålande ljust. Men minnet av att se någon man älskar stänga sina ögon för alltid, det har satt spår som jag inte riktigt kan styra över.

Mina drömmar är ett bra exempel. När du dyker upp där blir jag lika förvånad varje gång. Du ska inte finns där, du ska inte kunna gå, tala och le mot mig. Jag springer alltid fram till dig, vill att du ska hålla om mig. Drömmarna slutar alltid med att du dör, jag vaknar och kudden är lite blöt. Men nu tar det bara några minuter innan jag kan le igen. Le åt livet, le åt att jag fortfarande har möjligheten att leva.

Den chansen tänker jag ta! Och!
Jag tänker göra något fantastiskt bra av det också!!!

onsdag, februari 09, 2011

Vägen framför mig

Jag kastades in i 2011. Tiden flyger fram och jag möter nya utmaningar varje dag. Jag har gått halva min utbildning. Jag har fått ny lägenhet. Jag har blivit lagledare. Det senaste året har jag utvecklats och gjort resa i mig själv som jag inte trott varit möjlig. Dessutom har jag haft turen att möta flera fantastiska människor som jag kommer ha kvar resten av mitt liv.

2011 har pågått i 40 dagar. Jag bara längtar efter alla andra dagar.

Mamma tack för att jag fick vara din dotter i 20 år. Du hann lära mig människor. Relationer till människor. Det är därför jag är där jag är idag. Just nu flyger jag av all energi, men hur mycket det än blåser i skåne så kommer jag aldrig att blåsa omkull.

Kramas mer!

tisdag, januari 25, 2011

Feberdrömmar

I natt drömde jag att jag, Anna och Ann-Sofie satt hemma i deras soffa och spelade spel. Jag och Anna var inte särskilt gamla, kanske sju-åtta år. Vi väntade på att du skulle komma.. Plötsligt pekade Anna ut genom fönstret och ropade "nu kommer hon!". Jag sprang till dörren och öppnade den. Men du kom inte. Jag satte mig i fönstret och väntade... och väntade....

Just den känslan. Av att vänta på att få se dig komma runt hörnet, eller in genom dörren. Den sekunden när verkligheten hoppar ifatt mig, den vänjer jag mig nog aldrig riktigt vid.

lördag, december 04, 2010

Snart jul

Stod en kvinna framför mig i kassan på Konsum idag. Hon påminde om dig. Jag saknar oss, alla våra bilfärder, stunder i soffan, att skratta tillsammans med dig. Jag saknar våra pratstunder. Du var så himla klok och fick mig alltid att tänka i nya banor när jag hade fastnat. Du lyssnade på mig och tog mig alltid på allvar.

Det är snart jul och vi har massa snö här nere i Skåne. Blir kanske att jag kör bil upp i jul. Jag gillar inte att du inte är med på julen!

måndag, oktober 18, 2010

Saknaden är enorm..

Har så mycket jag vill berätta för dig. Kan du inte komma tillbaka, typ ett år eller så?

söndag, oktober 17, 2010

Hösten är här

Hej Mamma! Hur har du det? Jag har sår i gommen av alla hårda karameller jag sugit på ikväll. Det går bra med min kurs. Har klarat alla uppgifter hittills och idag fick jag fina ord av min lärare. Kan du läsa din mail om jag skickar det till dig? Snart ska jag åka hem. Det ska bli skönt. Även om det alltid känns lite extra mycket att du är borta då. Jag tyckte om våra filmkvällar. Du tryckte i dig popcorn, pappa sa alltid "den här har jag sett" när tre sekunder av filmen gått. Sofie låg i saccosäcken med Tyson i knät och jag somnade alltid i soffan.

Hösten är dina färger Mamma. Jag saknar dig!

fredag, september 17, 2010

Grattis Mamma!

51 år idag. Saknar dig mycket. Hoppas du har det bra!

söndag, september 05, 2010

Skånechecks är bra för själen

Hej i himlen!
Hur har du det där uppe Mamma?

Jag har träffat så många underbara människor här i Skåne. En av dessa är Cássandra. Minns när jag första gången pratade om dig med henne. Hon bad mig berätta hur du var som människa, hur du såg ut, vad du tyckte om. Det kändes så naturligt att prata om dig igen. Det är befriande att kunna prata om dig när jag inte kan prata med dig längre.

Cássandra, du har på något sätt plockat bort en skam jag burit på och ersatt det med något vackert istället. När du pratar om din Mamma och eran relation så vet jag att du förstår mig. Jag känner fortfarande samma saknad men jag känner mig fri i min saknad nu. Fri att känna precis vad som helst utan att det är något konstigt. Ibland tror jag att Mamma puttade in dig i mitt liv. Hon vet vad jag behöver och dig behöver jag.

När du och Angelique överraskade mig på matchen idag blev jag så glad att jag fortfarande sitter här och ler. Det betydde mer för mig än ni förstår. Så många matcher jag spelat och letat efter Mamma i publiken, vetat men ändå aldrig slutat hoppas att hon kanske skulle stå där. Glädjen när jag såg er efter matchen löste upp dessa klumpar i mig. Kan inte förklara hur, men Ni läkte mig idag. Mycket.

Tack för att du finns och att du blivit min vän. Min Mamma sitter och ler i himlen nu. Hon är glad att jag har dig. Det känner jag nu. Så tydligt.

Mamma jag älskar dig och jag saknar dig. Det var jobbigt när du försvann men jag vet att du är frisk nu och det betyder allt för mig. Du bor en massa mil ifrån men det spelar ingen roll längre. Du hjälper mig upp på vägen när jag ramlat ner i diket och du har lärt mig lyssna på mig själv. Jag känner mig själv och framförallt litar jag på att jag är en bra människa.

Utan dessa kunskaper hade jag inte funnit dessa underbara människor. Människor som berikar mitt liv. Som ett kanelkex en fredagkväll.

fredag, augusti 20, 2010

Ödmjukhet vs. stolthet

Jag kan aldrig handla efter vad någon annan tycker. Jag måste få begå mina egna misstag och vinna mina egna framgångar. Jag vill lära mig stå och jag vill lära mig stå på mina egna ben, inte luta mig mot någon annans rygg. Även om jag ibland behöver det också.

När jag var femton år förlorade jag en vänskap. Då trodde jag det var det absolut värsta man kunde vara med. För mig var det så. Det var en bedömning utifrån min livserfarenhet, då. Senare såg jag en vän och en mamma förlora sin syster och dotter. Deras sorg och skräcken i deras ögon var då det värsta man kunde vara med om. Det gav mig ett sådant perspektiv på livet att jag ett tag levde mer på ödmjukhet än på syre. Jag vann tillbaka min förlorade vänskap. Därför att det gick, därför att vi båda öppnade våra hjärtan. Bandet mellan oss besegrade vår stolthet. Två år senare sparkades mitt livsperspektiv ännu närmare kanten. Sekunden som satte stämpel på den jag är idag är sekunden jag insåg att Mamma skulle dö. När jag såg henne andas men visste att jag inte skulle få ha henne kvar. Hur mycket hon än älskade mig var hon på väg att lämna mig. Hon vägrade ge upp, men hon hade inget val.

Vi agerar efter våra egna erfarenheter, men tyvärr dömer vi också andra utifrån våra erfarenheter. Det finns människor som känner mig men som struntar i vem jag är. Det accepterar jag. Men efter att ha sett någon kämpa för sitt liv kan jag inte acceptera när människor väljer att stänga sina hjärtan för att skydda sig mot livet. Jag kan inte släppa in någon i mitt liv som gör det valet. Vi kanske möts i ett annat liv. Där ödmjukheten vuxit ikapp.

Du slutade andas, du gav mig livserfarenhet att bestiga berg.
Du släppte taget om min hand, du gav mig mitt livs viktigaste lärdom.
I samma sekund du flög iväg, gav du mig tacksamhet över att finnas.

måndag, augusti 16, 2010

Hälsning från jorden

Att lära sig leva utan någon man älskar svårt. Att lära sig leva med saknaden av någon man älskar är svårare.

Jag vet att du har det bra där borta älskade Mamma. Önska bara man kunde hälsa på. Eller att du kunde komma och kolla på en av mina matcher i år. Det går bra för oss och jag saknar att höra dina ord efter matchen. Du hittade alltid någon positivt och ditt leende förstärkte en seger.

En dag ses vi igen. Jag kanske är gammal och skrynklig då, men jag kommer alltid vara din lina-stina.

Glöm inte kolla ner på oss på onsdag när vi möter Älmhult.

fredag, juli 23, 2010

Ängeltavla

När jag kom tillbaka till Kristianstad stod det en stor tavla i min säng, en ängeltavla. Jag började gråta...

Efter att jag fått höra att jag är oattraktiv på grund av att jag då och då drömmer mardrömmar om min mammas död - så var det som att en sten föll från mitt hjärta. Jag har under en längre tid haft svårt för att klä upp mig och göra mig fin. Ofta har jag blivit ledsen när jag sett mig själv i spegeln. Detta ord, oattraktiv, har ekat i mitt huvud varje gång och när jag sett mina egna tårar har jag känt mig ännu fulare. Att vara oattraktiv i någon annans ögon på grund av något jag inte kan styra över, eller för den delen påverka, har varit svårt för mig att hantera. För mig blev denna tavla ett bevis på att jag är accepterad för den jag är, med eller utan Mamma. Dessutom igen av någon som bor med mig, ser mig varje dag. Det tär på mig att varje dag veta att min Mamma aldrig kommer hem igen. Men det tär ännu mer när någon annan tycker det är en börda att jag har en sorg. Det blir två att bära. En opåverkbar och en totalt onödig.

Tack Emelie! Att du accepterar mig för den jag är och vad jag har, har gjort att jag också kan göra det igen.

måndag, juli 19, 2010

Bästa familjen

Jag älskar min lillasyster och min pappa. Jag har fantastiska mostrar och extramammor och extrapappor lite överallt. Nu när jag blivit äldre och fått mer erfarenhet och insikt i andras familjerelationer blir jag ständigt påmind om hur lyckligt lottad jag är.

Hälsade på familjen Boström för ett tag sen. När jag kliver in genom deras dörr känner jag mig så hel och hemma. Ann-Sofie, du är en av det där fantastiska människorna som finns i mitt liv. Bara tanken av att du finns där gör mig trygg. Du satt med Mamma hela sista natten. Första timmarna på två dygn jag kunde sova. Jag visste att du skulle ta hand om henne. Tack för att du finns! Tack för att du fanns där för Mamma under hennes sista timmar. Jag vet att hon uppskattade det, även om hon aldrig fick chansen att berätta det för dig.

Jag fick lära mig mer om livet på tre dagar än jag lärt mig under flera år. 20 år och full av livsglädje förvandlades över en natt till en kamp att orka leva. Idag står jag med fötterna på jorden, med mamma i mitt hjärta och med en ödmjukhet inför livet som hela tiden tar mig ett steg längre än om jag varit utan den.

Förutom dina kläder, din frisyr och dina glasögon, så är vi ganska söta på den här bilden. Dom säger att jag har dina händer. Jag brukar titta på dom ibland, och minnas hur dina såg ut.

Jag har en önskan. Att du går och kramar om någon du bor med. Skickar ett sms till en vän och berättar vad denne betyder för dig, eller ställer dig på gatan och skriker ut hur mycket du älskar din pojk/flickvän. Visa uppskattning! Det värmer hjärtan och vad är egentligen viktigare?

torsdag, juli 08, 2010

Saknar dig

Önska att du fanns kvar.

fredag, juni 18, 2010

Hemma igen

Du kommer alltid fattas här. Men det går att leva med. Det går vara glad och lycklig fastän jag önskar du fanns med mig varje dag. Jag försöker vara tacksam för den tiden vi fick tillsammans istället för ledsen över all tid vi inte kommer få tillsammans. Fast vissa dagar är det svårt. Speciellt när jag är lycklig, då vill jag att du ska vara lycklig med mig. Det vet jag att du är. Men jag saknar att se det i dina ögon. Jag saknar att se dig vid grillen. Röd i ansiktet av värmen från glöden. Du skulle ha älskat spotify.

Vi hann med så mycket. Jag älskade när vi cyklade in till stan tillsammans. Speciellt den första riktigt varma sommardagen varje år. Det fläktade i ditt hår och du sa "känner du, det blåser varmt". Du njöt så mycket av sommaren. Förstår inte varför du inte fick fortsätta leva lite till. Kommer aldrig förstå det. Fast jag förstår varför just du blev min Mamma, för du är den bästa Mamman man kan HA.

Om en vecka fyller Sofie 20, och om två veckor fyller jag 25. Kom och va här då.

söndag, maj 30, 2010

Mammas dag

Det är din dag idag! Vad gör man i himlen på mors dag? Hoppas du fick kaffe på sängen imorse. Det var vad du brukade önska dig.

Jag saknar dig mycket. Snart åker jag hem till Skellefteå och jag undrar om det någonsin kommer kännas naturligt att du inte är där. Sofie fyller 20 i sommar, tänk om jag kunde ge henne en kram av dig i present.

fredag, maj 07, 2010

Önskan

Hej Mamma! Det finns så mycket jag vill ringa och berätta för dig. Snart fyller jag 25. Tänk om jag hade kunnat önska mig en kram av dig på min födelsedag. Eller att du var hemma när jag kom hem. Eller bara att jag fick se dig le på mig dag. Då hade jag önskat det direkt. Jag saknar dig.. jättemycket. Tycker inte om att du är borta. Kom tillbaka.

söndag, april 25, 2010

Ett leende mitt emot

Mamma jag mår bra. Idag mår jag jättebra. Tack för vårt samtal. Tycker om att ligga och prata med dig och känna din närvaro. Du älskade mig gränslöst. När jag var liten gav det mig trygghet och värme. Idag har det gett mig möjligheten att älska någon annan på detta sätt. Idag är jag så glad och det bästa utav allt är att du vet precis varför.

Jag minns hur du alltid pussade och kramade mig hela tiden och berättade hur mycket du älskade mig. Nu kan jag bara blunda och känna hur du håller fast mig och försöker pussa sönder mig medan jag försöker fly.

Jag älskar dig mamma.
Tack att ni gav mig liv.

söndag, april 11, 2010

Mot nya vägar..

Jag överlevde. Jag fann lycka. Jag ramlade ihop, jag reste mig och ramlade igen. Jag hittade glädjen i mitt hjärtat och jag lärde mig vad det innebär att leva.

Idag vet jag hur det är att älska någon fullkomligt, hur man hanterar en saknad och hur en människa som dött kan vara mer levande än någon som fysiskt lever. Min resa dit började för fyra år sedan..

Mitt första stora steg var när jag kunde acceptera. Men innan man kan göra det måste man förstå och det är så mycket svårare än man tror. Man vill inte att det ska vara sant. Jag gick länge och hoppades och ibland trodde att det var mamma jag såg, på ica, på stan, som cyklade förbi mig. Men med tiden förstår man och då kommer man tillslut till en punkt när man också accepterar sanningen. Det gjorde ont. Det var då jag släppte det sista taget. Kanske det svåraste jag gjort, men det viktigaste för min egen framtid.

Du måste släppa taget om den som gått bort för att kunna leva fullt ut själv.

Mitt andra steg var när jag kände att det fanns något att leva för. I mitt fall påminde jag ofta mig själv om vad Mamma ville. Jag vet att hon vill att jag ska följa mina drömmar, fortsätta vara jag och få ut allt jag vill av livet.

Det tredje steget var när jag kände lycka igen. En timme efter att mamma lämnat oss satt jag på en stol i köket och sa till en sköterska att jag inte skulle fixa det. Att orka leva vidare. För mig var det helt omöjligt att se mig själv skratta igen, skratta och mena det. Men så en söndag, nio månader senare, efter en vunnen fotbollsturnering, kände jag något i min kropp. En massa timmar efter att mamma lämnat oss står jag på en stor sten och skriker rakt ut i luften. Jag skriker ut en lycka, en lycka och en lättnad. En befriande lycka. En ren lycka. En lycka som fanns i hela min kropp och som jag delade med mig själv. För mig är detta ögonblicket då jag vann tillbaka livet.

Prövningar ger människan en styrka som inte går att få på annat sätt.

Det finns ingen styrka i att klara allting själv. När jag mådde som sämst var det människorna runtom mig som hjälpte mig att stå. Ibland kändes det som att dom hjälpte mig att andas. Av att bara finnas.

Jag överlevde. Jag fann styrka. Jag vågade vara svag. Jag öppna mig, jag blev kapad. Jag lever och jag vet att mitt liv kommer att pendla mellan lycka och sorg. Men sorg är inte längre ett negativt ord för mig. Det bevisar bara hur mycket jag älskade min mamma. Det kan komma tårar av lycka. Jag är lycklig att jag kan gråta och framförallt är jag lycklig över att jag hade en sån fantastiskt vacker Mamma att gråta över.

måndag, mars 01, 2010

Perspektiv

Länge sedan jag grät såhär mycket. Tiden går och ännu har ingen hiss till himlen uppfunnits. Jag hatar pengar och varje gång det pratas pengar så sätts alltid den stunden i perspektiv till vad jag förlorat. Alla pengar i hela världen samlat i min ficka hade inte räddat min Mamma. Betydelselöst och utan värde. Men med alldeles för mycket värde.

Jag vill leva utan pengar. Jag vill leva med människor. Människor som skänker mig glädje och lycka. Människor som jag blir glad av att se och som jag kan vara mitt bästa jag med och ge allt jag har inom mig. Jag vill ge. Jag vill bli accepterad för den tjejen jag är och den jag vill vara. Jag vill se ljus i varje dag och hitta lycka i små saker varje stund jag lever. Jag vill vakna med en bra känsla i magen och längta efter att få leva dagen. Jag vill vara lika busig när jag är 50 som jag var när jag var 15.

När själen är gammal nog kan sinnet alltid vara ungt.

Jag har människor i min närhet som känner mig utan och innan och som aldrig skulle ta ett steg ifrån mig. Jag har en trygghet i mig själv som gör mig medveten, även om alla mina brister och felsteg. Jag har en pappa och en syster som alltid finns för mig. Jag har en mamma i himlen som finns kvar.

Jag har en tro.
En tro på kärlek.

lördag, februari 20, 2010

OS för fyra år sedan

Jag saknar dig.. Så otroligt mycket.

Ett av det sista och bästa minnen jag har med dig är när vi ser damerna spela semifinal i hockey. Du står upp i din fåtölj. Vi skriker, det är så spännande. Sverige är på väg att slå USA och gå till final! Dom vann! Mina minnen är så värdefulla. Dom gör dig levande.

Jag har det tufft Mamma. Hur har du det? Jag vet att du mår bra, det känner jag. Det gör mig glad. Jag mår inte särskilt bra. Du vet allt. Jag tror aldrig man blir för gammal för en mamma-kram. Det är just det jag skulle behöva just nu. En kram, och kanske att du sa att allt skulle bli bra. Jag saknar dig i mitt liv. Vet du om det?

Tiden går. Tanken på att jag en dag kanske blir äldre än dig skrämmer mig.

söndag, januari 31, 2010

Är du arg?

Livet ger mig mer och mer förståelse och tacksamhet över vad du gav mig. Det är inte tiden som avgör lärdomen utan vad man gör av tiden.

Ibland känns allting så konstigt. Att jag inte har någon Mamma. Fast det har jag. Bara det att min Mamma inte kan bjuda hem mig på middag, ringa och önska mig lycka till innan mina matcher eller komma och hämta mig flygplatsen. Min Mamma bor i himlen och hon finns för mig ändå. Jag behöver inte berätta vad som händer i mitt liv, det ser hon. Hon vet när jag är ledsen och då känner jag hennes närvaro extra mycket. Hon har alltid bästa plats på mina fotbollsmatcher och hon kommer när jag behöver det. Som nu.

Jag tror det här är första gången jag känner dina känslor komma ut genom mig.

onsdag, januari 27, 2010

I soffan hos underbara människor

Det har varit så skönt att få börja prata om dig igen. Jag kommer aldrig någonsin be om ursäkt igen Mamma. Aldrig! Jag saknar dig för att den du var i mitt liv. Jag saknar dig för det är så mycket jag vill att du ska få uppleva. Det finns ingen rättvisa i att du inte fick bli mormor.

Jag har slutat att gråta och jag vet inte om det är ett steg framåt eller bakåt?

måndag, januari 04, 2010

Gott nytt år!

Hej Mamma!

Tack för att du fanns där i källaren med mig. Jag visste det. Jag har varit lite dålig på att ta hand om mig själv senaste tiden, men nu har jag tagit hjälp. Av den bästa, din lillasyster.
Jag har blivit så...lurad. Vad tänker du i himlen?
Kan du inte komma ner en timme och sitta med mig i soffan och prata?
Ibland längtar jag mer till himlen än efter framtiden här på jorden. Det är inte rätt. Men så får det vara ibland.

Det jag lärt mig är att man måste dit ner, ända längst ner för att komma ända upp. Och jag nöjer mig inte med att komma halvvägs. Jag vill högst upp! Det är den svåra vägen, men den sanna och den väg som även går framåt.

Gott nytt år i himlen. Vet inte om ni har år där. Gissar att det inte finns tid.. Men du gillade ju nyår så jag tror du firar det ändå!

Jag behöver dig. Ibland.
Nu är ett sånt tillfälle.

Tur att det finns band som är starkare än döden.
Därför kan jag känna dig, fastän jag inte kan se dig.

tisdag, december 22, 2009

Hjärtat

Idag gör det ont i hjärtat.

Tack för alla år vi fick tillsammans.
Du var världens bästa Mamma!

Nu är du världens bästa Mamma-ängel!

lördag, oktober 03, 2009

Kom

Hej Mamma.
Det är jobbigt just nu. Skulle du kunna finnas hos mig lite extra?
Jag förstår inte vad det är jag ska lära mig?
Eller kanske..

Jag saknar dig.

torsdag, september 17, 2009

Adress: Himlen

Grattis på födelsedagen världens bästa Mamma!

50 år skulle du ha blivit idag. Minns du vart vi pratade om att vi skulle åka på semester då?
Jag minns.

Tänker på dom som lever ett helt liv utan att verkligen känna sin familj. Vi hann med så mycket under de åren vi fick leva ihop och jag är väldigt tacksam för min uppväxt. Vi hade många givande samtal på kvällarna, du sittande på min sängkant. Du tog dig alltid tid. Jag tyckte så mycket om när vi satt under täcket i min säng och tittade på spökserier. Jag vågade inte se det utan dig.

Det är jobbigt att aldrig få kalla någon mamma igen. Just det kan ingen förstå som inte varit där.

Jag har ett hål i mig som alltid kommer vara ditt tomrum. Men jag har en ännu större värme i mig som alltid kommer vara du och allt du älskade mig.

Var du tvungen att åka så himla långt bort?

Hoppas din födelsedag har varit bra. Vill du veta vad du skulle ha fått i födelsedagspresent av mig? En iPod med texten, "jag älskar dig Mamma", på baksidan. Som du kunde ha när du var ute och gick, eller var ute och pysslade på gården. Sen skulle jag nog lagat pirri-pirri räkor till dig.

Saknar dig så.
Du kan väl komma till mig i drömmen och säga hej.
Kram från din Lina-Stina

fredag, juli 31, 2009

På väg..

Just nu är saknaden så stor.
Det svider i mig.

fredag, maj 15, 2009

Värden i livet

Känner mig inte trygg Mamma..
Det som hände har förändrat mig så mycket.
Jag kan inte värdesätta saker. Prylar har inget värde för mig längre. Människor och upplevelser kommer för all framtid att vara det som betyder något för mig. Men hur kan man anpassa sig till de runtom som fortfarande talar högst om saker och pengar. Ibland känns det som att jag inte passar in i den här världen.
Dumma, dumma sjukdom som tog dig ifrån mig!!!
Önska du kunde komma och hämta mig.
Jag vill bara släppa allt och komma till dig.
Mamma du har varit borta jättelänge nu. Kan du komma hem nu?
Kan du hålla om mig, ge mig trygghet och hjälpa mig komma rätt igen..

onsdag, april 22, 2009

När var du som lyckligast?

Idag har jag suttit och tänkt på mitt liv. Tänkt på hur mycket man hinner gå igenom på 23 år. Hur man upplevt alla olika sinnesstämningar, och vilka kontraster ett liv bjuder på. En trygg femåring som sitter i sin mammas knä och myser, samma tjej sitter sedan som 20-åring längst fram i kyrkan på sin mammas begravning.
En skrattande, brunbränd tjej utan framtänder, som springer barfota på gräset och jagar fjärilar. Hon lyckas fånga en fjäril mellan sina båda händer. Hon öppnar sakta upp sina händer och fjärilen sitter kvar i hennes vänstra handflata. Det är hennes lycka. Hon tittar på den och alla dess färger. Det gör henne lycklig. Lika mycket som värmen och ljuset från solen, lika mycket som tryggheten och närheten till hennes familj. Men hennes lycka stannar hos denna fjäril. När den flyger iväg vill hon springa ner till älven och bada, då är det hennes största lycka, just när hon kommit fram till vattnet och får hoppa ner.

Som barn kanske livets kontraster är mindre. Det beror ju självklart på vad man är med om, men förstår man vikten av allting då? Jag vet vilka mina två största kontraster är. Båda vände min värld. Mörk-Ljus. Sorg-Lycka. Saknad. Tårar. Båda gör mig idag ledsen och svider i mig. Det ena vill jag sudda ut, det andra vill jag måla upp igen. Nu ligger dom där... nära, fast dom är varandras motsatser. Livet är bra underligt.

Vilka är dina kontraster?
När var din lyckligaste stund i livet?
Hur länge varade den?
Vad var det som gjorde dig så lycklig?

måndag, april 20, 2009

Drömmar med budskap

Äntligen.
Mamma har börjat kunna nå mig i mina drömmar. Under en väldigt lång tid har jag bara sett bilder från hennes sista dagar. I mina drömmar har hon varit jättesjuk och alltid vänt bort sitt ansikte från mig. Gjort allt för att jag inte ska kunna se eller hitta henne. Men nu... Har hon kommit, tittat mig i ögonen och sagt något till mig. Något som har med mitt liv just nu att göra.

Jag är så glad att du inte gett upp Mamma. Du vet hur mottaglig jag är, och det var just detta vårt sista riktiga samtal handlade om. Det är mycket skräp som fastnat, som gör det svårt för dig att komma åt mig, men som du vet har jag börjat ta tag i det.

Jag har svårt att komma åt mitt eget hjärta. Jag styrs alldeles för mycket av mitt huvud. Ibland blir jag rädd, rädd för att släppa in människor.

torsdag, april 02, 2009

Ni är underbara

Jag har så fantastiska människor runtom mig. Min släkt och mina vänner betyder allt för mig. Ibland vill jag bara sluta se och sluta andas, men då tänker jag på någon av er. Kanske jag skriver ett litet meddelande till Sanna och så känner jag hur jag fylls med trygghet. Jag vet att vad som än händer så kan jag alltid falla ner i hennes soffa och hon kommer alltid bry sig om mig. Fick precis ett mail av min moster åsa, tack. Du har varit med under hela min uppväxt, det betyder väldigt mycket.

Det är mycket som rör om just nu. I mig. Jag har svårt att hantera minnen. Dom gör mig bara väldigt ledsen...

Tycker inte om när människor försvinner.

Så länge man vet vart man har någon i sitt hjärta så är ingen försvunnen, även om man är flera år och mil bort. Men den dagen man inte längre vet det. Då har någon försvunnit.

onsdag, april 01, 2009

I thought...

But I was sadly mistaken..

tisdag, mars 17, 2009

Mamma hjälp

Snälla Mamma kom...
Jag sitter själv i lägenheten och kan inte tänka klart.. jag behöver dig..
Hur kan livet och hela ens livsuppfattning ändras på bara en sekund?

onsdag, mars 11, 2009

3 år

Hej Mamma!
Var är du?
Är det varmt i himlen?
Saknar du mig?

Vad händer när man dör mamma? Kan du se mig? Hjälper du mig att ta rätt beslut? Försöker du krama mig?

Jag tittar på en bild av dig.. Du ler ditt underbara leende, du log alltid med hela ansiktet, med dina ögon. Du var så äkta. Du är så lycklig på bilden, du är med några av dina närmaste vänner. Jag hoppas du vet hur fantastiska vänner du hade.

Jag hade en väldigt bra uppväxt och den gav mig en inre styrka och trygghet som jag kommer att bära med mig hela livet. Det vill jag att du ska veta, känna och se.

Men just nu har jag helt tappat en bit av mig själv. Jag stänger inne allt jobbigt. I natt drömde jag att mitt hjärta var helt svart. Kanske så det blir, närhjärtat inte får chans att andas riktigt. Ett hjärta känner inte bara glädje. Även det tuffaste känslorna måste få passera denna del. Jag antar att det är en stor del till vad som gör oss till dem vi är, det vi känner. När man slutar att känna så försvinner man. Det är inte farligt att gråta, det gör ont, men det skadar mer att stänga inne tårarna än att låta dom gå genom kroppen och förvinna. Jag vill hitta igen mig själv. Även denna tunga, mörka del av mig själv. Det finns så mycket ljus där under.

Tre år sedan jag såg dig mamma. Tre år sedan jag fick kalla någon mamma. Tre år sedan jag fick höra dig säga mitt namn eller se ditt nummer på telefonen. Tre år sedan du höll dina armar runt mig, tre år sedan du tittade mig i ögonen och berättade att jag alltid skulle följa mina drömmar.

Ni som har kvar era mammor, känn hur mycket dom älskar er. Jag skulle ge vad som helst för att få en enda dag till med min mamma. Även om vi skulle bråka hela tiden, så skulle jag vara så fruktansvärt lycklig bara av att ha henne. Eller tänk att få en kram av henne.


Ibland förstår jag inte. Inte alls...

måndag, februari 23, 2009

Ett barn i fönsterkarmen

Det dyker ofta upp minnen från min barndom. Jag vet att du ganska ofta var tvungen att resa till stockholm med jobbet när jag var liten. Jag tyckte inte om det. Som liten förstår man inte riktigt det här med tid... Du sa att du skulle komma hem efter så många dagar, men tid existerar inte på samma sätt i ett barns huvud. Jag tyckte det var lika jobbigt varje gång, en eller fyra dagar, det kändes likadant.Minns att jag och pappa alltid satt i köksfönstret och väntade på att du skulle komma hem. Men jag minns också glädjen när du öppnade dörren och var hemma igen.

Nu har jag på något sätt samma känsla inom mig, samma känsla av oro, vilsenhet och oförståelse. När kommer jag få se dig igen? Jag kan sätta mig i fönstret och vänta, men nu är jag 23 år och vet att du inte kommer att komma.

Nu kanske det är din tur att sitta och vänta, och min tur att komma hem.

fredag, februari 20, 2009

Instängd

Jag känner mig så instängd. I mig själv. När jag vaknar sätts tankarna igång och maler där hela dagen. Känslomässigt känner jag mig lite bedövad. Jag är inte den där superglada tjejen med studsande fötter och ett stort leende på läpparna, samma tjej som kan dra in benen mot magen och bara släppa taget till botten längre. Inte just nu. Någonting håller mig tillbaka. Jag behöver aggera ut mina känslor, visa glädje, kärlek, sorg, lycka, tacksamhet, irritation, besvikelse. När jag inte kan det blir hela jag ur balans. Då sviker jag mig själv. Hur kan man vara rädd att visa vad man känner?

Jag behöver hitta en väg ur denna instängdhet. Jag behöver få ut alla känslor som kommer till mig. Positiva och negativa. Jag vill hitta tillbaka till att känna mer än att tänka. Våga.

Jag vill inte få tillbaka det kalla jag ger,
Jag vill ge tillbaka det varma jag får.

Jag vill inte ge tillbaka det kalla jag får,
Jag vill få tillbaka det varma jag ger.

måndag, januari 26, 2009

Idag, en dag framåt

Det känns i hela kroppen. Klockan är på väg att slå.. tre. År.

Just efter att mamma gick bort hade jag hundratals tankar i mitt huvud. Hur ofta kommer jag att tänka på henne? Varje minut, varje dag? Kommer jag att glömma bort att tänka på henne? Kommer jag bli ledsen varje gång jag tänker på henne?

Idag har jag fått svar på nästan alla dessa frågor. Jag tänker på henne varje dag. Ibland är hon det första jag tänker på när jag vaknar, ibland är hon det sista jag tänker på innan jag somnar. Vissa dagar tänker jag på henne när jag lagar mat, andra dagar i halvlek när jag spelar match. Hon finns alltid med. Jag kan bli ledsen, glad, varm, frusen, ensam, tom, arg, tacksam.

Den första tiden tänkte jag ofta på hur jag mådde. Dels för att många frågade, men också för att jag skulle kunna jämföra den ena dagen med den andra. Se skillnaden från att må riktigt dåligt till att ibland må okej. När jag senare började må bra slutade jag känna efter. Folk frågar inte med samma intensiva blick längre. Jag känner inte efter lika ljupt längre.

Mitt liv har tagit många vändningar de senaste åren. Jag har känt sorg, skrikit ut glädje, sett död, upplevt total lycka, haft panikångest, tappat livslusten, fått tillbaka den och börjat värdesätta livet ännu mer.

Idag, vill jag att mitt liv ska ta en ny vändning. Jag är utan jobb, känner mig kass, har lite pengar, är dålig på att ringa mina vänner när jag behöver prata eller bara säga att jag saknar dom. Jag äter inte min medicin som jag ska, jag har nedvärderande tankar om mig själv. Jag skrattar sällan.
Jag mår inte särskilt bra. Jag har fruktansvärt mycket sorg inom mig.
Idag vill börja känna efter igen. Jag vill hitta ett jobb. Jag vill skratta, finna glädje i det små sakerna igen. Jag vill bli bätter på att höra av min vänner. Imorgon ska jag gå till hälsokosten och köpa det saker jag behöver. Jag ska börja prata igen. Få ut all sorg istället för att stänga inne den och tro att det borde blivit bättre. Kanske är det nu det börjar för mig. Kanske är det först nu, snart tre år senare som jag har förstått och kan börja bearbeta det jag varit med om. Just nu är det inte saknade som gör mig svag, det är alla otäcka bilder, minnen, tomma ögon och obesvarade frågor.

Idag har mitt liv tagit en ny vändning.
Jag har redan ringt ett telefonsamtal.

Tack moster. Jag älskar dig.

söndag, januari 18, 2009

Vill någon dela med sig?

Ännu en jul har passerat. Tänk att det som en gång var något jag älskade att längta efter nu kan göra så ont. Alla minnen av stunder jag aldrig kan få uppleva igen. Mamma var så mycket mer än jag någon gång förstod medan hon levde. I mitt huvud kan jag fortfarande se henne göra om hela köket till ett tomteland. Hon älskade det. Jag behöver bara blunda för att komma dit. Men jag vill inte blunda, jag vill kunna se det med öppna ögon.

Det börjar snart närma sig tre år sedan jag hade en mamma jag kunde prata med. Ibland får jag kommentarer som, att det har gått en tid nu. Att det borde kännas bättre. Men för mig gör det inte det. Jag känner bara hur det går mer och mer dagar sen jag hade henne. Saknaden spränger mig snart.

Att försöka få andra människor att förstå hur man känner sig när det brinner inuti en. När man bara vill slita av sig kroppen och flyga iväg. Hur tårar aldrig kommer räcka till att beskriva allt det som bubblar där inne. Att med ord försöka beskriva för någon när man mår så dåligt.

Är det någon av er som förstår som vill dela med sig av sina tankar?

Kan ni ibland känna en slags otäck ensamhet, där man är helt naken och inte vet vart man ska ta vägen?
Att man ibland är så beroende av en kram att man inte vågar be om en?
Fast att det gått ett tag så känns det ibland fortfarande overkligt?
Tycker ni det kan vara jobbigt ibland när de runtom inte förstår?
Kan ni känna att vissa saker, som saknaden, blir jobbigare med tiden?

tisdag, november 18, 2008

Lost

Du gör mig förvirrad. Jag drömmer så konstigt. Varför? Är det du som gör det, eller är det jag själv? Något i mig. Men du känns närmare än en dröm. Jag tror du är där. Kan du inte styra det till något bättre? Eller låter du det vara med mening, för att jag inte är klar med min bearbetning när det gäller denna tanke?

Mamma varför pratade du inte med mig? Varför berättade du inte?
Nu är det försent. Alldeles försent.

tisdag, november 11, 2008

Brev till himlen

Hej Mamma!
Hur mår du?
Jag mår sådär... som du säkert ser.

Jag försöker leva som du lärde mig. Men just nu, går det inte så bra. Jag vet om mina svagheter. Du hjälpte mig att bli starkare i dom. Nu har jag ingen som gör det. Jag blir oftast ensam istället. Behöver fylla lite av ditt tomrum just på den biten. Måste bli starkare. Tror jag ska försöka att bara andas nästa gång, inte visa omvärlden mina känslor. Sätta mig ner och skriva istället. Tycker inte om att inte visa känslor, men när det bara slår tillbaka hårdare är det inte värt det.

Har blivit väldigt känslosam senaste halvåret. Vet inte varför. Mycket gammalt i mig som liksom fastnat där i botten. Jag gråter så ofta och det känns som att mitt liv kastas runt i en orkan. Jag försöker komma ur den, mitt hopp att komma ur den är stort. Men jag behöver ett skydd, som kan skydda mig när orkanen kommer. Eller som iallafall är beredd att försöka skydda mig.

Jag kan inte fortsätta tro att jag ska hitta människor som förstår mig som du gjorde. Det går inte. Det inser jag nu. Så länge jag fortsätter att göra det blir jag bara besviken, sårad och ledsen.

Jag vill älska med allt jag är.
Jag vill älskas för den jag är.

fredag, oktober 10, 2008

Fotografering

Mamma idag var jag och fotade mig. Önska du fanns kvar så jag kunde skicka en bild till dig. Det är så mycket tankar inom mig just nu. Behöver dig. Känner mig inte riktigt levande. Tänker på dig väldigt mycket... Blir ofta ledsen. Mest för att jag saknar dig så mycket att det gör ont. Jätteont. Den här bilden är till dig. Hoppas du kan se den ända från himlen.


Living in a world without you
Ah, there is hope to guide me
I will survive
Living in a world without you

onsdag, oktober 08, 2008

Ensam

Känner mig så himla ensam utan dig.

onsdag, september 17, 2008

Grattis Mamma

Idag skulle du fyllt 49 år. Oj, det lät gammalt. Det var du inte, inte alls. En väldigt gammal själ, men ett ungt sinne. Klok. Den varmaste människa jag någonsin kommer ha i mitt liv. Jag saknar din osjälviska livskraft. Du klev aldrig undan. Du vände mig aldrig ryggen. Istället använde du dina armar och öppnade ditt hjärta ännu mer. Det fick mig och alla runtom dig att också vilja leva så. Du såg när jag behövde dig, du fanns där. Alltid. Din omtanke för andra var alltid större än dina egna behov. En av anledningarna till att jag alltid kommer att älska och se upp till dig. Jag vill också leva så Mamma. Det är så självklart för mig.

Men hur hittar man människor som tänker lika?

Jag vet precis vad jag skulle gett dig för present idag.

lördag, augusti 23, 2008

Tack Mamma

Tack för att du hjälpte mig!

(Hade inte klarat det utan din hjälp. Som du gjort hela mitt liv...
Kan inte ringa dig längre. Kan inte känna dina kramar, din trygghet när mitt liv vänts upp och ned och allt mina ögon ser är en dimma. Men nu vet jag, att du hjälper mig ändå)

tisdag, juli 29, 2008

Tycker inte om..

..Mardrömmar. Dom slutar aldrig att förfölja mig. Det är så hemska bilder. Fattar inte vart dom kommer ifrån. I mina drömmar har jag till och med börjat leta stup att cykla ned för. Så påverkad blir jag, i drömmen. Vaknar av att jag gråter, ibland utan tårar, ibland med.

I just denna dröm, cyklade jag omkring i en okänd stad, och grät av förtvivlan. Helt plötsligt hoppar någon på mig och kramar mig bakifrån. Då är det Nils från min högstadieklass. Han ser att jag mår dåligt och frågar mig, på ett sätt där han tvingar mig att säga ja, om jag vill hjälpa honom fixa lite med en bil. Jag vill inte säga nej heller, där finns nån slags inre godhet.

Tror nästan alla drömmar man har betyder något, och jag tror väldigt många har ett budskap. Men tyvärr är vi nog dåliga på att lyssna och se det. Jag ska hålla upp ögonen lite mer... för oväntade saker. Och inte bara titta, jag ska försöka att se.

tisdag, juli 08, 2008

Orkar inte.

Att vara mitt emellan, är så mycket värre än att vara på ena sidan striden.

Ni skulle få prova på det också. Men det behöver ni inte.

tisdag, maj 20, 2008

En sorg går aldrig över

Det mest smärtsamma minnen och hålet av att inte längre ha någon mamma kommer aldrig att försvinna.

Vissa tror att en sorg försvinner med tiden. Det gör den inte. Aldrig. En sorg är något man måste acceptera och lära sig att leva med. Den går inte styra. Man kan vara hur glad som helst för att nästa timme helt hamna i sorgens händer. Man kan bli ledsen, arg, tom, tappa livsglädjen, bli sjuk, frusen. Men mest av allt blir man väldigt svag.

Där är jag nu, svag och skör som en utblommad maskros. En hel blomma kan stå och skina mot världen. Den är stark. Men den svaga, öppna och genomskinliga är helt beroende av omgivningen för att överleva. Igår fick jag höra att jag skulle sluta vara så vek och klen. Det kom dessutom från en person jag ser upp till. Det var ett grymt sätt att krossa en redan sargad människa ännu mer. Det knäckte mig totalt.

Varför gör man en sån sak?

Att förlora någon ur sin familj är inget man klarar av på ett bra sätt. Man bara gör det, framförallt tack vare människor som bryr sig. Som alltid ställer upp, utan krav. En av dom är min vän Julia. Hon var den första som kom hem till mig när jag var i chock. Hon var där för hon har ett av det största och mest osjälviska hjärta jag lärt känna. Julia är också någon jag vet Mamma tyckte otroligt mycket om. Det sa hon ofta. Mamma tyckte om människor för deras personlighet och värme. En av anledningarna till varför hon tog till sig Julia. Dessutom hittade Mamma en som ville ha lika stor koll på sin dotter som hon själv, i Julias pappa. Tack för att du finns Julia. Jag tror faktiskt du är en av få som nästan förstår hur ont min sorg gör.

Det finns dom som kommer närmare när man mår som sämst.
Ni fyller mig med tacksamhet och er själva med värdighet.

Tyvärr finns det också dom som går ifrån när man mår dåligt.
Ni fyller mig inte med något, men er själva med själviskt ovetande.


måndag, maj 19, 2008

Sluta vara borta

Hur kunde du lämna mig?

Allt faller.

Kan man inte lita på människor längre?

Du är den enda människan som alltid gjort mig trygg. Hur mycket jag än skrek åt dig så visste jag att du älskad mig. Jag behövde aldrig, någonsin tvivla på dig, ditt ord, din kärlek.

Därför att du älskade mig villkorslöst.

Kom tillbaka.
En dag, en timme. En minut.

lördag, maj 17, 2008

Vad är verklighet?

Ibland kastas man bara ombord på den där sjunkande båten igen. Det finns inget man kan göra för att förhindra det. Jag vet hur mörk botten är och vad som krävs för att orka simma upp till ytan igen.

Inatt drömde jag att jag cyklade förbi sjukhuset, jag var påväg hem till min lägenhet efter att ha hälsat på min pappa och syster. Då såg jag mamma komma cyklandes, hon svängde in mot sjukhuset och gick in. Jag vaknar med ett ryck. Kastar mig efter telefonen. Det finns bara en enda tanke i huvudet. Jag måste hinna ringa mamma innan hon dör. När jag ser min svarta mobil på golvet inser jag att det är något som inte stämmer. För en sekund sen var Mamma helt levande men nu. Borta. Tiden stannar. Det går inte tänka klart. Vad är verklighet? Svaret blir tårar, fallade på min telefon. Tänk om jag kunde ringa henne.

torsdag, april 03, 2008

Sårbar glädje

Idag fick jag veta att jag fått jobb på kyrkogården i sommar! Trodde aldrig jag skulle ha sån tur att få det. Helt perfekt jobb! Jobba mån-fre, slippa ta ledigt helgdagar för att kunna spela match. Sluta jobba kl 16 så hinner man träna alla träningar. Får sova en timme längre än på posten. Man får vara ute och jobba men slipper springa upp och ner för trappor flera timmar. Det är ett socialt jobb där man arbetar i grupp. Kan inte bli så mycket bättre om jag ska vara ärlig. Tack!

Ligger och försöker sova... Men det går inte så bra. Senaste veckornas mardrömmar har tärt på både mitt sinne och lusten att somna. Rädslan att vakna med dessa otäcka bilder som tydligaste minne, känslan av uppgivenhet och paniken i bröstet, gör mig svag. Väldigt svag. Jag kämpar i mina drömmar med att på alla sätt rädda Mamma. Jag bär henne, springer, jagar, hundra frågor i mitt huvud. Senaste drömmen slutade med att jag inte orkade mer. Tog mitt liv. Men jag fanns kvar i någon form och hamnade i en forsande bäck med massor av färgglada fiskar.

Jag vet varken ut eller in på mina drömmar längre. Vad är det någon vill säga mig? Varför just nu? Det har varit så mycket annat som stått ivägen, som gjort min egen bearbetning omöjlig. Mina bilder och minnen har fått stå tillbaka, tills nu.

Jag känner mig stark. Men den sinnesstämning som mina drömmar ger mig gör mig rädd. Den förändras visserligen under dagen, men när jag vaknar är jag så sårbar. Funderar på att ta kontakt med min kurator igen. Bara för att hon är bäst på att få fram och mest av allt få bort dessa dumma tankar så dom lämnar mig. Känner att jag inte är så bra på det just nu.

Nu ska jag göra ett nytt försök till att somna.
Jag vill drömma om min fotbollscup i helgen.

tisdag, mars 11, 2008

Två år

Livet. Man kan aldrig veta vad som händer imorgon. Det enda man kan veta säkert är att det hela livet kommer att fortsätta dyka upp saker man behöver gå igenom, saker man inte alltid förstår sig på eller har möjlighet att välja bort. När Mamma slutade att finnas i min vardag kändes allt hopplöst och livet var bara jobbigt att vakna upp till. Det var bara jobbigt att leva ända tillsdess att jag började inse att det finns så mycket mer att finna glädje i än jag tänkt på tidigare. Jag har faktiskt fortfarande möjligheten att leva, det valet hade inte Mamma.

Mitt mål när jag började skriva den här bloggen var först att överleva. Sen att börja leva igen. Jag har klarat det. Tack vare människor som bryr sig. Tack alla som skriver till mig här på bloggen. Människor som inte känner mig men som använder sitt hjärta.

Om några timmar är det två år sedan jag såg Mamma sluta andas. Två år sedan jag fick prata med henne, kram henne, höra henne skratta. Minns att jag sa ”Jag klarar inte det här” ett tag efter jag låtit henne gå. ”Jo det kommer du göra, du är så stark Lina” var det någon som sa till mig. Men det handlar inte om att vara stark. Det handlar om att vara. Att våga vara. Finnas kvar, fastän en bit av en inte längre gör det. När man kommit förbi alla ”tänk om..”, allt som man kanske hade kunnat göra för att förhindra att det blev som det blev, och insett att döden aldrig går att styra över finns det bara en känsla kvar. Saknad. Saknad är en den värsta känslan jag vet, den kan aldrig bli mindre. Jag kommer sakna Mamma hela livet. Det dyker hela tiden upp stunder jag vill dela med henne, jag vill att hon ska skjutsa mig till flyget när jag ska ut och resa. Jag vill att hon ska ringa mig varje dag och fråga hur jag mår. Jag vill att hon ska finnas där för mig när jag mår dåligt. Jag vill sakna henne när jag reser och längta efter att få krama henne igen.

Mamma, vissa dagar saknar jag dig så mycket att jag bara vill kliva ut ur mig själv. Att se dig sjuk i mina drömmar gör så ont. Men jag vet att du är frisk nu. Jag kan se dig le i himlen och det gör att jag kan fortsätta leva. Du finns alltid kvar i mitt hjärta. Därifrån kan ingen ta dig ifrån mig

Jag älskar dig, lika mycket som igår och ännu mer imorgon.

måndag, mars 10, 2008

Välja det bästa för mig

Det viktigaste är inte att tänka rätt och att alltid ta rätt beslut. Det viktigaste är att känna medan man tänker och att ta beslut utifrån sitt hjärta.

Jag har hittills i mitt liv alltid försökt att ta det rätta besluten. I fortsättningen av mitt liv ska jag istället försöka att ta det bästa besluten. Inte det som ger mig mest pengar, minst bekymmer och lättast väg att gå på. Utan det som ger mig mest lärdom, flest problem att reda ut och bästa möjlighet att komma närmare de människor jag älskar. Det ger mig rikedom.

Det här året har jag lärt mig att beslut för min egen skull. Ingen annan ska leva mitt liv. Ska jag kunna ge det bästa av mig till andra behöver jag se till att det bästa jag är så bra som möjligt.

tisdag, november 13, 2007

Dagar...

Det finns dagar när jag kan acceptera mitt liv som det är och se på min framtid med längtande ögon och en positiva känsla. Den finns dagar när jag hoppas att jag ska vakna upp från min dröm och springa rakt in i Mammas famn igen. Den finns dagar när jag känner mig starkare än någonsin förr, stark på insidan. Den finns dagar när jag bara vill ge upp, när tårarna är alldeles för långt ifrån att kunna uttrycka vad jag känner. Det finns dagar när jag känner dig så nära att jag vet att du finns kvar, jag blundar, pratar med dig och kan höra dig. Det finns dagar när skräckbilder från de värsta dagarna i mitt liv spelas upp igen, tydligare än vad jag visste va möjligt, det hjälper inte att blunda, filmen stannar inte förrän man ser igenom allt igen och återupplever varje litet ord. Det finns dagar när det enda jag känner är tacksamhet, tacksam att få leva bland så underbara människor. Det finns dagar när spelar fotboll och känner den äkta friheten och glädjen igen. Det finns dagar när jag bara kan titta på en speciell människa och känna mig lycklig.

söndag, september 09, 2007

Jag kom in!

I fredags fick jag ett brev från LTU (Luleå tekniska universitet) Jag kom in!! På sjukgymnast! Helt... knasigt! Vad ska jag göra? Det är egentligen helt fel håll på kartan enligt mina önskemål. Men.... Hjälp! Lägenheten.. Tänk om jag bara hade jättetur som kom in den här gången.. Vet inte... Känner mig, lite... förvirrad

Jag är suuuuperglad också!! Nu vet jag att det inte är omöjligt. Med lite bättre betyg kan jag kanske komma in på en skola mer söderut.. Den tanken känns... Aaaaaaaah!

Vad ska jag göra? panik

torsdag, augusti 30, 2007

Beslut

Hej Mamma..
Hur mår du i himlen? Önska jag kunde hälsa på dig.. Du va med i min dröm i veckan. Jag stod i luckan till en kiosk på en strand någonstans. Just när jag skulle betala min glass dök du upp, från ingenstans. Du sträckte fram pengar, men jag ville inte ta emot dom. Jag blev bara irriterad... (När jag vaknade kände jag mig ganska förvirrad)
Jag tror du försöker visa mig att du fortfarande finns kvar och försöker hjälpa mig. Men att jag kanske inte alla gånger är så öppen för det.. Jag ska försöka lyssna mer...

Det har varit lite upp och ner ett tag. Saker som hänt som varit jobbiga. Önskar du fanns kvar... Skulle behöva höra din röst. Innan jag ska sova, du kommer och sätter dig i min säng, att få lätta hela mitt hjärta och få ut alla tankar. Framtiden är lite jobbig att tänka på ibland... Speciellt eftersom det är så många beslut jag behöver ta.

När jag har det som tyngst och saknaden är som störts kan jag inte förstå hur du kunde lämna mig. Jag kan inte förstå hur världen kan vara så orättvis och vad det är för mening med att jag ska leva utan dig. Men varje gång det känns som du rinner iväg till någon plats dit jag inte kan nå dig, det är då jag känner dig som starkast.

Då sitter du alldeles intill mig och förklara att banden mellan oss är starkare än döden och större än livet.

måndag, juli 23, 2007

Kan man vara ledsen utan att må dåligt?

Jag mår inte dåligt längre, inte så djupt dåligt. Det är klart att de dagarna också kommer komma, resten av mitt liv. Men nu kan jag vara ledsen utan att må dåligt. Det kan vara skönt att få vara ledsen, när det går hantera. När jag vet att jag inte kommer dö av det. När jag vet att det varje gång gör mig lite starkare.

Men mina drömmar har inte blivit lättare. Tvärtom. Usch Mamma… Varför låter du mig se sånna saker, om och om igen? Kan du inte komma och krama mig i drömmen istället för att vara jättesjuk och grå och med huvudet vänt från mig hela tiden. Jag förstår inte. Jag måste uppleva dig sjuk, din död, smärtan i mig,… igen fast varje gång på ett nytt sätt. Men smärtan blir aldrig mindre.

Fast när jag är vaken så blir jag glad av att tänka på dig. Jag saknar din lasagne tokmycket!! Minns du när vi skulle se film, och det alltid tog lika lång tid för oss att välja? När vi äntligen valt hade det blivit så sent att jag ofta somnade efter 10 minuter.

I helgen spelade vi byskecupen! Vi vann Mamma! :) Du skulle varit jätteglad. Jag stod i mål också, då skulle du varit suuupernervös. Erkänn att du va nervös i himlen?
Men det gick ju bra.

Man kan gråta utan att vara ledsen. Men tårar kommer aldrig utan känslor.

måndag, juni 25, 2007

Grattis syster!

Idag fyller min syster 17 år!! Grattis gumman! Du är världens bästa lillasyster! Jag är så glad och tacksam att du finns. Kommer alltid stå vid din sida, hela livet! Älskar dig!

måndag, juni 18, 2007

Just nu...

... Saknar jag dig så himla mycket Mamma.. Snälla kom tillbaka.

torsdag, juni 07, 2007

Cancer

Läste artikeln om Matilda på aftonbladet.se.
Besökte sen hennes hemsida…

http://hem.passagen.se/dummapricken

Så levnadsglad och fantastiskt söt tjej. En riktig kämpe och en människa som verkar sprida otroligt mycket glädje och energi till alla i hennes omgivning. Vad har hon gjort för att förtjäna detta öde? Absolut ingenting. Jag kan verkligen aldrig förstå. Varför tar dom alla dom bästa människorna ifrån oss? Är dom för bra för denna värld? Jag börjar tro det.

Cancer. Ett ord, som jag verkligen hatar. Varför finns sjukdomen? Varför, varför, varför??

Släpp taget lilla vän… Du kommer alltid att finnas med din familj, i deras hjärtan och överallt. Du kommer till ett mycket bättre ställe. Ett ställe där cancer aldrig någonsin kommer finnas.

tisdag, juni 05, 2007

Varmast i Europa

I söndags hade lilla Skellefteå varmast i hela Europa. Idag när jag kom hem stod termometern på 32 grader… Inte konstigt att man började svettas bara av att sitta på moppen på jobbet..

Det är så härligt!! Skellefteå är en underbar stad nu på sommaren. På alla sätt! Cyklade hem från träningen igår vid åtta tiden och bara njöt. Det luktar underbart, hägg, syrener, äppelträd som blommar överallt... mmm.. Älven, solen, det är så vackert…

Match ikväll…
17 dagar till midsommar, 19 dagar till derby mot Myckle, 22 dagar till festivalen, 25 dagar till USA.





lördag, juni 02, 2007

Ny familjemedlem

Igår hämtade pappa och Sofie hem vår lilla kisseflicka. Hon verkar vara en tuff tjej med hur mycket energi som helst! En norsk skogskatt med stora mörka tassar. Inget namn bestämt än.. Så vi tar gärna emot förslag.. :)


söndag, maj 27, 2007

Mors dag

Lina frågar
Firar man Mors dag i himlen också?

Julia säger
Klart Mors Dag firas i himlen, gumman! En mamma är alltid en mamma och behöver firas för sin underbara roll, vars hon än är!


Tack för att du finns Julia! Du är ett stort ljus i mitt liv. Fast du är i Örebro känns du alltid så nära mig. Jag längtar jättemycket tills du kommer hem...



Hoppas du hade en bra Mors dag i himlen Mamma!

torsdag, maj 24, 2007

Evighet

En själ
En evig själ
Vart tar den vägen?

Ett hjärta
Evig kärlek
Hur känns den?

En frihet
Evig frihet
Din tanke är din frihet

En vilja
En kraft
Ett liv

Evigheten,
Hur når man dit?

tisdag, maj 08, 2007

USA-resa bokad

Lina har bokat en resa till usa i sommar!! Ojoj, lilla jag ska resa alldeles själv i massa timmar och jättelångt bort. Hur ska det gå? :) 30:e juni, dagen före min födelsedag åker jag. Längtar!

Idag var jag förbi mormor och morfar. Dom är så söta! Sitter bredvid varandra med likadana t-shirtar.. Pratar och pratar, ofta i mun på varandra. Mitt huvud åker mellan dom som en pingpong-boll, i ett tappert försök att lyssna på bådas historier samtidigt. Det gick väl sådär, haha. Jag hjälpte i alla fall morfar med hans nya simkort. Som tack för hjälpen fick jag med mig en stor påse av mormors underbart goda bullar hem!

Tränade ikväll. Axeln känns ganska okej. Jag längtar varje dag efter att spela fotboll. På söndag drar serien igång. Ska bli en väldigt spännande och intressant säsong. Tidningen tippade oss trea. Umeålagen är alltid bra och vi måste spela på topp varje match. Men jag tror vi har en bra chans. Vi är ett bra lag, men en fantastisk fin grupp av människor.

Trixa på!

tisdag, april 17, 2007

Motgångar

Just när foten blivit bra.. första matchen, så åker axeln ur led. Den som varit bra över ett år nu. Cupen gick inge vidare spelmässigt för laget, men jag hade jätteskoj hela helgen!

Snart pank…

Önskar jag hade bättre betyg…

Jag behöver dig Mamma. Jag vill sitta och prata om min framtid. Du berättade ofta hur kul du tyckte det var att läsa på universitet, jag kan fortfarande se glädjen i din blick när du berättade om den tiden i ditt liv. Du ville så gärna att jag också skulle få uppleva det, du ville se mig där, du ville vara med mig i min framtid. Du älskade verkligen barn, och jag vet hur mycket du såg framemot att en dag få barnbarn. Jag vet hur mycket du skulle skämma bort dom. Dom skulle få komma till mormor precis när dom ville… Hur kunde något ta ifrån dig den chansen?

Jag känner mig värdelös. Det är som att någon slår undan benen på mig så fort jag tagit mig tillbaka. Jag kan inte jobba, inte träna, jag kan inte ta av mig en t-shirt själv. Tack moster, för att du kom förbi och städade åt mig! Vem vill ha någon i laget som bara är skadad?

Jag duger inte till något just nu,
ingen förstår…

söndag, april 15, 2007

Universitet

Jag har sökt skola! Sjukgymnastprogrammet på typ alla universitet som har det. Helst vill jag gå i Linköping. Nära till många kompisar och nära till moster Ylva. Men det är inte lätt att ta sig in… Får nog ägna kommande år till att läsa upp betyg gissar jag.

Det finns en framtid… där nånstans…

söndag, april 01, 2007

Inflammation

Mina tankar styrs av något inre kaos av känslor. Mitt hjärta har börjat läka, men hålet har inte blivit mindre… Jag är glad, jag är ledsen, jag ser allting klart för att sedan inte förstå mitt liv alls. Framtiden? Börja plugga snart, vad vill jag läsa? Flytta, vilja, våga… Jag vill sitta och prata med dig Mamma. Du vet hur svårt jag har att välja. Jag saknar dina positiva ord, dina tankar, dina kloka råd som alltid fick mig att växa som människa.

Har inte kunnat träna fotboll på drygt 4 veckor nu… En inflammation i foten som aldrig blir bra. Frustrerande! Jag vill träna nu!! Hur kul är det att sitta själv på spinningcykeln, medan resten av laget är ute på konstgräset och lirar boll. Den 13-16 april är det cup i Luleå, då ska jag vara bra! Så är det bara.

Imorgon flyttar Erla till USA, för att spela fotboll, prata engelska, äta stora portioner mat osv.. *ler* Tack för att du varit här. På något sätt orkar jag vara ledsen när jag är med dig. Jag orkar tänka, jag orkar låta de tyngsta minnena komma tillbaka. Känna smärtan. Se allt igen. Och sedan upptäcka att jag faktiskt överlevt. Man måste nå dit, till djupet av sitt hjärta, för att lätta upp all sorg. Livsljus kommer in och glädje kommer ut. Du hjälper mig mer än du vet. Kommer sakna dig väldigt mycket



tisdag, mars 27, 2007

Lene Marlin - A Place Nearby

I entered the room
Sat by your bed all through the night
I watched your daily fight
I hardly knew
The pain
Was almost more than I could bear
And still I hear
Your last words to me

Heaven is a place nearby
So I won't be so far away
And if you try and look for me
Maybe you'll find me someday
Heaven is a place nearby
So there's no need to say goodbye
I wanna ask you not to cry
I'll always be by your side

You just faded away
You spread your wings, you had flown
Away to something unknown
Wish I could bring you back
You're always on my mind
About to tear myself apart
You have your special place in my heart
Always

Heaven is a place nearby...

And even when I go to sleep
I still can hear your voice
And those words
I never will forget

Heaven is a place nearby...

söndag, mars 11, 2007

Ett år

Ett år har gått, ett år.. Vad hände med tiden? Vad hände innan tiden? Hur kunde det hända alls? Vem bestämde att det skulle sluta såhär?

Hur vill du att jag ska leva Mamma?

Vill du också leva här?

Jag vill veta vad du tänker. Hur man tänker i himlen. Om man vill tillbaka och trösta sina kära på jorden, eller om man vet att dom klarar sig ändå, du kanske kan se framtiden. Varför lämnade du jorden så tidigt?

När jag tänker på dig känns du fortfarande så levande. Jag ser dina ögon när du ler, jag hör dig skratta.

När jag blundar ser jag bara otäcka bilder. Jag ser dig, din kropp, men du finns inte kvar. När förstod du att det var över? Jag känner paniken inom mig, allt hopp försvinner. Hjärtat töms på alla känslor. Sista dagarn med dig... Jag såg dig gråta en gång Mamma, dina sista tårar. En fruktansvärda smärtan blandat med allt du skulle lämna kvar. Allt du älskade som du inte fick fortsätta ha.

Mitt starkaste minne just nu är från två dagar innan du dog… Du sitter helt frånvarande i soffan. Lena kommer in genom dörren, jag kastar mig i armarna på henne, jag bara gråter. Jag vänder mig om.. Du kommer gående,.. du sträcker ut dina armar, du kramar mig… Du säger med en svag röst ”Åå hjärtat.. gråt inte. Jag älskar dig” Jag bara håller om dig, jättehårt. Jag vill aldrig någonsin släppa dig.

Mamma all den kärlek du gett mig räcker resten av mitt liv..
Men hur mycket kan man sakna en människa?

Det är alltid den sista matchen som är viktigast att vinna. Du förlorade den.

Och vi förlorade dig.

torsdag, februari 15, 2007

Tuff träning

Minns inte när jag tränade såhär hårt sist. Brottningen, svinjobbigt, men riktigt skoj! Kvällens träning fys/fotboll.... Benböjsgången satt fint före idioten. Jag orkar inte ens gå till hallen och hämta min vattenflaska. Mina ben skakar! Aaah! Men fotbollen är så skoj. Den ger mig så mycket glädje just nu! Vi kommer vara fit i sommar tjejer. Alla andra lag får se upp :)
Finns typ inget roligare än att lira boll..
(Jag överväger om jag ska sova i stolen i natt, eller försöka ta mig till sängen..)

söndag, februari 11, 2007

Insikt

Jag kommer aldrig mer gå på stan med dig Mamma. Aldrig mer shoppa kläder på MQ. Vi kommer inte handla på ICA tillsammans igen, eller skratta tills vi gråter. Du kommer aldrig le mot mig igen.

Du höll min hand. Sen höll jag din.

torsdag, februari 08, 2007

”Hej Lina, det är mamma”

Det är så jobbigt nu… Varje dag känns som ett mörker. Så fort något går emot vill jag bara ge upp. Jag orkar inte kämpa. Önska jag bara kunde lämna allt… mig själv…

Drömmer ofta om dig nu Mamma. För några dagar sen drömde jag att du ringde till min mobil. ”Hej Lina, det är mamma”… Jag minns att jag direkt frågade hur du hade det. Du svarade att du hade det bra… Jag skulle säga hur mycket jag saknade dig, men då bröts det. Jag vaknade av mina egna tårar.

Varför lämnade du kvar mig här? Varför for du alls?

Allt är så annorlunda nu Mamma. Jag tänker tillbaka på tiden innan du blev sjuk. På min födelsedag, när vi grillade till min fest och du gjorde en så fin tårta. Jag minns att det första Sofie frågade när hon kom var ifall du var hemma. Hon ville visa sin pojkvän. Jag minns min student, när vi satt och planerade vad vi skulle ha för mat… När vi var i Piteå och köpte min balklänning. Jag minns alla kvällar bara du och jag var hemma, när vi drack te, åt scones och såg tv. Jag minns när du skaffat msn på jobbet, alla långa telefonsamtal när jag var i Spanien. Alla gånger du förhörde mig kvällen innan jag hade prov i skolan. Jag minns hur du masserade mina vader, min rygg… tills jag somnade. Du hade så varma händer.

Var är du???

onsdag, januari 10, 2007

En kväll

För ett år sedan berättade du att du var sjuk, bröstcancer.. Men det var inte alls så farligt som det lät. Du kände att du skulle bli frisk, och det skulle du. Vad fanns det för alternativ?
Jag blev ledsen, sprang in på mitt rum... Sen stängde jag ute alla tankar och känslor, i två månader. Berättade inte för någon, pratade inte med någon. Tittade på dig ibland Mamma och tänkte... Men direkt tanken kom tog jag den och kastade iväg den. Så långt bort det bara gick. Du såg ju inte ens sjuk ut.

Snart har ett år gått.. Har jag förändrats som person? Jag vet inte. Mitt liv har förändrats enormt mycket. Likaså mitt sätt att leva. Förr hade jag allt planerat, senaste året har jag bara levt dag för dag, eller ska jag säga överlevt. Men allt är inte bara dåligt. Det finns något i mitt sätt att se på dagen idag som jag gillar, att jag kan stanna och se varje dag. Inte se så mycket på imorgon… den dagen kommer ändå. Jag vill lära mig hitta en balans.

Jag har även lärt väldigt mig mycket om mig själv, vad en människa klarar av och vad som händer i kroppen för att man ska kunna överleva. Saker man inte har en chans att styra över.

Jag ska försöka göra 2007 till ett bra år

tisdag, januari 02, 2007

Första julen, första nyårsafton

Det här har nog varit den jobbigaste tiden sen du lämnade oss... Det finns så många minnen och så många saker vi alltid brukar göra, varje år. Men i år är allt annorlunda, helt annorlunda. Hela julen var endast en kamp att orka. Försöka tänka så lite som möjligt och bara vänta på att dagarna skulle gå. Att inte få se dig stå och laga julmat, höra dig slå in klappar på kvällarna, se lyckan i dina ögon när du köpt en ny tomte, julpyntandet med allt kaos i köket, se dig kämpa med all utebelysning, känna lukten av julbaket, sitta i soffan och dricka glögg med dig... Bara få se dig Mamma.

Ann-Sofie ringer på nyårafton.. Förra året. Minns till och med vad du hade för kläder. Du hämtade mig mitt i natten. Det kändes lite konstigt, du var inte riktigt som vanligt. Men jag visste inte då... Du visste, men inte jag.

Jag blir galen av att inte ha dig här. Jag behöver dig. Hur kan det finnas någon mening med att du inte skulle leva längre? Du har lärt mig så mycket. Den viktigaste saken lärde du mig de sista dagarna du levde. Du lärde mig livet, men ändå kan jag inte leva så.

onsdag, december 13, 2006

Jag förstår inte

Du kommer inte tillbaka...

söndag, december 10, 2006

Åsgatan

Då var man inflyttad! Hade aldrig kunnat ana att det skulle vara så här skönt att bo själv. Nu får jag äntligen vara själv, helt själv, utan att det är någon annan i samma hus/lägenhet. Kunna bara vara... Det har jag inte varit många gånger senaste månaderna. Jag villl tacka alla som hjälpt mig. Kört stora IKEA-bord från Sundsvall, Städa, hämta säng och soffa, packat in och packat upp...

Hade en jobbig svacka för ett tag sen.. Obeskrivligt när det bara dyker på en sådär. Det går inte vara beredd. När det händer finns det inget viktigare än sina nära. Då man inte kan gå, se eller höra, så ser dom till att man överlever. Man tänker inte på det när man är mitt inne i det. Men nu efteråt så vet jag att jag inte skulle klara mig om ni inte fanns.

söndag, november 19, 2006

När allt faller..

På en sekund vänder det och man kastas ner till botten igen. Det finns ingen kraft att stå emot. Man gråter tills man somnar. Man vaknar och undrar vart man är. Huvudet är alldeles tomt, men ögonen är fyllda med tårar. Då vet man, man är kvar på det stället man vill bort från. Det är enklast, bort från allt.

Mamma du fick mig alltid att må bättre. När jag inte orkade så bar du mig. Du delade alla mina problem och bekymmer. Du gjorde alltid mitt liv lättare. Jag tänker ofta på jobbiga saker nuförtiden... Det finns så mycket jag skulle behöva din hjälp med. Jag vet inte vart jag är påväg längre. Och jag är alldeles för obalanserad för att kunna "höra" dig och "lyssna" till dina råd.

Att slåss mot sig själv är det värsta jag vet.

torsdag, november 02, 2006

Eftertanke

Har blivit sjuk nu efter alla tåg och flygresor…
En klok tjej sa till mig att det kanske bara är ett gott tecken att jag blivit sjuk. Att jag är på väg tillbaka till kroppen igen.

Efter galan har många sjukdomstankar kommit. När jag ser eller träffar kvinnor som gått igenom behandlingar, kastats mellan hopp och förtvivlan, tappat hår, mått skit, inte vetat om de ska överleva, så är jag glad att Mamma slapp gå igenom allt det där. För henne skull var det här det bästa. Hon fick verkligen leva ända in i det sista. Men för oss runtomkring hade det kanske varit lättare att förstå om det hade skett på ett annat sätt. Men å andra sidan spelar det ju ingen roll nu. Men tankarna kommer ju…

Jag tror jag har accepterat livet igen. Inte riktigt att det blev som det blev. Mer att det är som det är. Känslan av hopplöshet har blivit mindre, men saknaden större och mer intensiv. Vissa stunder så känns det så självklart att du finns kvar Mamma, fast på ett annat ställe. Att du ser efter mig och hjälper mig så gott du kan. Medan jag andra gånger bara känner ett stort hål i mitt liv. Men varje gång jag pratar till dig så känner jag din närhet. Jag kan höra i mitt huvud vad du svarar på mina frågor. Jag kan känna i mitt hjärta hur mycket det betyder för dig att jag fortfarande pratar med dig. Du är här just nu…

onsdag, november 01, 2006

Rosa Bandet-galan

Senaste 9 dagarna har jag varit ute och rest lite i södra sverige. Har haft det underbart och vilken speciell avslutning det blev när jag blev inbjuden till Rosa Bandet-galan.

Jag vill tacka Åsa på Amelia för att jag fick följa med på galan. Det var känslosamt och berörande på ett helt annat sätt än när man tittat tidigare. Men också kul att få se hur en tv-gala fungerar. En mycket trevlig kväll!







lördag, oktober 21, 2006

Klubbfest

Kvällens överraskning och höjdpunkt var att jag fick pris som lagets mest värdefulla spelare. Jag blev helt paff och hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Det här är det finaste och bästa pris jag någonsin fått. Inte bara själva priset utan för att det var spelarna i laget som röstat. Ni ska veta hur mycket ni hjälpt mig igenom vissa stunder, timmar och dagar. När livet ibland bara varit svart och helt utan mening, så har ni ändå varit som vanligt. Ni har fått mig att skratta, ni har inte undvikit mig och ni har kramat mig om jag gråtit. Jag har märkt att det gånger man fysiskt tagit slut så är det lätt att andra känslor kommer fram. Det har varit jättesvårt, för på planen vill man sprida energi och peppa andra, inte falla ihop på sidan av.

Hur det än blir nästa säsong, så vill jag tacka alla i laget. Jag har trivts hur bra som helst och som sagt har ni hjälpt mig så mycket mer än någon av er kan ana..

(Någon av höstmatcherna)

tisdag, oktober 17, 2006

Lilla Tyson..

Igår resten vår lilla kisse vidare från jorden till himlen. Till Mamma. Han har inte varit sig lik en enda dag sen Mamma gick bort. Inte så konstigt heller, det var verkligen hennes lilla Tyson.. Han blev sjuk i lördags och igår somnade han in. Han var inte gammal men han saknade sin matte så mycket att han valde att åka vidare till henne. Tror jag. Du har det bra nu Tyson, ni har varandra. Men det gör inte saknade mindre. Jag kommer sakna att se dig komma galloperande mot mig när jag kommer hem. Jag kommer sakna att ha dig sovandes på min mage. Jag kommer sakna dina "kramar", dina glada och busiga "kattungeögon" och din underbara personlighet. Vila i Frid "lillebror". Ååå, vem kommer vilja leka kurragömma med mig nu?

Tyson åker bil (som han älskade), öronen fladdrar :)


Tyson tittar när vattnet åker ner i handfatet. Väldigt fascinerande..


Fanns inget skönare än att sova ovanpå dom varma lamporna i badrummet..


Sov gott världens mysigaste kisse

onsdag, oktober 11, 2006

Lägenhet

Lina har köpt lägenhet!! Vuxet! *ler* Ett steg åt rätt håll, ett steg framåt i livet. Det känns kul och spännande. Mycket att stå i, saker att fixa, men man måste ju lära sig nån gång. Inflyttning den 6:e november och ny adress blir Åsgatan. Farligt nära pizzeria Viking...

Först nu jag verkligen insett hur dyrt det är med möbler.. gaaah..

tisdag, oktober 03, 2006

Att leva

Tider går, dagar passerar, jag lever. Ja jag tror faktiskt att jag lever igen. Inte bara andas för att överleva.

Jag har aldrig förr känt mig så totalt utmattad psykiskt och fysiskt. Senaste tiden har jag inte levt inuti min kropp. Jag har liksom svävat en bit ovanför och bara betraktat vad som skett.. Som en robot har jag gått omrking och tagit mig igenom dag efter dag. Men samtidigt som jag nu börjat sova och äta mer har jag också orkat komma tillbaka till mig själv igen. Nu orkar jag känna smärtan. Nu orkar jag ta tag i den och ta mig igenom den.

När själen inte klara av den kroppsliga smärtan flyr den. Man slutar gråta, man slutar känna hjärtats sår, men man slutar också att le med ögonen.

Tiden går, dagar passerar, men inte utan mening. Jag levar igen. Jag gråter och jag skrattar. Det är människorna runt om mig som lär mig stå igen. Och när jag fallar så tar ni emot mig. Jag hade aldrig varit där jag är idag utan er. Tack.