När jag var femton år förlorade jag en vänskap. Då trodde jag det var det absolut värsta man kunde vara med. För mig var det så. Det var en bedömning utifrån min livserfarenhet, då. Senare såg jag en vän och en mamma förlora sin syster och dotter. Deras sorg och skräcken i deras ögon var då det värsta man kunde vara med om. Det gav mig ett sådant perspektiv på livet att jag ett tag levde mer på ödmjukhet än på syre. Jag vann tillbaka min förlorade vänskap. Därför att det gick, därför att vi båda öppnade våra hjärtan. Bandet mellan oss besegrade vår stolthet. Två år senare sparkades mitt livsperspektiv ännu närmare kanten. Sekunden som satte stämpel på den jag är idag är sekunden jag insåg att Mamma skulle dö. När jag såg henne andas men visste att jag inte skulle få ha henne kvar. Hur mycket hon än älskade mig var hon på väg att lämna mig. Hon vägrade ge upp, men hon hade inget val.
Vi agerar efter våra egna erfarenheter, men tyvärr dömer vi också andra utifrån våra erfarenheter. Det finns människor som känner mig men som struntar i vem jag är. Det accepterar jag. Men efter att ha sett någon kämpa för sitt liv kan jag inte acceptera när människor väljer att stänga sina hjärtan för att skydda sig mot livet. Jag kan inte släppa in någon i mitt liv som gör det valet. Vi kanske möts i ett annat liv. Där ödmjukheten vuxit ikapp.
Du slutade andas, du gav mig livserfarenhet att bestiga berg.
Du släppte taget om min hand, du gav mig mitt livs viktigaste lärdom.
I samma sekund du flög iväg, gav du mig tacksamhet över att finnas.
