Ett barn i fönsterkarmen

Det dyker ofta upp minnen från min barndom. Jag vet att du ganska ofta var tvungen att resa till stockholm med jobbet när jag var liten. Jag tyckte inte om det. Som liten förstår man inte riktigt det här med tid... Du sa att du skulle komma hem efter så många dagar, men tid existerar inte på samma sätt i ett barns huvud. Jag tyckte det var lika jobbigt varje gång, en eller fyra dagar, det kändes likadant.Minns att jag och pappa alltid satt i köksfönstret och väntade på att du skulle komma hem. Men jag minns också glädjen när du öppnade dörren och var hemma igen.

Nu har jag på något sätt samma känsla inom mig, samma känsla av oro, vilsenhet och oförståelse. När kommer jag få se dig igen? Jag kan sätta mig i fönstret och vänta, men nu är jag 23 år och vet att du inte kommer att komma.

Nu kanske det är din tur att sitta och vänta, och min tur att komma hem.

Instängd

Jag känner mig så instängd. I mig själv. När jag vaknar sätts tankarna igång och maler där hela dagen. Känslomässigt känner jag mig lite bedövad. Jag är inte den där superglada tjejen med studsande fötter och ett stort leende på läpparna, samma tjej som kan dra in benen mot magen och bara släppa taget till botten längre. Inte just nu. Någonting håller mig tillbaka. Jag behöver aggera ut mina känslor, visa glädje, kärlek, sorg, lycka, tacksamhet, irritation, besvikelse. När jag inte kan det blir hela jag ur balans. Då sviker jag mig själv. Hur kan man vara rädd att visa vad man känner?

Jag behöver hitta en väg ur denna instängdhet. Jag behöver få ut alla känslor som kommer till mig. Positiva och negativa. Jag vill hitta tillbaka till att känna mer än att tänka. Våga.

Jag vill inte få tillbaka det kalla jag ger,
Jag vill ge tillbaka det varma jag får.

Jag vill inte ge tillbaka det kalla jag får,
Jag vill få tillbaka det varma jag ger.