fredag, mars 31, 2006

Obduktionen

Idag kom Torstensson hit för att berätta svaret på obduktionen. Det var tungt. Mamma var så fruktansvärt mycket mer sjuk än någon kunde ana. Cancern fanns på så många fler ställen än bröstet och levern. I hela ryggraden, skelettet, mjälten, lungan, lymfan. Att hon ens var på benen så länge tyckte läkaren var helt ofattbart. Mamma, vilken otrolig kämpe du var. Ingen kan nog någonsin förstå hur ofattbart stark du var. Läkaren tittade på oss och sa något i stil med, men märkte ni inget, hon måste ha haft så ont. Tydligen gör det väldigt ont när det sprider sig till skelettet. Men Mamma? Du hade ju ont i ryggen, och i axeln och ut i armen ner till handleden. Du tyckte det var jobbigt att massera mig, men ändå nästan tvingade jag dig? Varför gjorde jag det? Om jag bara hade vetat. Om jag bara hade vetat.

Men som jag sa till läkaren kan hon inte ha haft så ont som man tror när man hör svaret. För då hade hon inte orkat med allt hon ändå gjorde. Det var vi helt överens om, samma sak att viljan kan besegra så mycket. Jag berättade bara själv hur jag är när jag spelar match. Jag känner verkligen ingen smärta. Det är inte så att jag känner att det tar lite ont, sen biter ihop. Utan smärtan hinner inte komma. Viljan besegrar den. Så måste det också ha varit för Mamma. Sen fanns det bara en sak i hennes värld. Det var att bli frisk. Hon skulle bli frisk. Därför tror jag, jag kan bara tro, och hoppas att hon inte led av det så länge. Sen hände något på onsdagen på sjukhuset. Någon pratade med henne, eller sa något som fick henne att inse hur sjuk hon var. Där och då tror jag hon tappade gnistan, hon kanske inte gav upp men släppte efter lite och då hann sjukdomen ikapp. Den fruktansvärda och totalt onödiga sjukdomen.

Spelade match idag. 85 minuter höll det, och det kändes helt okej. Men sen klev jag av och då brast det. Tårarna bara rann.

Efter matchen åkte jag iväg till Roger och Ann-Sofie för att berätta svaret på obduktionen. Det var jobbigt att berätta och det blev ganska mycket tårar. Men det var samtidigt skönt att prata med några som kända Mamma så himla väl och verkligen få prata ut om precis hur jag känner. Oron för hur Mamma tänkte och kände sista tiden, speciellt när hon var själv på sjukhuset. Ilskan att jag inte fick veta något i tid. Ångesten att jag inte visste som gjorde att jag handlade på annat sätt än jag skulle ha gjort ifall jag visste. Men det mest jobbiga är att jag inte fanns vid hennes sida från det att hon fick beskedet på sjukhuset tills det att hon kom hem. Hon hade ringt till Ann-Sofie på söndagen och då hade hon låtit helt klar och sa att hon skulle försöka få komma hem på måndagen. Jaa.. Jag kan sitta och tänkta tänk om, och upprepa alla tankar hundra gånger i huvudet. Det kommer inte hjälpa. Men nu efter att jag varit där känns det lite som en lättnad. Dom vet precis vart jag står och det känns som att dom förstår mig precis.

Klockan är tre på natten. Hörde just Mammas röst i mitt huvud. ”Hjärtat” kallade hon mig. Som hon brukade. Jag minns när jag kom hem på tisdagen och la mig i sängen och grät. Då kom Mamma och la sig bredvid och sen höll hon om mig, och där vill jag stanna resten av mitt liv.

onsdag, mars 29, 2006

Sams igen

Idag har vi pratat ut. Alla tre har suttit på mitt rum och pratat, vi har bestämt låtar till begravningen, parat om betyg och skola. Senare for jag och Sofie och köpte burgare på max, då pratade vi också, och det känns bra. Imorgon kommer några lärare och skolsköterskan från Brännan hit för att komma överens om ett schema till Sofie. Sen är Annica för underbar, hon vill bjuda hem jag och Sofie till henne. Så bra människa.

Det är mycket att stå i inför begravningen, men det mesta verkar lösa sig.

Idag testade jag jogga igen. Det gick mycket bättre, tog en lång runda och det var lite sol också och dessutom plogat! Imorgon ska jag jobba från 7-9 på morgonen.

Förresten har dom tagit Hagamannen.

tisdag, mars 28, 2006

Hockey

Försökte jogga idag, men det var inte plogat någonstans. Så jag fick ge upp tillslut, fick också kramp i magen så det gick inte springa mer. Jag träffade en postis, han beklagade det som hänt och vi pratade lite. Sen frågade han när jag kommer och jobbar nästa gång. Dom är så snälla och mysiga alla mina arbetskamrater. Det är jag tacksam för. På kvällen bjöd Ann-Sofie och Roger på middag, efter den var jag och Lollo på hockey. Jag har verkligen saknat den känslan, spänningen. Fick rysningar i kroppen under nationalsången. Hela läktaren sjöng. AIK vann också matchen med 4-1.

På kvällen blev det bråk här hemma. Vi försökte reda ut det. Men det gick inge bra. Jag grät tills jag somnade.

onsdag, mars 22, 2006

..Forts

Idag har jag både åkt djupare ner och tagit mig längre upp. Nu ikväll har jag varit och tränat fotboll. Ibland var det svårt att koncentrera sig, men det gick ändå ganska bra. Jag blir snabbt trött i kroppen. Men det är faktiskt kul att träna igen. Jag blir lite gladare. Nu ska jag, pappa och Sofie se film. Har gjort lite nyponsoppa efter träningen. Det är svårt att äta, jag har ingen matlust alls och det är inte mycket som smakar något över huvud taget.

Tack

Det har gått 11 dagar nu. Jag har överlevet. Och jag skulle vilja tacka vissa personer extra mycket. Självklart Ylva. Mammas lillasyster, som jag brukar säga är precis som Mamma. Samma starka, underbara och kärleksfulla person. Vi hade aldrig klarat det här utan dig. Lena, som trotts det du varit med om inte tvekade en sekund att komma hit. Det här rev upp alla dina sår och känslor. Men du ställde upp och för mig betydde det otroligt mycket att du var här. Louise, som inte heller tvekade att komma hit. Tack vännen. Vi har levt och klarat oss igenom så mycket, jag vet också att du verkligen hjälpte Sofie. Stackars Julia som kom när allt var kaos. Anna, jag minns dina ögon när du kom in. Du stöttade inte bara mig, utan minst lika mycket pappa och Sofie. Du bara fanns här, minns inte hur mycket jag pratade med dig. Men du tog hand om oss alla. Lasse och Catarina, mina älskade. Ni känner oss så väl, vi grät tillsammans. Hans och Åsa, chockade. Direkt från fjällen. Åsa du tog verkligen hand om Mamma. Pratade med henne, smörjde in henne och satt bredvid. Annika och Olof, som körde hit från Luleå. Jag är så tacksam. Vet inte vad ni gjorde, men efter att ni varit här kunde jag sova, vilket var det viktigaste för mig just då. Ni fick även Sofie, som inte ätit något på flera dagar, att äta lite. Roger och Ann-Sofie, ni var nog de första jag tänkte på när jag ville att någon skulle komma hit. Jag vet att det var viktigt för Mamma att få träffa er. Och sist ett stort tack till Vioolgruppen. Fast ni är vana och åker hem till sjuka personer varje dag, så kan det inte ha varit så lätt. Jag ställde hundra frågor hela tiden. Men ni gjorde verkligen allt ni kunde för Mamma och för oss. Tack alla andra som ställt upp för mig och min familj. Ni har alla bidragit till att vi orkat fortstätta.


Mamma, du hann aldrig...
… Se så noga och fint vi städat i tvättstugan.
… Få veta att jag sparat dina två favoritfilmer.
… Äta min och Julias grillade kyckling i sommar, som du så mycket längtade efter.
… Se Sofie sluta nian, ta studenten eller gå på balen.
… Träffa dina barnbarn.
… Göra den spännande resan vi pratade om.
… Se mig spela innebandy.

Men Mamma jag hann uppleva väldigt mycket med dig. Det är jag så tacksam för.

Ångest

Det var en bra kväll igår. Jättegod middag och kul att umgås med Louise igen. Det var också skönt med en kväll där vi inte bara satt här hemma. Men det blev jobbigt när jag skulle försöka sova. Tankar och känslor blandas och allt blir bara kaos inuti. Att gråta tills man somnar är inget jag önskar.

Jag vet inte vilken känsla som är värst just nu, kanske är det ångest. Sista tiden Mamma levde bråkade vi ganska ofta. Jag tyckte det var jobbigt och var därför inte hemma så mycket. Jag vet inte vad Mamma kände, vi hann som aldrig prata ut. När hon låg på sjukhuset var jag så fruktansvärt rädd. Jag minns att jag knappt vågade se på henne. Och när tankarna om att jag kunde förlora henne kom, visste jag ingen väg ut. Paniken spred sig och gjorde mig oerhört svag. Mamma, jag tänkte på dig varje sekund dag efter dag. Men det kändes som att du inte vill ha mig där, varför?

tisdag, mars 21, 2006

Låten..

Hur mår jag? Jag vet inte. Jag tror jag börjar må sämre för varje dag. När jag faller, så faller jag djupare och djupare. Men jag har också varit ute i solen med mp3 och sprungit lite. Det var faktiskt skönt. Ibland höll jag på att börja gråta. Konstig känsla. Men jag behöver den lilla träning jag kan orka med. Kroppen behöver det, kanske hjärnan också. Vet inte om det rensas så mycket tankar, men dom blir i alla fall tänkta. När jag sitter inne så trängen jag bort dom. Idag ska vi till Lena och Louise och äta middag. Oj, klockan är redan halv fyra. Var tar timmarna vägen?

Mamma var är du? Det kändes som att du var i köket nyss. Vad gör jag om ett år? Framtidstankar! Näe, orkar inte.

Det är tungt att lyssna på musik. Musik är något som går in i en, på ett sätt som inte går att hindra. Hittills har min winamp varit rätt tyst. Men nu har jag kört igång lite melodifestival 2006. Andreas Johnson, Carola och Linda Bengtzing. Sen finns det en låt som både kan ge mig hopp och dra ner mig. När ska jag våga lyssna på den?

söndag, mars 19, 2006

Jag klarar inte det här

Mamma, jag klarar inte det här utan dig. Jag har inget kvar att leva för. Fast jag letar och letar hittar jag inget som kan göra mig glad igen.

Den tomhet som du lämnat efter dig är obeskrivlig. Saknaden är outhärdlig.

Mitt liv var på väg att vända, det kändes så bra, det skulle bli så bra. Men på en vecka förändrades allt. Det gick så snabbt. Helt plötsligt var min värld upp och ner. Nu vaknar jag till en mardröm varje morgon. Frågor som varför har jag slutat att ställa, för jag får ändå inga svar. Inom mig finns bara ett stort, mörkt ingenting. Jag lever inte längre, jag försöker bara överleva. Hur länge orkar man leva med ett hjärta utan glädje och livslust?

Det kommer bli lättare, säger alla. Jag vet. Men var är du Mamma? Du är den enda som kan trösta mig nu. Du har alltid funnits just bredvid mig, i med och motgång. Du har alltid sagt precis de rätta orden för att få mig att må bättre. Och när orden inte har räckt till, så har du kramat om mig. Jag kan inte leva ett helt liv utan att få vara i din famn och känna din doft igen.

Du har alltid skjutsat mig överallt. Före klockan sex på morgonen och hämtat mig efter tre på natten. Vem ska jag nu testa nya maträtter med? Vem ska peppa mig att resa och se världen? Vem ska nu släcka min lampa när jag är hemma? Vem ska nu klaga på att mina träningskläder ligger i hallen? Vem ska jag nu dricka te med på kvällen? Vem ska nu ringa till mig varje dag? Vad har du för nummer till himlen Mamma?

Kan du inte bara komma och hämta mig? (Som du alltid gjort...)
Jag vill vara hos dig och ingen annan stans.

Din Lina

fredag, mars 17, 2006

Besök på jobbet

Jag är lika tom idag. Det finns inga känslor kvar. För två veckor sen mådde du bra och var igång precis lika mycket som du alltid varit. Då var allt som det brukar. Nu är allting precis tvärtom. Jag lever i en verklighet som är så långt borta. Jag vill inte vara med längre.

Idag var jag på jobbet. Det var med en stor klump i magen jag åkte dit men nu efteråt är det en lättnad.

torsdag, mars 16, 2006

Tomhet

Just nu är allting tomt. Jag vill inte förstå. Det finns ord som jag inte kan läsa, ord som jag inte kan höra, ord som får mitt liv att känns så tomt. Idag har det varit en jobbig dag. Saknade kryper närmare och närmare och blir bara starkare för varje timme.

söndag, mars 12, 2006

Var är du?

Jag lever i ett vakum. Där ingenting är allt.

På några dagar vändes mitt liv upp och ned. Allt förändrades. En suddig mardröm som jag bara vill ska ta slut. Men allt är verklighet och vad jag än gör kan jag inte få tillbaka Mamma. Det är så mycket tankar och så mycket känslor att det bara blir tomt. Hur kan det bli så tomt? Jag känner ingen som helst glädje längre. Jag börjar undra om hjärtat finns kvar.

Jag sitter hela tiden och väntar på att Mamma ska komma hem. Med ICA-kassar och datorn på ryggen. Full av energi som spred sig i hela huset. Allt blev så lätt när hon kom hem, det fanns liksom inga bekymmer i världen som hon inte kunde lösa. Ingeting var omöjligt.

Mamma, jag skulle kunna göra vad som helst för att du skulle komma och krama mig och pussa mig i pannan igen.
Mamma, jag kan ge allt jag äger bara för att få sitta med dig i soffan och skratta.
Mamma, kan du skrika på mig att jag lämnat träningsväskan i hallen?
Mamma, det är så tomt när du inte är här. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Mamma, jag bär din tröja, den gör mig lugn.

Det gör så fruktansvärt ont i mig.

lördag, mars 11, 2006

Vi ses mamma

Tidigt imorse somnade mamma in. Jag var med. Hoppas du kände dig trygg.

Du har det så bra nu. Det är ljust, varmt, vackra färger och fullt med underbara själar. Du behöver inte lida, du behöver inte kämpa mer.

Jag kan känna hur du fortfarande, från andra sidan, tröstar mig och gör mig lugn. Som du alltid gjort. Du kommer fortsätta fylla mitt hjärta med din kärlek. Du var, är och kommer alltid vara så otroligt omtyckt av så många människor. Allt du gjort för mig, för Sofie, för fotbollslagen, för ditt jobb och släkt och vänner.

Jag visste att du var stark, men inte såhär enormt stark. Ge mig lite av din styrka så ska jag förvalta den precis som du vill att jag ska. Jag ska ta med dig så du får se världen. Du ska få resa med mig och se platser som jag vet att du så gärna ville. Du är med mig, du är ju halva mig.

Jag älskar dig, för alltid!

Mamma, du är så otroligt vacker.