Lost

Du gör mig förvirrad. Jag drömmer så konstigt. Varför? Är det du som gör det, eller är det jag själv? Något i mig. Men du känns närmare än en dröm. Jag tror du är där. Kan du inte styra det till något bättre? Eller låter du det vara med mening, för att jag inte är klar med min bearbetning när det gäller denna tanke?

Mamma varför pratade du inte med mig? Varför berättade du inte?
Nu är det försent. Alldeles försent.

Brev till himlen

Hej Mamma!
Hur mår du?
Jag mår sådär... som du säkert ser.

Jag försöker leva som du lärde mig. Men just nu, går det inte så bra. Jag vet om mina svagheter. Du hjälpte mig att bli starkare i dom. Nu har jag ingen som gör det. Jag blir oftast ensam istället. Behöver fylla lite av ditt tomrum just på den biten. Måste bli starkare. Tror jag ska försöka att bara andas nästa gång, inte visa omvärlden mina känslor. Sätta mig ner och skriva istället. Tycker inte om att inte visa känslor, men när det bara slår tillbaka hårdare är det inte värt det.

Har blivit väldigt känslosam senaste halvåret. Vet inte varför. Mycket gammalt i mig som liksom fastnat där i botten. Jag gråter så ofta och det känns som att mitt liv kastas runt i en orkan. Jag försöker komma ur den, mitt hopp att komma ur den är stort. Men jag behöver ett skydd, som kan skydda mig när orkanen kommer. Eller som iallafall är beredd att försöka skydda mig.

Jag kan inte fortsätta tro att jag ska hitta människor som förstår mig som du gjorde. Det går inte. Det inser jag nu. Så länge jag fortsätter att göra det blir jag bara besviken, sårad och ledsen.

Jag vill älska med allt jag är.
Jag vill älskas för den jag är.

Fotografering

Mamma idag var jag och fotade mig. Önska du fanns kvar så jag kunde skicka en bild till dig. Det är så mycket tankar inom mig just nu. Behöver dig. Känner mig inte riktigt levande. Tänker på dig väldigt mycket... Blir ofta ledsen. Mest för att jag saknar dig så mycket att det gör ont. Jätteont. Den här bilden är till dig. Hoppas du kan se den ända från himlen.

Living in a world without you
Ah, there is hope to guide me
I will survive
Living in a world without you

Ensam

Känner mig så himla ensam utan dig.

Grattis Mamma

Idag skulle du fyllt 49 år. Oj, det lät gammalt. Det var du inte, inte alls. En väldigt gammal själ, men ett ungt sinne. Klok. Den varmaste människa jag någonsin kommer ha i mitt liv. Jag saknar din osjälviska livskraft. Du klev aldrig undan. Du vände mig aldrig ryggen. Istället använde du dina armar och öppnade ditt hjärta ännu mer. Det fick mig och alla runtom dig att också vilja leva så. Du såg när jag behövde dig, du fanns där. Alltid. Din omtanke för andra var alltid större än dina egna behov. En av anledningarna till att jag alltid kommer att älska och se upp till dig. Jag vill också leva så Mamma. Det är så självklart för mig.

Men hur hittar man människor som tänker lika?

Jag vet precis vad jag skulle gett dig för present idag.

Tack Mamma

Tack för att du hjälpte mig!

(Hade inte klarat det utan din hjälp. Som du gjort hela mitt liv...
Kan inte ringa dig längre. Kan inte känna dina kramar, din trygghet när mitt liv vänts upp och ned och allt mina ögon ser är en dimma. Men nu vet jag, att du hjälper mig ändå)

Tycker inte om..

..Mardrömmar. Dom slutar aldrig att förfölja mig. Det är så hemska bilder. Fattar inte vart dom kommer ifrån. I mina drömmar har jag till och med börjat leta stup att cykla ned för. Så påverkad blir jag, i drömmen. Vaknar av att jag gråter, ibland utan tårar, ibland med.

I just denna dröm, cyklade jag omkring i en okänd stad, och grät av förtvivlan. Helt plötsligt hoppar någon på mig och kramar mig bakifrån. Då är det Nils från min högstadieklass. Han ser att jag mår dåligt och frågar mig, på ett sätt där han tvingar mig att säga ja, om jag vill hjälpa honom fixa lite med en bil. Jag vill inte säga nej heller, där finns nån slags inre godhet.

Tror nästan alla drömmar man har betyder något, och jag tror väldigt många har ett budskap. Men tyvärr är vi nog dåliga på att lyssna och se det. Jag ska hålla upp ögonen lite mer... för oväntade saker. Och inte bara titta, jag ska försöka att se.

Orkar inte.

Att vara mitt emellan, är så mycket värre än att vara på ena sidan striden.

Ni skulle få prova på det också. Men det behöver ni inte.

En sorg går aldrig över

Det mest smärtsamma minnen och hålet av att inte längre ha någon mamma kommer aldrig att försvinna.

Vissa tror att en sorg försvinner med tiden. Det gör den inte. Aldrig. En sorg är något man måste acceptera och lära sig att leva med. Den går inte styra. Man kan vara hur glad som helst för att nästa timme helt hamna i sorgens händer. Man kan bli ledsen, arg, tom, tappa livsglädjen, bli sjuk, frusen. Men mest av allt blir man väldigt svag.

Där är jag nu, svag och skör som en utblommad maskros. En hel blomma kan stå och skina mot världen. Den är stark. Men den svaga, öppna och genomskinliga är helt beroende av omgivningen för att överleva. Igår fick jag höra att jag skulle sluta vara så vek och klen. Det kom dessutom från en person jag ser upp till. Det var ett grymt sätt att krossa en redan sargad människa ännu mer. Det knäckte mig totalt.

Varför gör man en sån sak?

Att förlora någon ur sin familj är inget man klarar av på ett bra sätt. Man bara gör det, framförallt tack vare människor som bryr sig. Som alltid ställer upp, utan krav. En av dom är min vän Julia. Hon var den första som kom hem till mig när jag var i chock. Hon var där för hon har ett av det största och mest osjälviska hjärta jag lärt känna. Julia är också någon jag vet Mamma tyckte otroligt mycket om. Det sa hon ofta. Mamma tyckte om människor för deras personlighet och värme. En av anledningarna till varför hon tog till sig Julia. Dessutom hittade Mamma en som ville ha lika stor koll på sin dotter som hon själv, i Julias pappa. Tack för att du finns Julia. Jag tror faktiskt du är en av få som nästan förstår hur ont min sorg gör.

Det finns dom som kommer närmare när man mår som sämst.
Ni fyller mig med tacksamhet och er själva med värdighet.

Tyvärr finns det också dom som går ifrån när man mår dåligt.
Ni fyller mig inte med något, men er själva med själviskt ovetande.

Sluta vara borta

Hur kunde du lämna mig?

Allt faller.

Kan man inte lita på människor längre?

Du är den enda människan som alltid gjort mig trygg. Hur mycket jag än skrek åt dig så visste jag att du älskad mig. Jag behövde aldrig, någonsin tvivla på dig, ditt ord, din kärlek.

Därför att du älskade mig villkorslöst.

Kom tillbaka.
En dag, en timme. En minut.

Vad är verklighet?

Ibland kastas man bara ombord på den där sjunkande båten igen. Det finns inget man kan göra för att förhindra det. Jag vet hur mörk botten är och vad som krävs för att orka simma upp till ytan igen.

Inatt drömde jag att jag cyklade förbi sjukhuset, jag var påväg hem till min lägenhet efter att ha hälsat på min pappa och syster. Då såg jag mamma komma cyklandes, hon svängde in mot sjukhuset och gick in. Jag vaknar med ett ryck. Kastar mig efter telefonen. Det finns bara en enda tanke i huvudet. Jag måste hinna ringa mamma innan hon dör. När jag ser min svarta mobil på golvet inser jag att det är något som inte stämmer. För en sekund sen var Mamma helt levande men nu. Borta. Tiden stannar. Det går inte tänka klart. Vad är verklighet? Svaret blir tårar, fallade på min telefon. Tänk om jag kunde ringa henne.

Sårbar glädje

Idag fick jag veta att jag fått jobb på kyrkogården i sommar! Trodde aldrig jag skulle ha sån tur att få det. Helt perfekt jobb! Jobba mån-fre, slippa ta ledigt helgdagar för att kunna spela match. Sluta jobba kl 16 så hinner man träna alla träningar. Får sova en timme längre än på posten. Man får vara ute och jobba men slipper springa upp och ner för trappor flera timmar. Det är ett socialt jobb där man arbetar i grupp. Kan inte bli så mycket bättre om jag ska vara ärlig. Tack!

Ligger och försöker sova... Men det går inte så bra. Senaste veckornas mardrömmar har tärt på både mitt sinne och lusten att somna. Rädslan att vakna med dessa otäcka bilder som tydligaste minne, känslan av uppgivenhet och paniken i bröstet, gör mig svag. Väldigt svag. Jag kämpar i mina drömmar med att på alla sätt rädda Mamma. Jag bär henne, springer, jagar, hundra frågor i mitt huvud. Senaste drömmen slutade med att jag inte orkade mer. Tog mitt liv. Men jag fanns kvar i någon form och hamnade i en forsande bäck med massor av färgglada fiskar.

Jag vet varken ut eller in på mina drömmar längre. Vad är det någon vill säga mig? Varför just nu? Det har varit så mycket annat som stått ivägen, som gjort min egen bearbetning omöjlig. Mina bilder och minnen har fått stå tillbaka, tills nu.

Jag känner mig stark. Men den sinnesstämning som mina drömmar ger mig gör mig rädd. Den förändras visserligen under dagen, men när jag vaknar är jag så sårbar. Funderar på att ta kontakt med min kurator igen. Bara för att hon är bäst på att få fram och mest av allt få bort dessa dumma tankar så dom lämnar mig. Känner att jag inte är så bra på det just nu.

Nu ska jag göra ett nytt försök till att somna.
Jag vill drömma om min fotbollscup i helgen.

Två år

Livet. Man kan aldrig veta vad som händer imorgon. Det enda man kan veta säkert är att det hela livet kommer att fortsätta dyka upp saker man behöver gå igenom, saker man inte alltid förstår sig på eller har möjlighet att välja bort. När Mamma slutade att finnas i min vardag kändes allt hopplöst och livet var bara jobbigt att vakna upp till. Det var bara jobbigt att leva ända tillsdess att jag började inse att det finns så mycket mer att finna glädje i än jag tänkt på tidigare. Jag har faktiskt fortfarande möjligheten att leva, det valet hade inte Mamma.

Mitt mål när jag började skriva den här bloggen var först att överleva. Sen att börja leva igen. Jag har klarat det. Tack vare människor som bryr sig. Tack alla som skriver till mig här på bloggen. Människor som inte känner mig men som använder sitt hjärta.

Om några timmar är det två år sedan jag såg Mamma sluta andas. Två år sedan jag fick prata med henne, kram henne, höra henne skratta. Minns att jag sa ”Jag klarar inte det här” ett tag efter jag låtit henne gå. ”Jo det kommer du göra, du är så stark Lina” var det någon som sa till mig. Men det handlar inte om att vara stark. Det handlar om att vara. Att våga vara. Finnas kvar, fastän en bit av en inte längre gör det. När man kommit förbi alla ”tänk om..”, allt som man kanske hade kunnat göra för att förhindra att det blev som det blev, och insett att döden aldrig går att styra över finns det bara en känsla kvar. Saknad. Saknad är en den värsta känslan jag vet, den kan aldrig bli mindre. Jag kommer sakna Mamma hela livet. Det dyker hela tiden upp stunder jag vill dela med henne, jag vill att hon ska skjutsa mig till flyget när jag ska ut och resa. Jag vill att hon ska ringa mig varje dag och fråga hur jag mår. Jag vill att hon ska finnas där för mig när jag mår dåligt. Jag vill sakna henne när jag reser och längta efter att få krama henne igen.

Mamma, vissa dagar saknar jag dig så mycket att jag bara vill kliva ut ur mig själv. Att se dig sjuk i mina drömmar gör så ont. Men jag vet att du är frisk nu. Jag kan se dig le i himlen och det gör att jag kan fortsätta leva. Du finns alltid kvar i mitt hjärta. Därifrån kan ingen ta dig ifrån mig

Jag älskar dig, lika mycket som igår och ännu mer imorgon.

Välja det bästa för mig

Det viktigaste är inte att tänka rätt och att alltid ta rätt beslut. Det viktigaste är att känna medan man tänker och att ta beslut utifrån sitt hjärta.

Jag har hittills i mitt liv alltid försökt att ta det rätta besluten. I fortsättningen av mitt liv ska jag istället försöka att ta det bästa besluten. Inte det som ger mig mest pengar, minst bekymmer och lättast väg att gå på. Utan det som ger mig mest lärdom, flest problem att reda ut och bästa möjlighet att komma närmare de människor jag älskar. Det ger mig rikedom.

Det här året har jag lärt mig att beslut för min egen skull. Ingen annan ska leva mitt liv. Ska jag kunna ge det bästa av mig till andra behöver jag se till att det bästa jag är så bra som möjligt.