November

Tiden springer verkligen fram. Jag satt och pratade om dig i helgen och varje gång slår det mig hur länge sen det var jag såg dig. Julen närmar sig och jag blir fortfarande lite dämpad när jag tänker på att jag inte får köpa julklappar till dig längre, inte se dig framför spisen eller känna doften från alla god julmat som du alltid lagade.. Det växer jag aldrig ifrån. Mitt i all denna värme fattas du extra mycket.

För drygt en månad sedan fick ännu en av mina barndomsvänner säga hejdå (vi ses) till sin Mamma. Jag kan ingenting göra, men jag har slutat att känna mig hjälplös, för jag vet att vi runtom kan hjälpa. Jag kan förstå den overklighet som hon nu kliver in. Det vakuum av ingenting och den drömfyllda framtid som på några sekunder förändras till ingen framtid alls. Jag kan stå upp och visa att framtidsdrömmarna och lyckan återvänder. Att ljuset en dag kommer lysa ännu starkare för att man lär sig att se världen mer klart. Jag kan lova dig min vän, att saknaden aldrig kommer att försvinna men aldrig heller känslan av din Mammas närhet. Den finns i ditt hjärta och det bär du med dig vart du än är,

En framtid som kommer

Du har dykt upp i mina drömmar nästan varje natt den här veckan. Jag vet inte om du vill påminna mig om att du finns där någonstans, eller om du bara är extra nära nu. Jag har haft mycket funderingar senaste tiden så kanske vill du hjälpa mig att hitta rätt?

Jag saknar dig.

Det känns konstigt när jag tänker på hur länge sen det var jag såg dig sist. Jag vet inte om tanken att du funnits börjar bli mer overklig än tanken att du skulle finnas. En dag har jag levt mer tid utan dig än med.

Jag saknar ditt skratt och din doft.

Ny steg i livet

Hej Mamma!
Hur har du det där borta?
Äter du digestivekex med ost?

Här händer det ganska mycket (som du säkert vet ändå). Vissa dagar kan jag känner hur jag hade behövt dig. Till att prata om livet, om saker jag funderar över, eller drömmar jag har. Just nu känner jag mig lite kluven inför en hel del beslut jag behöver ta.

Jag vet att du är med mig vilket väg jag än väljer. Du fattas!

Lycka

Tågbiljett till Skellefteå bokad. Träffa nära och kära. Vara kär och nära. Jag längtar hem. Efter vänner, familj, Kisen, fotbollsnätet, Skellefteälven, ljusa sommarnätter, frisk luft, genomgoda människor. Den 25 juni sätter jag och fröken M oss på tåget mot Bastuträsk. Norrland here we come!

Jag är så lycklig!

Tankar i sommarvärmen

Ibland blir saknade och framtiden bara så tung när du inte finns.

Det var länge sedan jag var så hel, så lycklig och så full av livsglädje. Ändå kan jag fortfarande känna hur det knyter sig i halsen i stunder när jag är som lyckligast. Ögonen fylls med tårar fastän jag inte gråter eller egentligen vet varför jag blir ledsen. Jag tror jag tycker det är så orättvist att du inte fick leva mer än dina 46 år. Många av mina vänner har fått barn och varje gång jag ser på ett par barnkläder tänker jag på ett av våra sista samtal. Du ville så gärna bli mormor, du längtade och jag vet vilken fantastisk sådan du hade blivit. Du kommer alltid vara mormor till mina barn ändå. Dom kommer aldrig att fysiskt kunna ta i dig, men dom kommer att få lära känna dig ändå. Var så säker.

Du betyder inte mindre för att dagarna går. Tvärom. Mer och mer förstår jag vem du är och vilken betydelse du haft för vem jag blivit.

Du älskade dagar som denna. Jag tittade upp mot himlen i afton och kunde känna hur du log.

Tiden fortsätter

Vi har klassåter träff med högstadiet i helgen. 10 år sedan jag gick ut nian. Minns det som igår. Hur vi stod där i en ring utanför landskyrkan och grät. Till och med lärarna grät. Vi hade en fantastisk årgång, där på Brännanskolan. 10 år.. tiden stannar inte.

Jag saknar dig och tänker rätt ofta hur det hade varit att ha dig kvar.

Jag älskar dig

Mamma jag älskar dig.

Jag blir arg på den som bestämde att du inte fick leva längre. Det är så orättvist. Visst är du här? Just nu?

Jag älskar dig.

Jag tror jag för första gången i mitt liv precis gråtit tårar av lycka och av sorg samtidigt. Jag är stark. Idag är jag enormt stark och det finns nog inte mycket som skulle kunna rubba min värld. Jag har nära till tårar, vilket är en del i en styrka många saknar. Jag är lycklig av att bara finnas till. Jag är lycklig av att se solen och att jag blev jag.

Jag läser ord som får mig att tappa fästet om mina känslor för ett tag. Det är så vackert och så fullt av kärlek. Där sådan kärlek finns så blir sorgens färg aldrig svart.

Mamma, du är min förebild. Jag glömmer aldrig ditt leende.

Fem år

Timvisaren rör sig, men det är omöjligt att se. Vad är tid?

Fem år har gått. Fem år!

Vad går man igenom under en femårsperiod? Sett utifrån mitt eget sorgearbete så är det troligtvis mer än vad jag själv vet om. Kanske tänker man; nu gråter hon det är bra, då bearbetar hon det som hänt. Men riktigt så enkelt är det inte. Det finns absolut inga regler eller någon handbok om hur och när man bearbetar saker man varit med om. Sätten och tiden för denna process är nog lika många som människor som går igenom den. Jag har bearbetat en del genom att skriva, genom att prata, mycket via drömmar och genom att fysiskt anstränga mig.

Det är märkligt hur dessa fem år känns som en evighet samtidigt som det känns som igår. Helt beroende på vad jag tänker på. Ögonblick starkare än livet själv tar mig tillbaka på nolltid. Resan i mig själv kan ibland kännas som den sträcker sig längre än en livstid. Fem år. Fem år äldre i siffror. Ett år äldre i utseende och tjugo år äldre i livserfarenhet. Fem år med en Mamma utan mobil i himlen. Jag har vuxit in i en vardag utan henne, en vardag som ger mig lika mycket kärlek och lycka som under tiden hon var den som väckte mig på morgonen.

Våga lita på att livet blir underbart igen! Våga lita på din inre styrka, det är den som gör att du kan falla ända ner till botten. Det är i botten du finner svaren som tar dig allra längst upp. Dom som aldrig varit där kommer inte hitta vägen som leder oss allra högst upp. Lita på att den människa som rest vidare hjälper dig från sitt håll och våga vara lycklig.

I'm glad he set you free from sorrow
I'll still love you more tomorrow
And you will be here with me still

Jag träffade dig igen

Tack för att du kom till mig i drömmen härom natten. Du såg så livfull och glad ut. Jag kramade dig hårt! Jag vet i mina drömmar att du inte lever därför passar jag alltid på att hålla kvar kramen så länge det går. Du fick hälsa på Cássandra. Tror du ville berätta för mig att du ser henne och vet vad hon gör för mig.

Du dog ifrån mig i drömmen... Jag tror att just det ögonblicket, sekunden du slutade andas är det som sitter hårdast i mig. Saknad kan man lära sig leva med. Livet kan man vända från något mörkt till något underbart, vackert och strålande ljust. Men minnet av att se någon man älskar stänga sina ögon för alltid, det har satt spår som jag inte riktigt kan styra över.

Mina drömmar är ett bra exempel. När du dyker upp där blir jag lika förvånad varje gång. Du ska inte finns där, du ska inte kunna gå, tala och le mot mig. Jag springer alltid fram till dig, vill att du ska hålla om mig. Drömmarna slutar alltid med att du dör, jag vaknar och kudden är lite blöt. Men nu tar det bara några minuter innan jag kan le igen. Le åt livet, le åt att jag fortfarande har möjligheten att leva.

Den chansen tänker jag ta! Och!
Jag tänker göra något fantastiskt bra av det också!!!

Vägen framför mig

Jag kastades in i 2011. Tiden flyger fram och jag möter nya utmaningar varje dag. Jag har gått halva min utbildning. Jag har fått ny lägenhet. Jag har blivit lagledare. Det senaste året har jag utvecklats och gjort resa i mig själv som jag inte trott varit möjlig. Dessutom har jag haft turen att möta flera fantastiska människor som jag kommer ha kvar resten av mitt liv.

2011 har pågått i 40 dagar. Jag bara längtar efter alla andra dagar.

Mamma tack för att jag fick vara din dotter i 20 år. Du hann lära mig människor. Relationer till människor. Det är därför jag är där jag är idag. Just nu flyger jag av all energi, men hur mycket det än blåser i skåne så kommer jag aldrig att blåsa omkull.

Kramas mer!

Feberdrömmar

I natt drömde jag att jag, Anna och Ann-Sofie satt hemma i deras soffa och spelade spel. Jag och Anna var inte särskilt gamla, kanske sju-åtta år. Vi väntade på att du skulle komma.. Plötsligt pekade Anna ut genom fönstret och ropade "nu kommer hon!". Jag sprang till dörren och öppnade den. Men du kom inte. Jag satte mig i fönstret och väntade... och väntade....

Just den känslan. Av att vänta på att få se dig komma runt hörnet, eller in genom dörren. Den sekunden när verkligheten hoppar ifatt mig, den vänjer jag mig nog aldrig riktigt vid.