Hjärtat

Idag gör det ont i hjärtat.

Tack för alla år vi fick tillsammans.
Du var världens bästa Mamma!

Nu är du världens bästa Mamma-ängel!

Kom

Hej Mamma.
Det är jobbigt just nu. Skulle du kunna finnas hos mig lite extra?
Jag förstår inte vad det är jag ska lära mig?
Eller kanske..

Jag saknar dig.

Adress: Himlen

Grattis på födelsedagen världens bästa Mamma!

50 år skulle du ha blivit idag. Minns du vart vi pratade om att vi skulle åka på semester då?
Jag minns.

Tänker på dom som lever ett helt liv utan att verkligen känna sin familj. Vi hann med så mycket under de åren vi fick leva ihop och jag är väldigt tacksam för min uppväxt. Vi hade många givande samtal på kvällarna, du sittande på min sängkant. Du tog dig alltid tid. Jag tyckte så mycket om när vi satt under täcket i min säng och tittade på spökserier. Jag vågade inte se det utan dig.

Det är jobbigt att aldrig få kalla någon mamma igen. Just det kan ingen förstå som inte varit där.

Jag har ett hål i mig som alltid kommer vara ditt tomrum. Men jag har en ännu större värme i mig som alltid kommer vara du och allt du älskade mig.

Var du tvungen att åka så himla långt bort?

Hoppas din födelsedag har varit bra. Vill du veta vad du skulle ha fått i födelsedagspresent av mig? En iPod med texten, "jag älskar dig Mamma", på baksidan. Som du kunde ha när du var ute och gick, eller var ute och pysslade på gården. Sen skulle jag nog lagat pirri-pirri räkor till dig.

Saknar dig så.
Du kan väl komma till mig i drömmen och säga hej.
Kram från din Lina-Stina

På väg..

Just nu är saknaden så stor.
Det svider i mig.

Värden i livet

Känner mig inte trygg Mamma..
Det som hände har förändrat mig så mycket.
Jag kan inte värdesätta saker. Prylar har inget värde för mig längre. Människor och upplevelser kommer för all framtid att vara det som betyder något för mig. Men hur kan man anpassa sig till de runtom som fortfarande talar högst om saker och pengar. Ibland känns det som att jag inte passar in i den här världen.
Dumma, dumma sjukdom som tog dig ifrån mig!!!
Önska du kunde komma och hämta mig.
Jag vill bara släppa allt och komma till dig.
Mamma du har varit borta jättelänge nu. Kan du komma hem nu?
Kan du hålla om mig, ge mig trygghet och hjälpa mig komma rätt igen..

När var du som lyckligast?

Idag har jag suttit och tänkt på mitt liv. Tänkt på hur mycket man hinner gå igenom på 23 år. Hur man upplevt alla olika sinnesstämningar, och vilka kontraster ett liv bjuder på. En trygg femåring som sitter i sin mammas knä och myser, samma tjej sitter sedan som 20-åring längst fram i kyrkan på sin mammas begravning.
En skrattande, brunbränd tjej utan framtänder, som springer barfota på gräset och jagar fjärilar. Hon lyckas fånga en fjäril mellan sina båda händer. Hon öppnar sakta upp sina händer och fjärilen sitter kvar i hennes vänstra handflata. Det är hennes lycka. Hon tittar på den och alla dess färger. Det gör henne lycklig. Lika mycket som värmen och ljuset från solen, lika mycket som tryggheten och närheten till hennes familj. Men hennes lycka stannar hos denna fjäril. När den flyger iväg vill hon springa ner till älven och bada, då är det hennes största lycka, just när hon kommit fram till vattnet och får hoppa ner.

Som barn kanske livets kontraster är mindre. Det beror ju självklart på vad man är med om, men förstår man vikten av allting då? Jag vet vilka mina två största kontraster är. Båda vände min värld. Mörk-Ljus. Sorg-Lycka. Saknad. Tårar. Båda gör mig idag ledsen och svider i mig. Det ena vill jag sudda ut, det andra vill jag måla upp igen. Nu ligger dom där... nära, fast dom är varandras motsatser. Livet är bra underligt.

Vilka är dina kontraster?
När var din lyckligaste stund i livet?
Hur länge varade den?
Vad var det som gjorde dig så lycklig?

Drömmar med budskap

Äntligen.
Mamma har börjat kunna nå mig i mina drömmar. Under en väldigt lång tid har jag bara sett bilder från hennes sista dagar. I mina drömmar har hon varit jättesjuk och alltid vänt bort sitt ansikte från mig. Gjort allt för att jag inte ska kunna se eller hitta henne. Men nu... Har hon kommit, tittat mig i ögonen och sagt något till mig. Något som har med mitt liv just nu att göra.

Jag är så glad att du inte gett upp Mamma. Du vet hur mottaglig jag är, och det var just detta vårt sista riktiga samtal handlade om. Det är mycket skräp som fastnat, som gör det svårt för dig att komma åt mig, men som du vet har jag börjat ta tag i det.

Jag har svårt att komma åt mitt eget hjärta. Jag styrs alldeles för mycket av mitt huvud. Ibland blir jag rädd, rädd för att släppa in människor.

Ni är underbara

Jag har så fantastiska människor runtom mig. Min släkt och mina vänner betyder allt för mig. Ibland vill jag bara sluta se och sluta andas, men då tänker jag på någon av er. Kanske jag skriver ett litet meddelande till Sanna och så känner jag hur jag fylls med trygghet. Jag vet att vad som än händer så kan jag alltid falla ner i hennes soffa och hon kommer alltid bry sig om mig. Fick precis ett mail av min moster åsa, tack. Du har varit med under hela min uppväxt, det betyder väldigt mycket.

Det är mycket som rör om just nu. I mig. Jag har svårt att hantera minnen. Dom gör mig bara väldigt ledsen...

Tycker inte om när människor försvinner.

Så länge man vet vart man har någon i sitt hjärta så är ingen försvunnen, även om man är flera år och mil bort. Men den dagen man inte längre vet det. Då har någon försvunnit.

I thought...

But I was sadly mistaken..

Mamma hjälp

Snälla Mamma kom...
Jag sitter själv i lägenheten och kan inte tänka klart.. jag behöver dig..
Hur kan livet och hela ens livsuppfattning ändras på bara en sekund?

3 år

Hej Mamma!
Var är du?
Är det varmt i himlen?
Saknar du mig?

Vad händer när man dör mamma? Kan du se mig? Hjälper du mig att ta rätt beslut? Försöker du krama mig?

Jag tittar på en bild av dig.. Du ler ditt underbara leende, du log alltid med hela ansiktet, med dina ögon. Du var så äkta. Du är så lycklig på bilden, du är med några av dina närmaste vänner. Jag hoppas du vet hur fantastiska vänner du hade.

Jag hade en väldigt bra uppväxt och den gav mig en inre styrka och trygghet som jag kommer att bära med mig hela livet. Det vill jag att du ska veta, känna och se.

Men just nu har jag helt tappat en bit av mig själv. Jag stänger inne allt jobbigt. I natt drömde jag att mitt hjärta var helt svart. Kanske så det blir, närhjärtat inte får chans att andas riktigt. Ett hjärta känner inte bara glädje. Även det tuffaste känslorna måste få passera denna del. Jag antar att det är en stor del till vad som gör oss till dem vi är, det vi känner. När man slutar att känna så försvinner man. Det är inte farligt att gråta, det gör ont, men det skadar mer att stänga inne tårarna än att låta dom gå genom kroppen och förvinna. Jag vill hitta igen mig själv. Även denna tunga, mörka del av mig själv. Det finns så mycket ljus där under.

Tre år sedan jag såg dig mamma. Tre år sedan jag fick kalla någon mamma. Tre år sedan jag fick höra dig säga mitt namn eller se ditt nummer på telefonen. Tre år sedan du höll dina armar runt mig, tre år sedan du tittade mig i ögonen och berättade att jag alltid skulle följa mina drömmar.

Ni som har kvar era mammor, känn hur mycket dom älskar er. Jag skulle ge vad som helst för att få en enda dag till med min mamma. Även om vi skulle bråka hela tiden, så skulle jag vara så fruktansvärt lycklig bara av att ha henne. Eller tänk att få en kram av henne.


Ibland förstår jag inte. Inte alls...

Ett barn i fönsterkarmen

Det dyker ofta upp minnen från min barndom. Jag vet att du ganska ofta var tvungen att resa till stockholm med jobbet när jag var liten. Jag tyckte inte om det. Som liten förstår man inte riktigt det här med tid... Du sa att du skulle komma hem efter så många dagar, men tid existerar inte på samma sätt i ett barns huvud. Jag tyckte det var lika jobbigt varje gång, en eller fyra dagar, det kändes likadant.Minns att jag och pappa alltid satt i köksfönstret och väntade på att du skulle komma hem. Men jag minns också glädjen när du öppnade dörren och var hemma igen.

Nu har jag på något sätt samma känsla inom mig, samma känsla av oro, vilsenhet och oförståelse. När kommer jag få se dig igen? Jag kan sätta mig i fönstret och vänta, men nu är jag 23 år och vet att du inte kommer att komma.

Nu kanske det är din tur att sitta och vänta, och min tur att komma hem.

Instängd

Jag känner mig så instängd. I mig själv. När jag vaknar sätts tankarna igång och maler där hela dagen. Känslomässigt känner jag mig lite bedövad. Jag är inte den där superglada tjejen med studsande fötter och ett stort leende på läpparna, samma tjej som kan dra in benen mot magen och bara släppa taget till botten längre. Inte just nu. Någonting håller mig tillbaka. Jag behöver aggera ut mina känslor, visa glädje, kärlek, sorg, lycka, tacksamhet, irritation, besvikelse. När jag inte kan det blir hela jag ur balans. Då sviker jag mig själv. Hur kan man vara rädd att visa vad man känner?

Jag behöver hitta en väg ur denna instängdhet. Jag behöver få ut alla känslor som kommer till mig. Positiva och negativa. Jag vill hitta tillbaka till att känna mer än att tänka. Våga.

Jag vill inte få tillbaka det kalla jag ger,
Jag vill ge tillbaka det varma jag får.

Jag vill inte ge tillbaka det kalla jag får,
Jag vill få tillbaka det varma jag ger.

Idag, en dag framåt

Det känns i hela kroppen. Klockan är på väg att slå.. tre. År.

Just efter att mamma gick bort hade jag hundratals tankar i mitt huvud. Hur ofta kommer jag att tänka på henne? Varje minut, varje dag? Kommer jag att glömma bort att tänka på henne? Kommer jag bli ledsen varje gång jag tänker på henne?

Idag har jag fått svar på nästan alla dessa frågor. Jag tänker på henne varje dag. Ibland är hon det första jag tänker på när jag vaknar, ibland är hon det sista jag tänker på innan jag somnar. Vissa dagar tänker jag på henne när jag lagar mat, andra dagar i halvlek när jag spelar match. Hon finns alltid med. Jag kan bli ledsen, glad, varm, frusen, ensam, tom, arg, tacksam.

Den första tiden tänkte jag ofta på hur jag mådde. Dels för att många frågade, men också för att jag skulle kunna jämföra den ena dagen med den andra. Se skillnaden från att må riktigt dåligt till att ibland må okej. När jag senare började må bra slutade jag känna efter. Folk frågar inte med samma intensiva blick längre. Jag känner inte efter lika ljupt längre.

Mitt liv har tagit många vändningar de senaste åren. Jag har känt sorg, skrikit ut glädje, sett död, upplevt total lycka, haft panikångest, tappat livslusten, fått tillbaka den och börjat värdesätta livet ännu mer.

Idag, vill jag att mitt liv ska ta en ny vändning. Jag är utan jobb, känner mig kass, har lite pengar, är dålig på att ringa mina vänner när jag behöver prata eller bara säga att jag saknar dom. Jag äter inte min medicin som jag ska, jag har nedvärderande tankar om mig själv. Jag skrattar sällan.
Jag mår inte särskilt bra. Jag har fruktansvärt mycket sorg inom mig.
Idag vill börja känna efter igen. Jag vill hitta ett jobb. Jag vill skratta, finna glädje i det små sakerna igen. Jag vill bli bätter på att höra av min vänner. Imorgon ska jag gå till hälsokosten och köpa det saker jag behöver. Jag ska börja prata igen. Få ut all sorg istället för att stänga inne den och tro att det borde blivit bättre. Kanske är det nu det börjar för mig. Kanske är det först nu, snart tre år senare som jag har förstått och kan börja bearbeta det jag varit med om. Just nu är det inte saknade som gör mig svag, det är alla otäcka bilder, minnen, tomma ögon och obesvarade frågor.

Idag har mitt liv tagit en ny vändning.
Jag har redan ringt ett telefonsamtal.

Tack moster. Jag älskar dig.

Vill någon dela med sig?

Ännu en jul har passerat. Tänk att det som en gång var något jag älskade att längta efter nu kan göra så ont. Alla minnen av stunder jag aldrig kan få uppleva igen. Mamma var så mycket mer än jag någon gång förstod medan hon levde. I mitt huvud kan jag fortfarande se henne göra om hela köket till ett tomteland. Hon älskade det. Jag behöver bara blunda för att komma dit. Men jag vill inte blunda, jag vill kunna se det med öppna ögon.

Det börjar snart närma sig tre år sedan jag hade en mamma jag kunde prata med. Ibland får jag kommentarer som, att det har gått en tid nu. Att det borde kännas bättre. Men för mig gör det inte det. Jag känner bara hur det går mer och mer dagar sen jag hade henne. Saknaden spränger mig snart.

Att försöka få andra människor att förstå hur man känner sig när det brinner inuti en. När man bara vill slita av sig kroppen och flyga iväg. Hur tårar aldrig kommer räcka till att beskriva allt det som bubblar där inne. Att med ord försöka beskriva för någon när man mår så dåligt.

Är det någon av er som förstår som vill dela med sig av sina tankar?

Kan ni ibland känna en slags otäck ensamhet, där man är helt naken och inte vet vart man ska ta vägen?
Att man ibland är så beroende av en kram att man inte vågar be om en?
Fast att det gått ett tag så känns det ibland fortfarande overkligt?
Tycker ni det kan vara jobbigt ibland när de runtom inte förstår?
Kan ni känna att vissa saker, som saknaden, blir jobbigare med tiden?