onsdag, december 13, 2006

Jag förstår inte

Du kommer inte tillbaka...

söndag, december 10, 2006

Åsgatan

Då var man inflyttad! Hade aldrig kunnat ana att det skulle vara så här skönt att bo själv. Nu får jag äntligen vara själv, helt själv, utan att det är någon annan i samma hus/lägenhet. Kunna bara vara... Det har jag inte varit många gånger senaste månaderna. Jag villl tacka alla som hjälpt mig. Kört stora IKEA-bord från Sundsvall, Städa, hämta säng och soffa, packat in och packat upp...

Hade en jobbig svacka för ett tag sen.. Obeskrivligt när det bara dyker på en sådär. Det går inte vara beredd. När det händer finns det inget viktigare än sina nära. Då man inte kan gå, se eller höra, så ser dom till att man överlever. Man tänker inte på det när man är mitt inne i det. Men nu efteråt så vet jag att jag inte skulle klara mig om ni inte fanns.

söndag, november 19, 2006

När allt faller..

På en sekund vänder det och man kastas ner till botten igen. Det finns ingen kraft att stå emot. Man gråter tills man somnar. Man vaknar och undrar vart man är. Huvudet är alldeles tomt, men ögonen är fyllda med tårar. Då vet man, man är kvar på det stället man vill bort från. Det är enklast, bort från allt.

Mamma du fick mig alltid att må bättre. När jag inte orkade så bar du mig. Du delade alla mina problem och bekymmer. Du gjorde alltid mitt liv lättare. Jag tänker ofta på jobbiga saker nuförtiden... Det finns så mycket jag skulle behöva din hjälp med. Jag vet inte vart jag är påväg längre. Och jag är alldeles för obalanserad för att kunna "höra" dig och "lyssna" till dina råd.

Att slåss mot sig själv är det värsta jag vet.

torsdag, november 02, 2006

Eftertanke

Har blivit sjuk nu efter alla tåg och flygresor…
En klok tjej sa till mig att det kanske bara är ett gott tecken att jag blivit sjuk. Att jag är på väg tillbaka till kroppen igen.

Efter galan har många sjukdomstankar kommit. När jag ser eller träffar kvinnor som gått igenom behandlingar, kastats mellan hopp och förtvivlan, tappat hår, mått skit, inte vetat om de ska överleva, så är jag glad att Mamma slapp gå igenom allt det där. För henne skull var det här det bästa. Hon fick verkligen leva ända in i det sista. Men för oss runtomkring hade det kanske varit lättare att förstå om det hade skett på ett annat sätt. Men å andra sidan spelar det ju ingen roll nu. Men tankarna kommer ju…

Jag tror jag har accepterat livet igen. Inte riktigt att det blev som det blev. Mer att det är som det är. Känslan av hopplöshet har blivit mindre, men saknaden större och mer intensiv. Vissa stunder så känns det så självklart att du finns kvar Mamma, fast på ett annat ställe. Att du ser efter mig och hjälper mig så gott du kan. Medan jag andra gånger bara känner ett stort hål i mitt liv. Men varje gång jag pratar till dig så känner jag din närhet. Jag kan höra i mitt huvud vad du svarar på mina frågor. Jag kan känna i mitt hjärta hur mycket det betyder för dig att jag fortfarande pratar med dig. Du är här just nu…

onsdag, november 01, 2006

Rosa Bandet-galan

Senaste 9 dagarna har jag varit ute och rest lite i södra sverige. Har haft det underbart och vilken speciell avslutning det blev när jag blev inbjuden till Rosa Bandet-galan.

Jag vill tacka Åsa på Amelia för att jag fick följa med på galan. Det var känslosamt och berörande på ett helt annat sätt än när man tittat tidigare. Men också kul att få se hur en tv-gala fungerar. En mycket trevlig kväll!







lördag, oktober 21, 2006

Klubbfest

Kvällens överraskning och höjdpunkt var att jag fick pris som lagets mest värdefulla spelare. Jag blev helt paff och hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Det här är det finaste och bästa pris jag någonsin fått. Inte bara själva priset utan för att det var spelarna i laget som röstat. Ni ska veta hur mycket ni hjälpt mig igenom vissa stunder, timmar och dagar. När livet ibland bara varit svart och helt utan mening, så har ni ändå varit som vanligt. Ni har fått mig att skratta, ni har inte undvikit mig och ni har kramat mig om jag gråtit. Jag har märkt att det gånger man fysiskt tagit slut så är det lätt att andra känslor kommer fram. Det har varit jättesvårt, för på planen vill man sprida energi och peppa andra, inte falla ihop på sidan av.

Hur det än blir nästa säsong, så vill jag tacka alla i laget. Jag har trivts hur bra som helst och som sagt har ni hjälpt mig så mycket mer än någon av er kan ana..

(Någon av höstmatcherna)

tisdag, oktober 17, 2006

Lilla Tyson..

Igår resten vår lilla kisse vidare från jorden till himlen. Till Mamma. Han har inte varit sig lik en enda dag sen Mamma gick bort. Inte så konstigt heller, det var verkligen hennes lilla Tyson.. Han blev sjuk i lördags och igår somnade han in. Han var inte gammal men han saknade sin matte så mycket att han valde att åka vidare till henne. Tror jag. Du har det bra nu Tyson, ni har varandra. Men det gör inte saknade mindre. Jag kommer sakna att se dig komma galloperande mot mig när jag kommer hem. Jag kommer sakna att ha dig sovandes på min mage. Jag kommer sakna dina "kramar", dina glada och busiga "kattungeögon" och din underbara personlighet. Vila i Frid "lillebror". Ååå, vem kommer vilja leka kurragömma med mig nu?

Tyson åker bil (som han älskade), öronen fladdrar :)


Tyson tittar när vattnet åker ner i handfatet. Väldigt fascinerande..


Fanns inget skönare än att sova ovanpå dom varma lamporna i badrummet..


Sov gott världens mysigaste kisse

onsdag, oktober 11, 2006

Lägenhet

Lina har köpt lägenhet!! Vuxet! *ler* Ett steg åt rätt håll, ett steg framåt i livet. Det känns kul och spännande. Mycket att stå i, saker att fixa, men man måste ju lära sig nån gång. Inflyttning den 6:e november och ny adress blir Åsgatan. Farligt nära pizzeria Viking...

Först nu jag verkligen insett hur dyrt det är med möbler.. gaaah..

tisdag, oktober 03, 2006

Att leva

Tider går, dagar passerar, jag lever. Ja jag tror faktiskt att jag lever igen. Inte bara andas för att överleva.

Jag har aldrig förr känt mig så totalt utmattad psykiskt och fysiskt. Senaste tiden har jag inte levt inuti min kropp. Jag har liksom svävat en bit ovanför och bara betraktat vad som skett.. Som en robot har jag gått omrking och tagit mig igenom dag efter dag. Men samtidigt som jag nu börjat sova och äta mer har jag också orkat komma tillbaka till mig själv igen. Nu orkar jag känna smärtan. Nu orkar jag ta tag i den och ta mig igenom den.

När själen inte klara av den kroppsliga smärtan flyr den. Man slutar gråta, man slutar känna hjärtats sår, men man slutar också att le med ögonen.

Tiden går, dagar passerar, men inte utan mening. Jag levar igen. Jag gråter och jag skrattar. Det är människorna runt om mig som lär mig stå igen. Och när jag fallar så tar ni emot mig. Jag hade aldrig varit där jag är idag utan er. Tack.

måndag, oktober 02, 2006

Amelia

I veckan kom Amelia. Du sa alltid att du ville donera alla dina organ. Det kunde du inte göra. Men nu fick jag istället chansen att göra det här. Tillsammans med dig, fast utan dig. Jag hoppas folk förstår hur viktigt det är med pengar till forskningen. Även om många överlever, så är det långt ifrån alla som gör det. Tänk på att du kan vara med och rädda ett barn från att förlora sin Mamma..

söndag, september 17, 2006

Grattis i himlen Mamma!

Mamma idag skulle du ha fyllt 47. Jag önskar att allt bara kunde vara som vanligt. Jag vill sjunga för dig och ge dig en stor grattiskram.. Jag kan se din trötta min när vi kommer in och sjunger för dig. Det var ju nyss du fyllde år, vem hade kunnat ana att det skulle bli den sista...

Fotbollen gick ju inte så bra den här säsongen, men vi klarade ju oss kvar iaf. Jag saknar dig på matcherna Mamma! Det är ju bara du som förstår mig när vi förlorat eller det gått dåligt. Ingen annan kan säga något som får mig att må bättre. I helgen börjar innebandyserien. Du hann aldrig se mig spela innebandy!!! Varför gjorde du aldrig det? Men jag tror du hann se mig klara lite trix här hemma! Du blev alltid galen när jag spelade i köket :)

Det börjar vara kallt och mörk ute nu.. å jag har ingen att göra scones med och sitta och titta på brison break.

Mamma, jag hoppas du mår bra i himlen!
Jag tänker på dig nästan hela tiden.

söndag, september 03, 2006

Mörka dagar

Åååh Mamma.. Jag saknar dig så mycket att ingen annan kan förstå. Det har varit så jobbigt de senaste dagarna och jag tänker på dig jämt. I natt drömde jag om dig. Jag drömde om tiden innan du dog. Fast i drömmen visste jag hela tiden om vad som skulle hända. Du var så blek och alldeles röd under ögonen. Du bara tinade bort och det fanns inget hopp i dig. Men så var det ju inte. Mamma du var full av hopp in i det sista.

Det är som att du försöker hjälpa mig med mina tankar. För ett tag sen drömde jag om din död tre gånger samma natt. Men varje gång var jag på olika ställen. En gång var jag i Spanien när jag fick veta. En annan gång var jag på jobbet. Den tredje gången minns jag inte. Men när jag vaknade kände jag att det var så skönt att jag var med.

Jag förstår inte hur man ska orkar?
Varför???
Du lovade att du aldrig skulle lämna mig!

fredag, september 01, 2006

Eva Cassidy

För någon dag sen skickade Emelie låten Fields of gold till mig. Play. En helt fantastisk röst som går rakt in i mig. Tårarna bara kommer.

Låten sjungs av Eva Cassidy. För 10 år sen avled den då helt okända sångerska. Eva upträdde ibland på en jazzklubb i Washington, men där var det nästan alltid tomt. Hon lånade 1000 dollar för att kunna spela in en liveskiva. Eva dog i cancer när hon var 33 år, just efter att hennes barn fötts.

Dagen efter lyssnar jag på min mp3 på jobbet (jag hade glömt bort att jag lagt in den) då kommer låten, och mitt i trapporna börjar jag gråta igen. Det är otroligt hur viss musik kan påverka en så mycket. Vackert.

Lyssna på: "Fields of gold", "Songbird", "Over the rainbow", "What a wonderful world".

Tack Emelie!

måndag, augusti 21, 2006

Lördag 11 Mars 2006

"...Jag vaknar av ingenting! Går direkt till Mamma. Tunga andetag. Jag tar hennes vänstra hand. Den är så mjuk, så varm och så stark. Hon kniper min hand. Hon känner att jag är där. Jag lägger mig ännu närmare, så att jag känner hennes kind mot min näsa. Hon kämpar för varje andetag. Jag lägger min högra hand på hennes hjärta. Det är så friskt, så fullt av kärlek. Allting stannar. Klockan slutar att slå. ”Mamma, släpp taget. Vi kommer klara det här. Gå till ljuset.” Mamma tar några djupa andetag. Andas ut sitt liv. Jag känner hjärta sluta slå. Jag blundar och jag vet att själen går vidare.

Panik. Ångest. Uppgivenhet. Det är bara en mardröm. Mamma. Jag letar fram en bild på mig från förskolan. På kortet är jag glad, man kan se i ögonen hur mycket skratt och bus som finns i mig. Jag bär en rosa tröja och mitt på huvudet sitter en rosa tofs med hår. Jag ler och det finns inte många mjölktänder kvar. Vi skrattade ofta åt det kortet. Jag stoppar kortet i bröstfickan på pyjamasen. ”Mamma, glöm mig aldrig.”

tisdag, augusti 15, 2006

Fredag 10 Mars 2006

"...Vid elvatiden kommer Ylva. Jag ligger bredvid dig då hon kommer in i sovrummet. Ylva som är så stark, lika stark som du Mamma. Hon sätter sig på en stol och tar din hand. Jag ser allt. Hon säger ”Hej syster yster!”. Du vänder dig om, öppnar ögonen och du ler. Det leendet kommer jag alltid att minnas. Stackars moster, på bara ett dygn har allt förändras. ”Du lovade ju att höra av dig om jag skulle komma. Jag sa ju att jag skulle komma direkt.” Mamma du visste att Ylva var där och du var glad och tacksam. För du visste vad som skulle hända, och du visste att Ylva skulle ta hand om oss.

...Hon skriker, det gör så ont. Jag kramar om henne och håller henne ännu hårdare. Hon får bara ondare. Hennes ansiktsuttryck. Hon gråter. Det är första gången jag ser henne gråta sen hon fick veta att hon var sjuk. Jag klarar det inte längre, jag klarar inte att se henne så.

Under dagen ligger jag ofta hos Mamma. Jag berätta för henne hur mycket jag älskar henne och jag känner hur mycket hon älskar mig. Det här är ett tillfälle där jag känner hur starka band det finns mellan oss. Vi kan inte prata med varandra, men använder andra sinnen. Mamma tittar upp ibland, men det går inte att få ögonkontakt med henne. Hon kan inte prata men hon kan trösta mig och när jag ligger där blir jag lugn. Jag hittar en av hennes favorittröjor, jag tar på mig den, den är stickad och varm. Jag hittar även hennes vantar.

...Jag öppnar dörren, Ann-Sofie kramar mig. Hon förstår precis hur jag känner. Jag är tacksam att hon är här. Annika ringer från Luleå och frågar om hon ska komma. Jag vandrar omkring i mitt osynliga skal. I min låtsasvärld, som jag snart ska vakna upp ifrån. Vakna och inse att allt bara är en dröm. Jag vill vakna nu.

Sen kommer den värsta stunden i mitt liv. Smärtan. Det känns som att jag är mitt i den. Tiden stannar, mitt hjärta försvinner. Ingen kan någonsin förstå. Jag höll för öronen så hårt jag kunde. Det tog aldrig slut. Det tar aldrig slut, det ekar fortfarande i mitt huvud.

Kvällen går, vid sjutiden kommer Annika och Olof. Dom hjälper inte bara Sofie, utan även mig. Vi sitter på Sofies rum. Annika får oss att le, hon får Sofie att säg vad hon känner i hjärtat och får henne att gråta. Hon masserar mina fötter och jag börjar för första gången på flera dagar slappna av lite. Vilka underbara människor som är hos oss och stöttar. När vi sitter där och pratar hamnar jag i något konstigt tillstånd. Jag har kanske sovit drygt tre timmar på tre dygn och knappt ätit något. Hur kan man ens vara vaken? Otroligt hur mycket kroppen klarar när man hamnar i chock. Jag lägger mig i soffan. Det känns som att jag fått ansiktsförlamning, jag kan inte röra ögonlocken, samtidigt som resten av kroppen vill springa. Någon minut senare stiger jag upp och äter en palt. Jag kommer knappt ihåg hur man äter. Märklig känsla. Klockan är närmare tolv på natten. Jag lägger mig i soffan, sover kanske fyrtio minuter, sen går jag in till Mamma. Ann-Sofie sitter bredvid henne. Jag känner hur mycket det betyder för Mamma att hon är där. En av Mammas absolut bästa vänner. Ann-Sofie sitter mellan mig och Mamma. Jag gråter. ”Det gör så ont”, säger jag. ”Jag vet, jag vet det.” Sofie har somnat, pappa sover i mitt rum, Ylva ligger i soffan, Roger gör upp eld, Tyson sover, jag går också och lägger mig i soffan och somnar…"

lördag, augusti 05, 2006

fredag, augusti 04, 2006

Torsdag 9 Mars 2006

"...Morgonen efter, jag köpte dina favoritbröd och saker till en sallad du tyckte så mycket om. När jag kom hem satt du i soffan. Den synen jag såg när jag tittade på dig sitter som en spik i mig. Du var alldeles gul i ansiktet och i ögonen. Jag blev rädd, fruktansvärt rädd. Hjärtat gjorde så ont. Det gick inte få ögonkontakt med dig. Men jag gav inte upp, utan hämtade en tallrik med lite yoghurt…

...Du tittade faktiskt på mig en gång och höjde ögonbrynen sådär som du brukade göra när du tyckte något var roligt, men ville att den andra skulle le före dig. Men denna gång kändes det annorlunda. Jag vet att du inte gillade att jag såg dig så svag. Du ville klara dig själv. Jag grät för varje sked jag gav dig. Det gick inte hålla tårarna tillbaka. Du åt inte mycket.

Sen är allt en dimma… Jag minns bara vissa saker. Jag ligger på golvet, sliter och kastar ut alla saker ur en ryggsäck, det är svårt att andas. Jag måste hitta Mammas mobil och ringa efter Ylva (moster Ylva, som bor i Norrköping). Jag får panik. Hittar den tillsist i Mammas jackficka, men den är avslagen. Jag vet koden så väl men kommer bara ihåg den första siffran. Jag testar, men det är fel. Jag får kramp i hjärtat och kan knappt andas..

...Jag vaknar upp i min säng, bredvid mig sitter Julia. Vi behöver hjälp. Jag ringer Lena. Ett telefonsamtal som idag känns overkligt men oerhört viktigt. Efter det stapplar jag iväg till vardagsrummet. När jag kommer dit sitter det en man och en kvinna där, jag ser en läkarväska och förstår. (Jag ser allt uppifrån) Jag faller ner på golvet, jag skriker; ”Mamma… Mamma!!” och sträcker upp min hand. Läkarens blick. Hans ögon berättar så mycket mer än ord någonsin kan göra. Där och då förstår något inom mig vad som är på väg att hända. Jag sätter mig i soffan. Helt plötsligt kommer det kraft från ingenstans, tårarna slutar rinna. Jag berättar i detalj för läkaren hur det sett ut det senaste dygnet. Läkaren och sköterskan ser helt ställda ut. Dom har tårar i ögonen båda två och läkarens röst är svag. Pappa pratar i telefon, sen hör jag orden, orden som alltid kommer finns där. ”Dom säger att det inte går göra något, nu pratar dom bara om att bromsa”.

Jag tittar på läkaren. Mina ögon biter sig fast i hans. ”Ni måste hjälpa Mamma! Ni måste byta lever.” Men Mamma är för svag, det finns inget att göra. Där och då bestämmer jag att dom inte ska bromsa. Mamma ska inte lida en sekund mer än hon behöver. Det är ett beslut som gör otroligt ont i mig samtidigt som det känns så självklart. Jag vill att Mamma ska leva, men den enda jag tänker på nu är henne. Och det viktigaste är att hon mår så bra som det går och att hon inte har ont. Först ska vi se till att hon får ett så bra och värdigt slut som möjligt, sen får vi ta hand om oss själva.

… Lena kommer bara någon minut senare, jag kastar mig i armarna på henne och gråter. Hon gråter. Hon förstår ingenting. När hon tar steget in ser hon sköterskan, som hon känner. Då förstår hon. Det kommer folk, massa folk som stöttar, gråter, kramas, alla har samma tomma blick. Chocken gör en människa så ihålig. Mamma får dropp. Jag försöker sova, men det är absolut helt omöjligt. Jag är yr och det smärtar i hjärtat. Jag går till Mamma istället. Åsa ligger redan där.

Du andas så lugnt, i din sidenpyjamas med små kattungar på. Jag lägger mig på din vänstra sida och tar din hand. Tårarna kommer men jag känner mig ändå så trygg när jag ligger där, tätt intill dig. Jag somnar. Jag pratar till dig. Du hör. Jag vet att du hör och förstår."

måndag, juli 24, 2006

Onsdag 8 Mars 2006

"...Jag hade försökt, så länge, att inte visa hur ledsen och oerhört rädd jag var, men nu gick det inte längre. Jag grät och grät och du kramade mig, tröstade mig och berättade hur mycket du älskade mig. Jag tog tag i dig, tittade dig i ögonen och sa ”Mamma, lova mig att bli frisk?!”, ”Jag lovar”, sa du och tittade bort. ”Se mig i ögonen och säg det, skrek jag”, ”Jag lovar, jag lovar, jag lovar”, sa du och såg på mig, sen somnade du. Jag föll ner på golvet, du vaknade till och satte dig bredvid mig. Jag pratade om alla saker du hade att se framemot, Sofies skolavslutning, sommaren, jag sa att jag skulle grilla din favoritkyckling och vi pratade om vad du ville ha till. Jag sa att du hade så mycket kvar att uppleva att du var tvungen att fortsätta leva. Jag påminde dig om när du ville springa in och spela andra halvlek när ditt korsband gått av, och att du måste ha att samma fighterhjärta nu och kämpa lika hårt som du var beredd att göra då. Du skrattade. Jag lovade att jag skulle finnas vid din sida varje minut och jag lovade att kämpa minst lika hårt som dig. Och jag var beredd att offra allt! Självklart. Vi satt på golvet, jag bara grät. Du somnade mot min axel och det kändes som att jag redan höll på att förlora dig. Men jag hade inte ens börjat tänka på att ge upp. Det var nu kampen började..."

"...Vi höll om varandra och åkte ner till entréplan. På måndag skulle du åka till Umeå där dom skulle bestämma behandling. Tills dess skulle vi ta hand om dig här hemma...
...Jag kom in på toan när du borstade tänderna. Du blundade som vanligt och jag sa som jag alltid säger, ”nu somnar du!”. Du tittade upp och log lite. Den natten sov jag inte mycket. Så fort jag somnade drömde jag att du ramlande ner från sängen och sen bara låg där... Flera gånger..."

Tisdag 7 Mars 2006

"... Jag stod utanför ditt rum och läste om galloperationer. Efteråt vände jag mig mot dig med ett ansiktsuttryck som sa ”usch, det där vill jag aldrig göra”, du log och sa ”jag visste det! jag väntade bara på den där minen”. Sen fick jag en stor Mammakram. De sekunderna var och är så underbara. Det var sista gången vi hade den där speciella kontakten, som jag bara kan ha med dig. Jag ska aldrig någonsin glömma den stunden. Du kände mig så väl..."

fredag, juli 21, 2006

Filmkväll

Vi (jag och min syster) kan inte hålla oss från att köpa DVD-filmer när vi är på ICA Maxi. Den här gången blev det fem stycken. Bland annat Coyote Ugly som vi såg ikväll. Jag gillar verkligen den filmen, mest för att Mr O'Donnell typ är den snyggaste och charmigaste som finns :)

Adam Garcia (Mr O'Donnell)

Imorgon har vi fotbollscup. Förra året var vi med i samma cup. Då var hela familjen där och tittade när jag spelade. Det regnade. Allt är så annorlunda nu. Jag hoppas du kommer och tittar Mamma, även om jag inte kommer höra dig skrika eller se dig hoppa alldeles intill sidlinjen. Men imorgon kommer solen skina.

På kvällen ska jag till Nannes stuga, där vi ska dricka lite vin och ha trevligt.

torsdag, juli 20, 2006

Om du var här..

..skulle du krama mig nu. Sådär jättehårt. Du skulle sova bredvid mig och prata med mig tills jag somnade. På morgonen skulle du laga scones och vi skulle skynda oss att smöra medan dom fortfarande var varma. Jag ser det så tydligt, hur du sitter med ena foten på min stol och skär osten samtidit. Första skivan rullar du ihop och stoppar i munnen. Vi skulle prata hela dagen och jag skulle känna att vad som än händer har jag dig.

Jag känner att du är här, du vill ta emot mig när jag faller. Men det går inte.

Vem bestämde att det skulle bli såhär?

Hopp

Tack för allt ikväll! Du är en fantastik person som ställer upp, lyssnar och hjälper mig så mycket. Nu känner jag lite hopp igen! Du hjälper mig också att förstå och se saker på ett annat sätt.

fredag, juli 14, 2006

Jobbig vecka

Fredag, 17.56. Det har varit en grymt jobbig vecka. Allt som händer runtom, i mitt huvud, i min kropp och i mitt hjärta tar kolen på mig. Jag är alldeles för trött för att kunna sortera alla mina tankar. Nu flyter dom ihop till en röra jag inte orkar ta tag i.

Jag blundar... Det är ljust, du kommer gående. Du ser så frisk ut och din frisyr är perfekt. Bättre än någonsin. Du sträcker ut dina armar långt före vi möts. Jag står stilla. Du närmar dig och ser mig i ögonen. Ditt leende. Jag ler. Du säger "Hjärtat, gråt inte". Men jag gråter..

Jag vet Mamma, jag vet att vi kommer ses igen. Du väntar. Jag vill inte vänta, men jag måste. Jag måste kämpa.

måndag, juli 10, 2006

Minnen

Minnen är fantstiska och oförstörbara. Men minnen kan också vara otroligt jobbiga att bära på. Dom är så nära och verkliga, så äkta. Ett minne som ofta dyker upp hos mig är när jag sitter i soffan och du i fotöljen, vi ser tv och då kommer reklamen där en pojke säger till sin pappa "men varför ska du ha så snabbt bredband, du skriver ju ändå så sakta". Oj va vi skrattade. Jag ser hur hela ditt ansikte skiner upp. När jag blundar kan jag känna lyckan jag kände i det ögonblicket.

Minnen bär vi i våra hjärtan, dom kan ingen ta ifrån oss. Men Mamma du är långt ifrån bara ett minne för mig. Du lever i allt som är omkring mig och i allt jag gör. I hela mig. Jag önskar bara att vi kunde fortsätta skapa minnen tillsammans. Men vet du, nu är jag istället tacksam och rädd om alla jag har.

Nyss satt jag och hoppades att du skulle komma cyklandes in på gården. Varför blir det så? I en tusendels sekund känner man en glädje och en längtan. Men sen blir man slagen i magen av verkligheten. Jag förstår ingenting. Jag orkar inte förstå.

Idag när jag kom hem efter jobbet kom en fjäril och satte sig på min axel. Jag tittade på den och undrade om den inte skulle flyga iväg, men den satt kvar.

lördag, juli 08, 2006

Vilken värme!

Igår kväll vid elva var jag ute och sprang, det var först då temeraturen sjunkig under 25 grader. Vid sex-tiden imorse var det drygt 25 grader igen och vid tio-tiden nästan 30. Jesus, trodde vi bodde en el norte de Suecia.. Drog upp Sofie, sen packade vi picknickbagen och åkte till Sjöbotten. Vilken sommardag!!!
Oj va du ligger och steker i himlen Mamma, men jag är ändå alltid brunare, det vet du :)

Snart kommer Anna, då ska vi se bronsmatchen (Heja Portugal), sen blir det nog ett nattbad någonstans.

Elin och Ida

Det var jättevarmt i vattnet

torsdag, juli 06, 2006

Våfflor

Mycket har varit jobbigt idag. Om du bara varit här Mamma, du skulle förstå mig. Det gör du fortfarande, men du kan inte hjälpa mig på samma sätt. Ska försöka själv, men det är inte alls lika lätt. Tur jag har min lillasyster "sätt dig i solen och lyssna på lite musik så gör jag våfflor". Tack lillgumman!

onsdag, juli 05, 2006

Min födelsedag 1:a Juli

Tack alla ni underbara vänner som gjorde min födelsedag så fantastisk.

Ingen verkade se framemot lördagskvällen och Carola. Hade nästan lite panik på dagen när jag trodde att det skulle bli jag, Anna kanske Julia och kanske Sofie. Ingen hade hört av sig, inte ens skickat ett grattis-sms.

...*slutsignal* Jaaaaaaaaaa!!! Vinst mot Vännes, inte rättvist med tanke på matchen, men ändå rättvist med tanke på tidigare matcher då vi varit värda mer än vad poängen visat. Efter matchen kommer Rebecca med en iskall Loka Björnbär. Tack! Helt underbart gumman! Sen sjöng familjen Lundström och lite norrköpingsbor (kusiner, moster, morbror) för mig. Sen var det bara att he sig hem och skynda sig i duschen, se lite England-Portugal och sen stressa iväg till Anna. När jag kom dit tänkte jag, "äsch jag går bakvägen, Anna är säker redan där och stökar i ordning". Ingen Anna där, jag hann se en korg med korvbröd i. "Jaha, men vem ska äta korv", tänkte jag. Persiennerna var nerdragna och det såg mörkt ut. Försökte kika in genom fönstret, men det var mörkt, så jag knackade på. Då kom Anna och öppnade. Jag klev in, svettig, med massa påsar, mina fulaste joggingbyxor och oranga solglasögon, och vad händer då?! Jag hör bara "Ja må hon leva, ja må hon leva..." Ballonger, fruktfat, frassemuggar, systemetpåsar, och framförallt tio av mina bästa vänner! Snacka om att jag blev helt paff. Chockad men enormt glad och lycklig!

Det var egntligen inte meningen att jag skulle gå in den vägen så alla skor var flyttade dit, men inte hade jag lagt märke till dom. Och korgen med korvbrödet som jag sett, var två korgar med prensenter. Jag fick en gemensam present, sen hade alla lagt dit något som fick dom att tänka på mig. Jag fick gissa vilka som lagt dit vad. Vissa var lättare än andra. Oj, vilken underbar kväll. Grillad fläskfilé, fick en riktigt sommarpartyskiva av Fredrik som spelades hela kvällen, mjölkfri tårta (som Annas moster bakat, supergod!), plus massa mer! Dessutom kom Thomas förbi med filmen She woke up, beställd från långt bort. Kan inte vänta med att se den!

22.30 Carola!!!!! Så jäkla bra, spelade alla dom bästa låtarna från nya skivan plus gamla godigar som främling, fångad av en stormvid, micky, mitt i ett äventyr, Tommy tycker om mig. Resten av kvällen spenderade vi i Sverigetältet. Och sista timmen på årets stadsfest var jag, Sofie och Sanna och bekantade oss med personalen som sålde souvas. Grymt trevliga.
Just ja, jag fick ju en hund också, av Johan. Vovven Viktor. Stabil valp som lärde sig "sitt" och "spela död" redan första kvällen. Han är dock lite busig, han hoppade över disken och in i souvas tältet.

Jag förstår inte hur alla kunde hålla det hemligt så länge? Till och med du Nanne Jag har ju aldrig anat någonting..

Men oj, vilken födelsedag!!! Jag är bara så glad och så fruktansvärd tacksam att jag har så fantastiska vänner! Ni är dom bästa som finns! Speciellt Anna och Sofie, vad har jag gjort för att förtjäna så fina vänner.

Carola är bra

Eller Carola är bäst

Usch va äckliga..

Souvas-Mia, supersnäll och bra på att rulla goda renrullar

Lilla igelpigge, vad gör du uppe så här sent (tidigt)?

torsdag, juni 15, 2006

Skolavslutning

Idag gick Sofie ut nian. Jättefint! Minns det som igår när jag själv gick ut. Här kommer lite bilder. Grattis gumman!!























onsdag, juni 14, 2006

Hjärnskakning

Nickade ihop med en tjej på träningen i förrgår och fick hjärnskakning. Fick ett igensvullet öga på köpet. Typiskt! Nu när värmen äntligen kommit. En veckas "inte göra någonting"(Läs: se VM). Doktorn sa att jag skulle be min Mamma kolla till mig, det vet jag att du gör Mamma. Det känns jättetrist. Hade verkligen sett framemot att jobba i veckan, plus och det är härligast att träna nu när det är så varmt på kvällarna. Men men.. Hade barnvakt igår :) Julia hade dagpasset och Anna kvällspasset. På dan följde jag Julia till hennes pappa, sen låg vi vid sjön och åt lite vindruvor och solade. På kvällen kom Anna, vi såg fotboll och svettades. När vi skulle köpa glass råkade jag köpa fel smak :/ Sånt som händer när man bara kan använda ett öga. Tack för att ni ställer upp tjejer! Idag mår jag bättre. Längtar efter att träna.

söndag, juni 04, 2006

Provsvar, järntabletter, magont

Fick provsvaren på mina prover för ett tag sen, bl.a järnbrist. Fick järntabletter utskriva fast jag sa att jag inte kunde äta dom. Men tror du läkarna bryr sig. Inte! Hon skulle skriva ut några "jättesvaga" och "snälla". Tog en tablett igår. Vaknade flera gånger i natt av att jag hade kramp i magen. Hade ont hela matchen också, och för ett tag sen kräktes jag - svart! Sen igen, ännu mer svart!! Ont gör det och inte är det så trevligt att spy heller. Tack vårdcentralen. Ni hjälpte mig mycket!

Sista gången jag åt en sån där tablett.

fredag, juni 02, 2006

Norrköping

De fyra dagarna i Norrköping var jättebra. Det var superskoj att träffa moster och kusinerna igen. Tyvärr kändes tiden alldeles för kort, men vi hann ändå med en hel del. På lördagen gick vi en lång promenad och fick se mycket av Norrköping. Vacker stad! På kvällen åt vi färska jordgubbar. På söndag var vi och såg fotboll, Norrköping - Umeå FC. Resten av dagarna blev det mest shopping. Och lite skateboardåkning :)
Saknar er!

söndag, maj 21, 2006

Tankar om livet

Varför lever vi? Vad ska vi göra med våra liv? Ibland känns allt bara onödigt. Vad är det för mening med att unga människor dör? Människor som vill leva försvinner från oss. Människor vi älskar så mycket att vi inte kan leva utan. Hur ska man bli lycklig igen, när hjärtat är så trasigt..

Hela livet gör vi val, varje dag. Om man väljer att leva, varför får man inte göra det? Vem bestämmer då att vi ska dö? Och när man inte orkar leva, så måste man det ändå. Någonting bestämmer över oss. Något stakare som man inte kan påverka, hur mycket man än vill..

När man är ledsen gråter man
När man är arg skriker man
När man är glad skrattar man
Men vad gör man åt saknaden?

lördag, maj 20, 2006

Korngatan

Just nu bor jag hos mina gudföräldrar. För att få ett litet andrum och på så sätt kanske kunna sova och äta bättre. Här känner jag att jag bara kan vara. De gånger jag mår bättre är det inte någon som drar ner mig. Och de gånger jag är ledsen så finns det alltid någon som kan ge mig tröst. Jag är så glad att ni delar med er av allt. Jag känner mig mer trygg än på länge.

Spelade match idag. Förlust! :/ Dom va inte bättre än oss, men hårdare i straffområdet och det vann dom på. Jag är nästan inte ens arg efter matchen och det är inte likt mig.

Mina ben är helt jättetrötta... Jag är jättetrött.

fredag, maj 12, 2006

En torsdagkväll på myntgatan

Igår var jag och Sofie bjudna till Annika och Ebba. Vilka fantastiska människor! Vi åt nybakt bröd, pratade, lyssnade på musik, grät och skrattade. Efteråt kände jag mig starkare. På något underligt sätt var det som att en liten bit av mig läktes den kvällen. Ni är redan speciella för mig, tack!

I would give everything


You sheltered me from harm.
Kept me warm, kept me warm
You gave my life to me
Set me free, Set me free
The finest years I ever knew
were all the years I had with you

I would give anything I own,
Give up my life, my heart, my home.
I would give everything I own,
just to have you back again.

onsdag, maj 10, 2006

Spelglädje

Igår på träningen kände jag för första gången spelglädje igen. Det betyder otroligt mycket för mig. På så många sätt.


Nu har sommaren kommit. Det har varit nästan 25 grader några dagar, gräset har börjat bli grönt och träden knoppar. Åå vad du älskade den här årstiden Mamma. Vet att vi varje år brukade cykla till stan på den här första riktigt varma dagen och säga, känn nu blåser det varmt också. Du fattas varje dag, i allt jag gör. Ibland glömmer jag bort att du inte är hemma när jag kommer hem. Och jag kan fortfarande hinna tänka när det ringer, det är Mamma. Men det är det inte. Det kommer aldrig mer vara du som ringer. Du kommer aldrig mer vara hemma när jag kommer hem.

Du kommer aldrig mer torka mina tårar.
Men du kommer alltid finnas kvar ändå.

onsdag, maj 03, 2006

Panik

Jättejobbig dag! När jag körde förbi ICA kändes det som att Mamma levde. Som att hon satt i bilen och att vi skulle in och handla. Vi var ju där nästan varje dag. Jag och du Mamma.

Jag får ofta panikattacker. Jag kan vara ute och gå, sen springer verkligheten ikapp mig och hugger tag i mig. Stryper mig och skär mig i hjärtat. Jag hatar att inte ha någon Mamma kvar.

Tror aldrig jag behövt dig så otroligt mycket. Kom tillbaka!

lördag, april 29, 2006

Tack Malin å Anna!

Vad gjorde man utan sina vänner? Att jag andas och tar mig framåt är tack vare dom. I förrgår åt jag och Malin lax och potatis. Blev kanske lite väl mycket olja.. Sen gick vi på bio, med glänsande läppar, och såg Heartbreak Hotel. Helt otroligt rolig film. Se den!

Har bott hos Anna i två dagar nu. Har sovit bättre än på mycket länge. Känner att kroppen verkligen behöver all sömn den kan få. Nu ska jag cykla upp till Norrvalla och se Annas match!

Många man inte träffat och hunnit prata med sen mamma gick bort. En kram är det absolut bästa man kan få. Har varit en konstig kväll... Snart ska jag och Anna å grilla. Fortfarande sol.

Finns så mycket jag vill berätta för dig Mamma.

tisdag, april 25, 2006

Sol

Vilket underbart väder. Solen skiner och det var 14 grader mitt på dagen. Wow! Hoppas det fortsätter såhär så att snön smälter nån gång. Va ute och joggade idag, i t-shirt. Så härligt att känna solen värma. Hmm.. Tror jag ska bränna några Brolle Jr. -skivor till Lena nu, sen kanske cykla förbi med dom innan träning. Jo, så får det bli.

I veckan ska jag boka flygbiljetter till moster Ylva.

lördag, april 22, 2006

Lina


Försöka: Överleva
Hoppas: Känna glädje från hjärtat igen
Svårast: Saknaden

fredag, april 21, 2006

Din framtid försvann

Mamma.
I 46 år satte du alltid andra människor före dig själv.
Ditt leende är oförglömligt. Likaså din värme.
Du har satt spår i många människor.
Jag är stolt över dig.
Du hade blivit en helt underbar mormor.
Jag kommer att sakna dig varje dag, resten av mitt liv.

onsdag, april 19, 2006

Livet är onödigt

Har som gått ganska bra några dagar. Men nu är allt skit. Kan inte sluta gråta. Mamma tröjan som jag fick av dig är alldeles blöt av alla tårar. Har spillt på den också, men jag vill inte tvätta den. Jag fick den för inte så länge sen. Jag skulle kunna kasta alla mina saker, elda upp huset, vara sjuk resten av mitt liv, ge bort allt jag äger, om du skulle kunna komma in till mitt rum, puss mig i pannan och säga god natt.

Jag mår illa jämt och har svårt att äta. Ingen träning förrän på fredag…

Mamma du sa att du skulle skjutsa mig till flygplatsen och hämta mig när jag kom hem. Du sa att du skulle köpa ett refillkort till mig, och att du skulle ringa varje dag. Du lovade.

fredag, april 07, 2006

Begravning

Om begravningen vill jag bara säga att den blev jättefin. Blommorna på kistan var i olika nyanser av orange. Jag fick träffa Helene… Oj va mamma tyckte om den tjejen. Och jag som tänkte på henne redan när mamma låg på sjukhuset. Varför kontaktade jag henne inte redan då? Jag blir så arg på mig själv.

Det var evighetssekunder
tre korta andetag
hela livet vände
vem valde
inte jag
jag hörde ord från mina läppar
som aldrig vilat i min mun
tankar aldrig tänkta
som nya väggar i ett rum

torsdag, april 06, 2006

Sjuk

Imorse när jag vaknade hade jag feber, typiskt. Har nästan 39 grader nu. Och det forsar snor.

Idag var jag på besök hos min kurator. Andra besöket, hon är bra. Jag har då inga problem med att öppna mig för henne. Jag undrar om jag har för lätt att öppna mig för folk? Kan man ha det? Eller är det kanske bra nu?

Usch, det spränger i skallen. Febern stiger och jag som vill på stan och se AIK på torget. Jag blir frustrerad över att min fot inte är okej än heller. Den begränsar mig mer än vad jag snart klarar av. Ikväll kommer Ylva hit. Jag längtar, jätte, jättemycket.

Imorgon är det begravning

onsdag, april 05, 2006

Svårt att sova

Jag sov i soffan i natt också. Har gjort det sen i söndags. Tycker det är lite lättare att sova där faktiskt. Även om jag inte sover många timmar. Tittade på videoklockan vid tretiden. Jag har fått både insomnings och -sömntabletter nu. Hade tänkt ta några i natt, men det blev inte.

Vi har ställt upp en jättefint kort på Mamma bredvid braskaminen. Det både smärtar och värmer att se det.

tisdag, april 04, 2006

Dröm II

Idag drömde jag att jag var hos Lollo och där träffade jag hennes mormor som frågade mig ”Har du pratat med din Mamma?”, ”Näe, vad menar du?”, ”Hon är ju här”. Jag kikade in på toan, där satt Lollo, Lena och Mamma. Lollo grät lite och Mamma var nästan genomskinlig, men man såg henne ändå klart. Hon kom ut från toan, vi gick in till Lindas rum. Hon satte sig i soffan och skulle berätta massa saker för mig. Jag avbröt henne direkt för att säga hur mycket jag älskade henne. Sen sa hon ”Låt mig prata till punkt” (som hon ofta sa). Men hon hann bara säga någon mening, sen försvann hon…

måndag, april 03, 2006

Dröm I

Inatt drömde jag att jag om Mamma. Hon var i köket och jag kramade om henne. Jag frågade var hon var. Då sa hon att hon fanns precis här. Det kändes som att jag visste det, men sen sa att jag saknade henne som person… Har bara ett svagt minne av det, men hon var i köket och vi kramades och pratade lite.

Jag spelade match igår och gjorde illa mig i foten. På kvällen fick jag jätteont i magen och feber, och idag kan jag inte gå på foten. Allt går emot.

lördag, april 01, 2006

Förlåt Mamma

Grymt tung och deppig dag. Det har känts så enormt tomt och ensamt. Kunde aldrig somna igår, som vanligt, tårarna slutade aldrig rinna. Och med dom rinner min livsglädje ut. När jag låg där i sängen och kändes mig som världens ensammaste människa ville jag bara en enda sak, vara hos dig Mamma. Somnade tillslut, vid fem tiden…

Idag har jag inte gjort något, bara deppat och sett på när pappa har haft ont i magen.

De jobbigaste tankarna nu är: Vad tänkte Mamma när hon låg där på sjukhuset? Var hon rädd? Hade hon ångest? Jag kan inte få någon att förstår hur mycket jag hade vela vara där tillsammans med henne, från minuten hon kom dit tills hon somnade in här hemma. Jag hade kunnat sitta där varje natt och hållit din hand. Jag hade torkat dina tårar. Jag hade kramat dig när du känt dig rädd och jag hade krupit tätt intill dig när du inte kunnat sova.

Jag minns fortfarande dina ansiktsuttryck och ordval när du låg där. Första gången vi var dit var jag alldeles för rädd för att ens våga titta på dig. Jag förstod nog kanske innerst inne att det var allvarligt. Du sa att du hade vätska i buken och det var på grund av någon inflammation. Jag trodde dig ju! När jag och Sofie var där en afton var jag jättetrött och somnade nästan där jag satt. Då sa du ”Kom och lägg dig här bredvid mig Lina”. Jag gjorde inte det. Varför gjorde jag inte det? En till sak jag kommer ångra resten av mitt liv. Jag var så rädd då också, jag var rädd för att vara nära dig. Och allt bottnar i att jag var så rädd att förlora dig att jag bara ville fly. Men jag önskar ändå att du hade berättat för mig. För det finns så mycket jag hade velat säga till dig. Orkar inte skriva så mycket mer, ser nästan inget heller.

Förlåt för sista tiden. Förlåt att jag ofta sa att du blivit så arg. Förlåt att jag inte förstod och fanns där för dig. Förlåt att jag skrek åt dig. Förlåt Mamma för allt.

Du är den sista personen i världen jag ville mista. Jag kommer aldrig att bli hel igen.

Mamma, jag vet inte om jag orkar det här.

fredag, mars 31, 2006

Obduktionen

Idag kom Torstensson hit för att berätta svaret på obduktionen. Det var tungt. Mamma var så fruktansvärt mycket mer sjuk än någon kunde ana. Cancern fanns på så många fler ställen än bröstet och levern. I hela ryggraden, skelettet, mjälten, lungan, lymfan. Att hon ens var på benen så länge tyckte läkaren var helt ofattbart. Mamma, vilken otrolig kämpe du var. Ingen kan nog någonsin förstå hur ofattbart stark du var. Läkaren tittade på oss och sa något i stil med, men märkte ni inget, hon måste ha haft så ont. Tydligen gör det väldigt ont när det sprider sig till skelettet. Men Mamma? Du hade ju ont i ryggen, och i axeln och ut i armen ner till handleden. Du tyckte det var jobbigt att massera mig, men ändå nästan tvingade jag dig? Varför gjorde jag det? Om jag bara hade vetat. Om jag bara hade vetat.

Men som jag sa till läkaren kan hon inte ha haft så ont som man tror när man hör svaret. För då hade hon inte orkat med allt hon ändå gjorde. Det var vi helt överens om, samma sak att viljan kan besegra så mycket. Jag berättade bara själv hur jag är när jag spelar match. Jag känner verkligen ingen smärta. Det är inte så att jag känner att det tar lite ont, sen biter ihop. Utan smärtan hinner inte komma. Viljan besegrar den. Så måste det också ha varit för Mamma. Sen fanns det bara en sak i hennes värld. Det var att bli frisk. Hon skulle bli frisk. Därför tror jag, jag kan bara tro, och hoppas att hon inte led av det så länge. Sen hände något på onsdagen på sjukhuset. Någon pratade med henne, eller sa något som fick henne att inse hur sjuk hon var. Där och då tror jag hon tappade gnistan, hon kanske inte gav upp men släppte efter lite och då hann sjukdomen ikapp. Den fruktansvärda och totalt onödiga sjukdomen.

Spelade match idag. 85 minuter höll det, och det kändes helt okej. Men sen klev jag av och då brast det. Tårarna bara rann.

Efter matchen åkte jag iväg till Roger och Ann-Sofie för att berätta svaret på obduktionen. Det var jobbigt att berätta och det blev ganska mycket tårar. Men det var samtidigt skönt att prata med några som kända Mamma så himla väl och verkligen få prata ut om precis hur jag känner. Oron för hur Mamma tänkte och kände sista tiden, speciellt när hon var själv på sjukhuset. Ilskan att jag inte fick veta något i tid. Ångesten att jag inte visste som gjorde att jag handlade på annat sätt än jag skulle ha gjort ifall jag visste. Men det mest jobbiga är att jag inte fanns vid hennes sida från det att hon fick beskedet på sjukhuset tills det att hon kom hem. Hon hade ringt till Ann-Sofie på söndagen och då hade hon låtit helt klar och sa att hon skulle försöka få komma hem på måndagen. Jaa.. Jag kan sitta och tänkta tänk om, och upprepa alla tankar hundra gånger i huvudet. Det kommer inte hjälpa. Men nu efter att jag varit där känns det lite som en lättnad. Dom vet precis vart jag står och det känns som att dom förstår mig precis.

Klockan är tre på natten. Hörde just Mammas röst i mitt huvud. ”Hjärtat” kallade hon mig. Som hon brukade. Jag minns när jag kom hem på tisdagen och la mig i sängen och grät. Då kom Mamma och la sig bredvid och sen höll hon om mig, och där vill jag stanna resten av mitt liv.

onsdag, mars 29, 2006

Sams igen

Idag har vi pratat ut. Alla tre har suttit på mitt rum och pratat, vi har bestämt låtar till begravningen, parat om betyg och skola. Senare for jag och Sofie och köpte burgare på max, då pratade vi också, och det känns bra. Imorgon kommer några lärare och skolsköterskan från Brännan hit för att komma överens om ett schema till Sofie. Sen är Annica för underbar, hon vill bjuda hem jag och Sofie till henne. Så bra människa.

Det är mycket att stå i inför begravningen, men det mesta verkar lösa sig.

Idag testade jag jogga igen. Det gick mycket bättre, tog en lång runda och det var lite sol också och dessutom plogat! Imorgon ska jag jobba från 7-9 på morgonen.

Förresten har dom tagit Hagamannen.

tisdag, mars 28, 2006

Hockey

Försökte jogga idag, men det var inte plogat någonstans. Så jag fick ge upp tillslut, fick också kramp i magen så det gick inte springa mer. Jag träffade en postis, han beklagade det som hänt och vi pratade lite. Sen frågade han när jag kommer och jobbar nästa gång. Dom är så snälla och mysiga alla mina arbetskamrater. Det är jag tacksam för. På kvällen bjöd Ann-Sofie och Roger på middag, efter den var jag och Lollo på hockey. Jag har verkligen saknat den känslan, spänningen. Fick rysningar i kroppen under nationalsången. Hela läktaren sjöng. AIK vann också matchen med 4-1.

På kvällen blev det bråk här hemma. Vi försökte reda ut det. Men det gick inge bra. Jag grät tills jag somnade.

onsdag, mars 22, 2006

..Forts

Idag har jag både åkt djupare ner och tagit mig längre upp. Nu ikväll har jag varit och tränat fotboll. Ibland var det svårt att koncentrera sig, men det gick ändå ganska bra. Jag blir snabbt trött i kroppen. Men det är faktiskt kul att träna igen. Jag blir lite gladare. Nu ska jag, pappa och Sofie se film. Har gjort lite nyponsoppa efter träningen. Det är svårt att äta, jag har ingen matlust alls och det är inte mycket som smakar något över huvud taget.

Tack

Det har gått 11 dagar nu. Jag har överlevet. Och jag skulle vilja tacka vissa personer extra mycket. Självklart Ylva. Mammas lillasyster, som jag brukar säga är precis som Mamma. Samma starka, underbara och kärleksfulla person. Vi hade aldrig klarat det här utan dig. Lena, som trotts det du varit med om inte tvekade en sekund att komma hit. Det här rev upp alla dina sår och känslor. Men du ställde upp och för mig betydde det otroligt mycket att du var här. Louise, som inte heller tvekade att komma hit. Tack vännen. Vi har levt och klarat oss igenom så mycket, jag vet också att du verkligen hjälpte Sofie. Stackars Julia som kom när allt var kaos. Anna, jag minns dina ögon när du kom in. Du stöttade inte bara mig, utan minst lika mycket pappa och Sofie. Du bara fanns här, minns inte hur mycket jag pratade med dig. Men du tog hand om oss alla. Lasse och Catarina, mina älskade. Ni känner oss så väl, vi grät tillsammans. Hans och Åsa, chockade. Direkt från fjällen. Åsa du tog verkligen hand om Mamma. Pratade med henne, smörjde in henne och satt bredvid. Annika och Olof, som körde hit från Luleå. Jag är så tacksam. Vet inte vad ni gjorde, men efter att ni varit här kunde jag sova, vilket var det viktigaste för mig just då. Ni fick även Sofie, som inte ätit något på flera dagar, att äta lite. Roger och Ann-Sofie, ni var nog de första jag tänkte på när jag ville att någon skulle komma hit. Jag vet att det var viktigt för Mamma att få träffa er. Och sist ett stort tack till Vioolgruppen. Fast ni är vana och åker hem till sjuka personer varje dag, så kan det inte ha varit så lätt. Jag ställde hundra frågor hela tiden. Men ni gjorde verkligen allt ni kunde för Mamma och för oss. Tack alla andra som ställt upp för mig och min familj. Ni har alla bidragit till att vi orkat fortstätta.


Mamma, du hann aldrig...
… Se så noga och fint vi städat i tvättstugan.
… Få veta att jag sparat dina två favoritfilmer.
… Äta min och Julias grillade kyckling i sommar, som du så mycket längtade efter.
… Se Sofie sluta nian, ta studenten eller gå på balen.
… Träffa dina barnbarn.
… Göra den spännande resan vi pratade om.
… Se mig spela innebandy.

Men Mamma jag hann uppleva väldigt mycket med dig. Det är jag så tacksam för.

Ångest

Det var en bra kväll igår. Jättegod middag och kul att umgås med Louise igen. Det var också skönt med en kväll där vi inte bara satt här hemma. Men det blev jobbigt när jag skulle försöka sova. Tankar och känslor blandas och allt blir bara kaos inuti. Att gråta tills man somnar är inget jag önskar.

Jag vet inte vilken känsla som är värst just nu, kanske är det ångest. Sista tiden Mamma levde bråkade vi ganska ofta. Jag tyckte det var jobbigt och var därför inte hemma så mycket. Jag vet inte vad Mamma kände, vi hann som aldrig prata ut. När hon låg på sjukhuset var jag så fruktansvärt rädd. Jag minns att jag knappt vågade se på henne. Och när tankarna om att jag kunde förlora henne kom, visste jag ingen väg ut. Paniken spred sig och gjorde mig oerhört svag. Mamma, jag tänkte på dig varje sekund dag efter dag. Men det kändes som att du inte vill ha mig där, varför?

tisdag, mars 21, 2006

Låten..

Hur mår jag? Jag vet inte. Jag tror jag börjar må sämre för varje dag. När jag faller, så faller jag djupare och djupare. Men jag har också varit ute i solen med mp3 och sprungit lite. Det var faktiskt skönt. Ibland höll jag på att börja gråta. Konstig känsla. Men jag behöver den lilla träning jag kan orka med. Kroppen behöver det, kanske hjärnan också. Vet inte om det rensas så mycket tankar, men dom blir i alla fall tänkta. När jag sitter inne så trängen jag bort dom. Idag ska vi till Lena och Louise och äta middag. Oj, klockan är redan halv fyra. Var tar timmarna vägen?

Mamma var är du? Det kändes som att du var i köket nyss. Vad gör jag om ett år? Framtidstankar! Näe, orkar inte.

Det är tungt att lyssna på musik. Musik är något som går in i en, på ett sätt som inte går att hindra. Hittills har min winamp varit rätt tyst. Men nu har jag kört igång lite melodifestival 2006. Andreas Johnson, Carola och Linda Bengtzing. Sen finns det en låt som både kan ge mig hopp och dra ner mig. När ska jag våga lyssna på den?

söndag, mars 19, 2006

Jag klarar inte det här

Mamma, jag klarar inte det här utan dig. Jag har inget kvar att leva för. Fast jag letar och letar hittar jag inget som kan göra mig glad igen.

Den tomhet som du lämnat efter dig är obeskrivlig. Saknaden är outhärdlig.

Mitt liv var på väg att vända, det kändes så bra, det skulle bli så bra. Men på en vecka förändrades allt. Det gick så snabbt. Helt plötsligt var min värld upp och ner. Nu vaknar jag till en mardröm varje morgon. Frågor som varför har jag slutat att ställa, för jag får ändå inga svar. Inom mig finns bara ett stort, mörkt ingenting. Jag lever inte längre, jag försöker bara överleva. Hur länge orkar man leva med ett hjärta utan glädje och livslust?

Det kommer bli lättare, säger alla. Jag vet. Men var är du Mamma? Du är den enda som kan trösta mig nu. Du har alltid funnits just bredvid mig, i med och motgång. Du har alltid sagt precis de rätta orden för att få mig att må bättre. Och när orden inte har räckt till, så har du kramat om mig. Jag kan inte leva ett helt liv utan att få vara i din famn och känna din doft igen.

Du har alltid skjutsat mig överallt. Före klockan sex på morgonen och hämtat mig efter tre på natten. Vem ska jag nu testa nya maträtter med? Vem ska peppa mig att resa och se världen? Vem ska nu släcka min lampa när jag är hemma? Vem ska nu klaga på att mina träningskläder ligger i hallen? Vem ska jag nu dricka te med på kvällen? Vem ska nu ringa till mig varje dag? Vad har du för nummer till himlen Mamma?

Kan du inte bara komma och hämta mig? (Som du alltid gjort...)
Jag vill vara hos dig och ingen annan stans.

Din Lina

fredag, mars 17, 2006

Besök på jobbet

Jag är lika tom idag. Det finns inga känslor kvar. För två veckor sen mådde du bra och var igång precis lika mycket som du alltid varit. Då var allt som det brukar. Nu är allting precis tvärtom. Jag lever i en verklighet som är så långt borta. Jag vill inte vara med längre.

Idag var jag på jobbet. Det var med en stor klump i magen jag åkte dit men nu efteråt är det en lättnad.

torsdag, mars 16, 2006

Tomhet

Just nu är allting tomt. Jag vill inte förstå. Det finns ord som jag inte kan läsa, ord som jag inte kan höra, ord som får mitt liv att känns så tomt. Idag har det varit en jobbig dag. Saknade kryper närmare och närmare och blir bara starkare för varje timme.

söndag, mars 12, 2006

Var är du?

Jag lever i ett vakum. Där ingenting är allt.

På några dagar vändes mitt liv upp och ned. Allt förändrades. En suddig mardröm som jag bara vill ska ta slut. Men allt är verklighet och vad jag än gör kan jag inte få tillbaka Mamma. Det är så mycket tankar och så mycket känslor att det bara blir tomt. Hur kan det bli så tomt? Jag känner ingen som helst glädje längre. Jag börjar undra om hjärtat finns kvar.

Jag sitter hela tiden och väntar på att Mamma ska komma hem. Med ICA-kassar och datorn på ryggen. Full av energi som spred sig i hela huset. Allt blev så lätt när hon kom hem, det fanns liksom inga bekymmer i världen som hon inte kunde lösa. Ingeting var omöjligt.

Mamma, jag skulle kunna göra vad som helst för att du skulle komma och krama mig och pussa mig i pannan igen.
Mamma, jag kan ge allt jag äger bara för att få sitta med dig i soffan och skratta.
Mamma, kan du skrika på mig att jag lämnat träningsväskan i hallen?
Mamma, det är så tomt när du inte är här. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Mamma, jag bär din tröja, den gör mig lugn.

Det gör så fruktansvärt ont i mig.

lördag, mars 11, 2006

Vi ses mamma

Tidigt imorse somnade mamma in. Jag var med. Hoppas du kände dig trygg.

Du har det så bra nu. Det är ljust, varmt, vackra färger och fullt med underbara själar. Du behöver inte lida, du behöver inte kämpa mer.

Jag kan känna hur du fortfarande, från andra sidan, tröstar mig och gör mig lugn. Som du alltid gjort. Du kommer fortsätta fylla mitt hjärta med din kärlek. Du var, är och kommer alltid vara så otroligt omtyckt av så många människor. Allt du gjort för mig, för Sofie, för fotbollslagen, för ditt jobb och släkt och vänner.

Jag visste att du var stark, men inte såhär enormt stark. Ge mig lite av din styrka så ska jag förvalta den precis som du vill att jag ska. Jag ska ta med dig så du får se världen. Du ska få resa med mig och se platser som jag vet att du så gärna ville. Du är med mig, du är ju halva mig.

Jag älskar dig, för alltid!

Mamma, du är så otroligt vacker.