Tider går, dagar passerar, jag lever. Ja jag tror faktiskt att jag lever igen. Inte bara andas för att överleva.
Jag har aldrig förr känt mig så totalt utmattad psykiskt och fysiskt. Senaste tiden har jag inte levt inuti min kropp. Jag har liksom svävat en bit ovanför och bara betraktat vad som skett.. Som en robot har jag gått omrking och tagit mig igenom dag efter dag. Men samtidigt som jag nu börjat sova och äta mer har jag också orkat komma tillbaka till mig själv igen. Nu orkar jag känna smärtan. Nu orkar jag ta tag i den och ta mig igenom den.
När själen inte klara av den kroppsliga smärtan flyr den. Man slutar gråta, man slutar känna hjärtats sår, men man slutar också att le med ögonen.
Tiden går, dagar passerar, men inte utan mening. Jag levar igen. Jag gråter och jag skrattar. Det är människorna runt om mig som lär mig stå igen. Och när jag fallar så tar ni emot mig. Jag hade aldrig varit där jag är idag utan er. Tack.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej! Jag har läst hela din blogg nu, och det var många tårar som föll! Jag beundrar dig för att du är en sånn stark person och önskar dig all lycka i livet! / Linnea
Hej Lina. Jag gråter när jag läser dina rader. Så starkt och personligt. Kanske gråter jag för att jag är med om samma sak?
Jag har förlorat båda mina föräldrar i sjukdom. Jag är från samma stad som du också.
Om du känner för det så skicka mig gärna ett mail till:
emil_smedh@hotmail.com
Kram
Hej Lina,
Jag har läst din blog och sitter här nu otroligt rörd och tårarna bara rinner..
Min mamma är sjuk och jag är livrädd för livet efter.. ja.
Jag hoppas jag kommer vara en tiondel så stark som du är.
Många tankar till dig/L
Skicka en kommentar