Mina tankar styrs av något inre kaos av känslor. Mitt hjärta har börjat läka, men hålet har inte blivit mindre… Jag är glad, jag är ledsen, jag ser allting klart för att sedan inte förstå mitt liv alls. Framtiden? Börja plugga snart, vad vill jag läsa? Flytta, vilja, våga… Jag vill sitta och prata med dig Mamma. Du vet hur svårt jag har att välja. Jag saknar dina positiva ord, dina tankar, dina kloka råd som alltid fick mig att växa som människa.
Har inte kunnat träna fotboll på drygt 4 veckor nu… En inflammation i foten som aldrig blir bra. Frustrerande! Jag vill träna nu!! Hur kul är det att sitta själv på spinningcykeln, medan resten av laget är ute på konstgräset och lirar boll. Den 13-16 april är det cup i Luleå, då ska jag vara bra! Så är det bara.
Imorgon flyttar Erla till USA, för att spela fotboll, prata engelska, äta stora portioner mat osv.. *ler* Tack för att du varit här. På något sätt orkar jag vara ledsen när jag är med dig. Jag orkar tänka, jag orkar låta de tyngsta minnena komma tillbaka. Känna smärtan. Se allt igen. Och sedan upptäcka att jag faktiskt överlevt. Man måste nå dit, till djupet av sitt hjärta, för att lätta upp all sorg. Livsljus kommer in och glädje kommer ut. Du hjälper mig mer än du vet. Kommer sakna dig väldigt mycket
2 kommentarer:
Jag klarar knappt av att läsa de du skrivit.. det ligger för nära hjärtat.. Jag har nyligen fått höra talas om din blogg.. av en i viool faktiskt, både ulf och en annan som heter magnus har berättat om den. Jag visste faktiskt inte att det var du.. Jag stod inte långt från dig på hockeyn i fredags, sen har vi ju gått på samma skola också.. Min mamma dog i cancer för tre år sedan i söndags. Anna Jonsson heter jag förresten, vi bodde på kurvstigen men flyttade ett kort tag efter mamma dött. Känner inte för att skriva hela historien här, men om du vill prata med någon som förstår, eller bara veta att du inte är helt ensam så får du gärna maila mig.. annajonsson86@hotmail.com
Hej.. läste din blogg och blev alldeles tårögd. Jag förlorade min pappa för ett år sen och det gör precis lika ont idag som då. Men de finns med en i allt man gör och de känner det vi känner. Så brukar jag tänka. Du verkar stark och med tiden kommer det bli lite lite lättare men jag förstår precis din saknad. Ville bara säga det. Kramar från mig.
Skicka en kommentar