tisdag, mars 11, 2008

Två år

Livet. Man kan aldrig veta vad som händer imorgon. Det enda man kan veta säkert är att det hela livet kommer att fortsätta dyka upp saker man behöver gå igenom, saker man inte alltid förstår sig på eller har möjlighet att välja bort. När Mamma slutade att finnas i min vardag kändes allt hopplöst och livet var bara jobbigt att vakna upp till. Det var bara jobbigt att leva ända tillsdess att jag började inse att det finns så mycket mer att finna glädje i än jag tänkt på tidigare. Jag har faktiskt fortfarande möjligheten att leva, det valet hade inte Mamma.

Mitt mål när jag började skriva den här bloggen var först att överleva. Sen att börja leva igen. Jag har klarat det. Tack vare människor som bryr sig. Tack alla som skriver till mig här på bloggen. Människor som inte känner mig men som använder sitt hjärta.

Om några timmar är det två år sedan jag såg Mamma sluta andas. Två år sedan jag fick prata med henne, kram henne, höra henne skratta. Minns att jag sa ”Jag klarar inte det här” ett tag efter jag låtit henne gå. ”Jo det kommer du göra, du är så stark Lina” var det någon som sa till mig. Men det handlar inte om att vara stark. Det handlar om att vara. Att våga vara. Finnas kvar, fastän en bit av en inte längre gör det. När man kommit förbi alla ”tänk om..”, allt som man kanske hade kunnat göra för att förhindra att det blev som det blev, och insett att döden aldrig går att styra över finns det bara en känsla kvar. Saknad. Saknad är en den värsta känslan jag vet, den kan aldrig bli mindre. Jag kommer sakna Mamma hela livet. Det dyker hela tiden upp stunder jag vill dela med henne, jag vill att hon ska skjutsa mig till flyget när jag ska ut och resa. Jag vill att hon ska ringa mig varje dag och fråga hur jag mår. Jag vill att hon ska finnas där för mig när jag mår dåligt. Jag vill sakna henne när jag reser och längta efter att få krama henne igen.

Mamma, vissa dagar saknar jag dig så mycket att jag bara vill kliva ut ur mig själv. Att se dig sjuk i mina drömmar gör så ont. Men jag vet att du är frisk nu. Jag kan se dig le i himlen och det gör att jag kan fortsätta leva. Du finns alltid kvar i mitt hjärta. Därifrån kan ingen ta dig ifrån mig

Jag älskar dig, lika mycket som igår och ännu mer imorgon.

1 kommentar:

Porrfrugan sa...

Jag satt på sjukhuset igår och plockade av en slump upp en tidning som hade rosa bandet kampanj. Jag läste där ett reportage om dig och din mamma.(Tidningen var typ över ett år gammal)Jag beklagar sorgen.
Jag uppfattar dig som en väldigt stark person och jag önskar dig allt gott i livet.
Du är en förebild för andra ungdomar i liknande situationer.