tisdag, maj 20, 2008

En sorg går aldrig över

Det mest smärtsamma minnen och hålet av att inte längre ha någon mamma kommer aldrig att försvinna.

Vissa tror att en sorg försvinner med tiden. Det gör den inte. Aldrig. En sorg är något man måste acceptera och lära sig att leva med. Den går inte styra. Man kan vara hur glad som helst för att nästa timme helt hamna i sorgens händer. Man kan bli ledsen, arg, tom, tappa livsglädjen, bli sjuk, frusen. Men mest av allt blir man väldigt svag.

Där är jag nu, svag och skör som en utblommad maskros. En hel blomma kan stå och skina mot världen. Den är stark. Men den svaga, öppna och genomskinliga är helt beroende av omgivningen för att överleva. Igår fick jag höra att jag skulle sluta vara så vek och klen. Det kom dessutom från en person jag ser upp till. Det var ett grymt sätt att krossa en redan sargad människa ännu mer. Det knäckte mig totalt.

Varför gör man en sån sak?

Att förlora någon ur sin familj är inget man klarar av på ett bra sätt. Man bara gör det, framförallt tack vare människor som bryr sig. Som alltid ställer upp, utan krav. En av dom är min vän Julia. Hon var den första som kom hem till mig när jag var i chock. Hon var där för hon har ett av det största och mest osjälviska hjärta jag lärt känna. Julia är också någon jag vet Mamma tyckte otroligt mycket om. Det sa hon ofta. Mamma tyckte om människor för deras personlighet och värme. En av anledningarna till varför hon tog till sig Julia. Dessutom hittade Mamma en som ville ha lika stor koll på sin dotter som hon själv, i Julias pappa. Tack för att du finns Julia. Jag tror faktiskt du är en av få som nästan förstår hur ont min sorg gör.

Det finns dom som kommer närmare när man mår som sämst.
Ni fyller mig med tacksamhet och er själva med värdighet.

Tyvärr finns det också dom som går ifrån när man mår dåligt.
Ni fyller mig inte med något, men er själva med själviskt ovetande.


4 kommentarer:

Anonym sa...

Tack vännen, vad fin du är! Och tack för att du finns för mig också. Kramar

Anonym sa...

Lina . . sorg eller hellre saknad, är något vi alla 3 bär på. Att kunna vara vek är också ett mått på att kunna bearbeta en saknad. Ibland vek, ibland stark, eller kanske kontrollerat svag. Att sjunka till botten är lätt, men också det bästa sättet att ta spjärn och snabbt komma upp till ytan igen, för stunden. Den som inte klarar av att sjunka till botten, kan inte heller ta spjärn, och bearbeta saknad fullt ut, eller komma upp till ytan fullt ut. . Det är också i motgång vännerna prövas, och vi får inte glömma att våra vänner gör allt i godo, men förmågan att ge sej tid att vara ödmjuk istället för rationell är en god, men sällsynt egenskap..
-Dags att sätta upp fotbollsnätet Lina!

Anonym sa...

Hej Lina!
Här kommer en STOR KRAM till
en stor människa som vågar visa sin sårbarhet och mänsklighet, jag tycker du är beundransvärd!

Kram /Tonna

...har du satt upp fotbollsnätet ännu ;-)

Anonym sa...

Du är INTE "vek och klen"! En person som säger en sådan sak vet inget om hur är det är att sörja! Lyssna inte på sådana människor, de fattar helt enkelt inte att sorg tar tid, att sorg går i perioder. Massa kramar från Sara - www.sorginfo.se