Idag, en dag framåt

Det känns i hela kroppen. Klockan är på väg att slå.. tre. År.

Just efter att mamma gick bort hade jag hundratals tankar i mitt huvud. Hur ofta kommer jag att tänka på henne? Varje minut, varje dag? Kommer jag att glömma bort att tänka på henne? Kommer jag bli ledsen varje gång jag tänker på henne?

Idag har jag fått svar på nästan alla dessa frågor. Jag tänker på henne varje dag. Ibland är hon det första jag tänker på när jag vaknar, ibland är hon det sista jag tänker på innan jag somnar. Vissa dagar tänker jag på henne när jag lagar mat, andra dagar i halvlek när jag spelar match. Hon finns alltid med. Jag kan bli ledsen, glad, varm, frusen, ensam, tom, arg, tacksam.

Den första tiden tänkte jag ofta på hur jag mådde. Dels för att många frågade, men också för att jag skulle kunna jämföra den ena dagen med den andra. Se skillnaden från att må riktigt dåligt till att ibland må okej. När jag senare började må bra slutade jag känna efter. Folk frågar inte med samma intensiva blick längre. Jag känner inte efter lika ljupt längre.

Mitt liv har tagit många vändningar de senaste åren. Jag har känt sorg, skrikit ut glädje, sett död, upplevt total lycka, haft panikångest, tappat livslusten, fått tillbaka den och börjat värdesätta livet ännu mer.

Idag, vill jag att mitt liv ska ta en ny vändning. Jag är utan jobb, känner mig kass, har lite pengar, är dålig på att ringa mina vänner när jag behöver prata eller bara säga att jag saknar dom. Jag äter inte min medicin som jag ska, jag har nedvärderande tankar om mig själv. Jag skrattar sällan.
Jag mår inte särskilt bra. Jag har fruktansvärt mycket sorg inom mig.
Idag vill börja känna efter igen. Jag vill hitta ett jobb. Jag vill skratta, finna glädje i det små sakerna igen. Jag vill bli bätter på att höra av min vänner. Imorgon ska jag gå till hälsokosten och köpa det saker jag behöver. Jag ska börja prata igen. Få ut all sorg istället för att stänga inne den och tro att det borde blivit bättre. Kanske är det nu det börjar för mig. Kanske är det först nu, snart tre år senare som jag har förstått och kan börja bearbeta det jag varit med om. Just nu är det inte saknade som gör mig svag, det är alla otäcka bilder, minnen, tomma ögon och obesvarade frågor.

Idag har mitt liv tagit en ny vändning.
Jag har redan ringt ett telefonsamtal.

Tack moster. Jag älskar dig.