3 år

Hej Mamma!
Var är du?
Är det varmt i himlen?
Saknar du mig?

Vad händer när man dör mamma? Kan du se mig? Hjälper du mig att ta rätt beslut? Försöker du krama mig?

Jag tittar på en bild av dig.. Du ler ditt underbara leende, du log alltid med hela ansiktet, med dina ögon. Du var så äkta. Du är så lycklig på bilden, du är med några av dina närmaste vänner. Jag hoppas du vet hur fantastiska vänner du hade.

Jag hade en väldigt bra uppväxt och den gav mig en inre styrka och trygghet som jag kommer att bära med mig hela livet. Det vill jag att du ska veta, känna och se.

Men just nu har jag helt tappat en bit av mig själv. Jag stänger inne allt jobbigt. I natt drömde jag att mitt hjärta var helt svart. Kanske så det blir, närhjärtat inte får chans att andas riktigt. Ett hjärta känner inte bara glädje. Även det tuffaste känslorna måste få passera denna del. Jag antar att det är en stor del till vad som gör oss till dem vi är, det vi känner. När man slutar att känna så försvinner man. Det är inte farligt att gråta, det gör ont, men det skadar mer att stänga inne tårarna än att låta dom gå genom kroppen och förvinna. Jag vill hitta igen mig själv. Även denna tunga, mörka del av mig själv. Det finns så mycket ljus där under.

Tre år sedan jag såg dig mamma. Tre år sedan jag fick kalla någon mamma. Tre år sedan jag fick höra dig säga mitt namn eller se ditt nummer på telefonen. Tre år sedan du höll dina armar runt mig, tre år sedan du tittade mig i ögonen och berättade att jag alltid skulle följa mina drömmar.

Ni som har kvar era mammor, känn hur mycket dom älskar er. Jag skulle ge vad som helst för att få en enda dag till med min mamma. Även om vi skulle bråka hela tiden, så skulle jag vara så fruktansvärt lycklig bara av att ha henne. Eller tänk att få en kram av henne.


Ibland förstår jag inte. Inte alls...