Förlåt Mamma

Grymt tung och deppig dag. Det har känts så enormt tomt och ensamt. Kunde aldrig somna igår, som vanligt, tårarna slutade aldrig rinna. Och med dom rinner min livsglädje ut. När jag låg där i sängen och kändes mig som världens ensammaste människa ville jag bara en enda sak, vara hos dig Mamma. Somnade tillslut, vid fem tiden…

Idag har jag inte gjort något, bara deppat och sett på när pappa har haft ont i magen.

De jobbigaste tankarna nu är: Vad tänkte Mamma när hon låg där på sjukhuset? Var hon rädd? Hade hon ångest? Jag kan inte få någon att förstår hur mycket jag hade vela vara där tillsammans med henne, från minuten hon kom dit tills hon somnade in här hemma. Jag hade kunnat sitta där varje natt och hållit din hand. Jag hade torkat dina tårar. Jag hade kramat dig när du känt dig rädd och jag hade krupit tätt intill dig när du inte kunnat sova.

Jag minns fortfarande dina ansiktsuttryck och ordval när du låg där. Första gången vi var dit var jag alldeles för rädd för att ens våga titta på dig. Jag förstod nog kanske innerst inne att det var allvarligt. Du sa att du hade vätska i buken och det var på grund av någon inflammation. Jag trodde dig ju! När jag och Sofie var där en afton var jag jättetrött och somnade nästan där jag satt. Då sa du ”Kom och lägg dig här bredvid mig Lina”. Jag gjorde inte det. Varför gjorde jag inte det? En till sak jag kommer ångra resten av mitt liv. Jag var så rädd då också, jag var rädd för att vara nära dig. Och allt bottnar i att jag var så rädd att förlora dig att jag bara ville fly. Men jag önskar ändå att du hade berättat för mig. För det finns så mycket jag hade velat säga till dig. Orkar inte skriva så mycket mer, ser nästan inget heller.

Förlåt för sista tiden. Förlåt att jag ofta sa att du blivit så arg. Förlåt att jag inte förstod och fanns där för dig. Förlåt att jag skrek åt dig. Förlåt Mamma för allt.

Du är den sista personen i världen jag ville mista. Jag kommer aldrig att bli hel igen.

Mamma, jag vet inte om jag orkar det här.