Obduktionen

Idag kom Torstensson hit för att berätta svaret på obduktionen. Det var tungt. Mamma var så fruktansvärt mycket mer sjuk än någon kunde ana. Cancern fanns på så många fler ställen än bröstet och levern. I hela ryggraden, skelettet, mjälten, lungan, lymfan. Att hon ens var på benen så länge tyckte läkaren var helt ofattbart. Mamma, vilken otrolig kämpe du var. Ingen kan nog någonsin förstå hur ofattbart stark du var. Läkaren tittade på oss och sa något i stil med, men märkte ni inget, hon måste ha haft så ont. Tydligen gör det väldigt ont när det sprider sig till skelettet. Men Mamma? Du hade ju ont i ryggen, och i axeln och ut i armen ner till handleden. Du tyckte det var jobbigt att massera mig, men ändå nästan tvingade jag dig? Varför gjorde jag det? Om jag bara hade vetat. Om jag bara hade vetat.

Men som jag sa till läkaren kan hon inte ha haft så ont som man tror när man hör svaret. För då hade hon inte orkat med allt hon ändå gjorde. Det var vi helt överens om, samma sak att viljan kan besegra så mycket. Jag berättade bara själv hur jag är när jag spelar match. Jag känner verkligen ingen smärta. Det är inte så att jag känner att det tar lite ont, sen biter ihop. Utan smärtan hinner inte komma. Viljan besegrar den. Så måste det också ha varit för Mamma. Sen fanns det bara en sak i hennes värld. Det var att bli frisk. Hon skulle bli frisk. Därför tror jag, jag kan bara tro, och hoppas att hon inte led av det så länge. Sen hände något på onsdagen på sjukhuset. Någon pratade med henne, eller sa något som fick henne att inse hur sjuk hon var. Där och då tror jag hon tappade gnistan, hon kanske inte gav upp men släppte efter lite och då hann sjukdomen ikapp. Den fruktansvärda och totalt onödiga sjukdomen.

Spelade match idag. 85 minuter höll det, och det kändes helt okej. Men sen klev jag av och då brast det. Tårarna bara rann.

Efter matchen åkte jag iväg till Roger och Ann-Sofie för att berätta svaret på obduktionen. Det var jobbigt att berätta och det blev ganska mycket tårar. Men det var samtidigt skönt att prata med några som kända Mamma så himla väl och verkligen få prata ut om precis hur jag känner. Oron för hur Mamma tänkte och kände sista tiden, speciellt när hon var själv på sjukhuset. Ilskan att jag inte fick veta något i tid. Ångesten att jag inte visste som gjorde att jag handlade på annat sätt än jag skulle ha gjort ifall jag visste. Men det mest jobbiga är att jag inte fanns vid hennes sida från det att hon fick beskedet på sjukhuset tills det att hon kom hem. Hon hade ringt till Ann-Sofie på söndagen och då hade hon låtit helt klar och sa att hon skulle försöka få komma hem på måndagen. Jaa.. Jag kan sitta och tänkta tänk om, och upprepa alla tankar hundra gånger i huvudet. Det kommer inte hjälpa. Men nu efter att jag varit där känns det lite som en lättnad. Dom vet precis vart jag står och det känns som att dom förstår mig precis.

Klockan är tre på natten. Hörde just Mammas röst i mitt huvud. ”Hjärtat” kallade hon mig. Som hon brukade. Jag minns när jag kom hem på tisdagen och la mig i sängen och grät. Då kom Mamma och la sig bredvid och sen höll hon om mig, och där vill jag stanna resten av mitt liv.