Ett år har gått, ett år.. Vad hände med tiden? Vad hände innan tiden? Hur kunde det hända alls? Vem bestämde att det skulle sluta såhär?
Hur vill du att jag ska leva Mamma?
När jag tänker på dig känns du fortfarande så levande. Jag ser dina ögon när du ler, jag hör dig skratta.
När jag blundar ser jag bara otäcka bilder. Jag ser dig, din kropp, men du finns inte kvar. När förstod du att det var över? Jag känner paniken inom mig, allt hopp försvinner. Hjärtat töms på alla känslor. Sista dagarn med dig... Jag såg dig gråta en gång Mamma, dina sista tårar. En fruktansvärda smärtan blandat med allt du skulle lämna kvar. Allt du älskade som du inte fick fortsätta ha.
Mitt starkaste minne just nu är från två dagar innan du dog… Du sitter helt frånvarande i soffan. Lena kommer in genom dörren, jag kastar mig i armarna på henne, jag bara gråter. Jag vänder mig om.. Du kommer gående,.. du sträcker ut dina armar, du kramar mig… Du säger med en svag röst ”Åå hjärtat.. gråt inte. Jag älskar dig” Jag bara håller om dig, jättehårt. Jag vill aldrig någonsin släppa dig.
Mamma all den kärlek du gett mig räcker resten av mitt liv..
Men hur mycket kan man sakna en människa?
Det är alltid den sista matchen som är viktigast att vinna. Du förlorade den.
Och vi förlorade dig.
6 kommentarer:
Älskar dig.....
/moster
Hej Lina!
Samma känslor, samma tankar, känner igen allt. Har inte orkat läsa tidigare..
Drömmer inte speciellt mycket längre,eller så har man glömt innan man vaknar, åldern kantro..
Natten till idag drömde jag trots allt något som man inte glömmer.
Jag och Marie hade köpt en ny lägenhet.Jag står vid diskbänken och gråter, Marie hör det och kommer mot mig.Vi möts mitt på köksgolvet och kramar om varann.Hon har den turkosfärgade tröjan på sig och är nyfriserad,, som vanligt.Hon säger - vad är det? Jag är så rädd att du inte ska bli frisk, säger jag. -lugn bara lugn svarar Marie..plötsligt känner jag att något inte står rätt till. Du var ju så sjuk sist.. Så vaknar man...
Marie skulle ha velat att vi inte grävt ner oss i detta,gå vidare, värdesätt varje dag varje minut,ta tillvara allt det roliga som trots allt finns. Kanske kan vi vara till hjälp när någon i vår närhet en dag drabbas..
Ska på graven i afton, bara Marie och jag.Tillsammans i tankens värld.
Kämpa på Lina!
/Pappa
Jag beundrar dig nåt så oerhört mycket..
Hej Lina -
Jag minns inte längre var jag stötte på dig men jag har följt dig sedan dess, tror det var förra våren...
På ett sätt är det du skriver ditt alldeles egna privata och på ett sätt är det något som rör oss alla. Jag berörs för att jag är i samma ålder som din mamma med barn i ungefär din ålder. Jag berörs för att jag också är ett barn som har förlorat min mamma. Även om hon var mycket äldre och levt sitt liv färdigt så är saknaden efter henne lika stark som jag upplever sin saknad efter din mamma.
Jag berörs också av dig, av din styrka och ditt mod. Jag tror att du med din klokhet har så mycket att förmedla till alla som får förmånen att möta dig.
Önskar dig att du får tillgång till alla redskap du behöver under din resa. Önskar dig allt gott.
Jag känner igen mig så. Förlorade min mamma för fem år sedan. Hon var 58, jag var 30 och mina barn 4 år och 10 månader.
Jag längtar fortfarande efter henne så oerhört. Det enda jag kan säga att jag på något sätt lärt mig leva med sorgen. Den blir inte mindre men jag har lärt mig hantera den lite ... även om jag ibland fortfarande inte förstår vad det var som hände. Jag tänker på dig och följer dig här när jag orkar.
Jag var där med Lena, och av allt som hände är det även mitt starkaste minne - när Marie reste sig upp och tröstade dig ...
Din blogg är jättefin, jag beundrar verkligen din styrka (inte minst styrkan att visa svaghet).
Ulf T
Skicka en kommentar