tisdag, november 11, 2008

Brev till himlen

Hej Mamma!
Hur mår du?
Jag mår sådär... som du säkert ser.

Jag försöker leva som du lärde mig. Men just nu, går det inte så bra. Jag vet om mina svagheter. Du hjälpte mig att bli starkare i dom. Nu har jag ingen som gör det. Jag blir oftast ensam istället. Behöver fylla lite av ditt tomrum just på den biten. Måste bli starkare. Tror jag ska försöka att bara andas nästa gång, inte visa omvärlden mina känslor. Sätta mig ner och skriva istället. Tycker inte om att inte visa känslor, men när det bara slår tillbaka hårdare är det inte värt det.

Har blivit väldigt känslosam senaste halvåret. Vet inte varför. Mycket gammalt i mig som liksom fastnat där i botten. Jag gråter så ofta och det känns som att mitt liv kastas runt i en orkan. Jag försöker komma ur den, mitt hopp att komma ur den är stort. Men jag behöver ett skydd, som kan skydda mig när orkanen kommer. Eller som iallafall är beredd att försöka skydda mig.

Jag kan inte fortsätta tro att jag ska hitta människor som förstår mig som du gjorde. Det går inte. Det inser jag nu. Så länge jag fortsätter att göra det blir jag bara besviken, sårad och ledsen.

Jag vill älska med allt jag är.
Jag vill älskas för den jag är.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Lina!
Du vet mycket väl att jag i din/er mamma, tappade den vän jag haft vid min sida i 30 år. Har ju haft "proffs" till min hjälp för att hantera en helt ny vardag. En sak tryckte man SPECIELLT på . . "vänd dej till de personer som GER energi, inte TAR energi". Idag har jag ett antal personer som ständigt hör av sej och "ger energi". Människor liksom mej själv insett att jakten på "förstundenlyckan" via prylar är just för stunden, och själv vart med om trauman och sorg. Mer varaktig lycka känns ligga i relationer till människor som ger energi. Men sorg och saknad kräver lång tid innan man orkar bära, och inget man kan sätta sej in i, om man inte själv upplevt det . .

Anonym sa...

hej :) blir så rörd av din blogg.. ja förlora min mamma för snart ett och ett halvt år sedan..
jag känner igen mig i de du skrev om att du blivit känslosam det har ja ocå blivit, gråter jätte mycket nu för tiden.
Ha det så bra tänker på dig va rädd om dig! kram Linnea

Cássandra Brodin sa...

Åh Lina. Det suger i kroppen. Jag kan inte ens föreställa mig den resa du tvingats göra. Din mamma vakar med all säkerhet över dig,och jag tror aldrig att du är ensam.