Idag har jag suttit och tänkt på mitt liv. Tänkt på hur mycket man hinner gå igenom på 23 år. Hur man upplevt alla olika sinnesstämningar, och vilka kontraster ett liv bjuder på. En trygg femåring som sitter i sin mammas knä och myser, samma tjej sitter sedan som 20-åring längst fram i kyrkan på sin mammas begravning.
En skrattande, brunbränd tjej utan framtänder, som springer barfota på gräset och jagar fjärilar. Hon lyckas fånga en fjäril mellan sina båda händer. Hon öppnar sakta upp sina händer och fjärilen sitter kvar i hennes vänstra handflata. Det är hennes lycka. Hon tittar på den och alla dess färger. Det gör henne lycklig. Lika mycket som värmen och ljuset från solen, lika mycket som tryggheten och närheten till hennes familj. Men hennes lycka stannar hos denna fjäril. När den flyger iväg vill hon springa ner till älven och bada, då är det hennes största lycka, just när hon kommit fram till vattnet och får hoppa ner.
Som barn kanske livets kontraster är mindre. Det beror ju självklart på vad man är med om, men förstår man vikten av allting då? Jag vet vilka mina två största kontraster är. Båda vände min värld. Mörk-Ljus. Sorg-Lycka. Saknad. Tårar. Båda gör mig idag ledsen och svider i mig. Det ena vill jag sudda ut, det andra vill jag måla upp igen. Nu ligger dom där... nära, fast dom är varandras motsatser. Livet är bra underligt.
Vilka är dina kontraster?
När var din lyckligaste stund i livet?
Hur länge varade den?
Vad var det som gjorde dig så lycklig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Lycka är en känsla.
Och en känsla har alltid en orsak.
Ibland är orsaken stor - och dosen lycka räcker länge.
Andra gånger är den liten - och dosen räcker inte så länge.
En dos lycka är aldrig permanent.
Vi behöver nya doser hela tiden för att kunna leva.
Jag får små doser av min familj - jätteofta.
Till detta kommer allt jag gör, allt jag har, som ger små bonusdoser av lycka. Och inte att glömma, mina vänner.
Helheten blir ganska bra - och gör också att kontrasterna blir små.
Så, när var min lyckligaste stund?
Eftersom lycka är en känsla - så tror jag den antingen är på eller av.
Så, därför har jag ingen lyckligaste stund.
Men ibland får jag massor av stora doser av lycka - och då har ALLTID orsaken varit en annan människa.
Varför?
Ta en ny ny häftig pryl man köper - den består av EN dos lycka.
Skitnice - så länge den varar (typ oftast 10 min).
En annan människa har den unika egenskapen att den kan skapa nya doser av lycka.
Varje dag, varje år, i ett helt liv.
Naturen har ju varit fiffig och uppfunnit denna mekanism som gör att vi människor kan skapa lycka åt varandra. En del kallar det vänskap, andra kallar det kärlek.
Så bästa receptet för att må bra; hitta många olika orsaker till doser av lycka!
För mig har den största lyckan alltid varit att vara med de jag älskar - familj, vänner, min älskade. Efter att jag blev änka tror jag att min förmåga att uppskatta sådan lycka blivit ännu större. Jag vet ju hur snabbt det kan tas ifrån en. Kram från Sara
Hej,
Minns du mig, vi hade kontakt när jag jobbade på amelia, och du var med i en artikel i ett Rosa Bandet- nummer?
Livet är så konstigt, för jag har inte tänkt på dig på länge, och just igår! tänkte jag på dig och hur du har det.
Och idag, av en slump, kom jag in på din blogg.
Nu är jag på icakuriren. Du kan väl maila mig, om du vill?
Bästa,
Åsa
asa.lundegard@formapg.se
För mig har mina två lyckligaste stunder i livet nog varit när jag fick mina två barn. Så jag kan tänka mig att en av Maries lyckligaste stunder var när hon just hade klämt ut just DIG.
Ulf på Viool
Skicka en kommentar