Det har varit så skönt att få börja prata om dig igen. Jag kommer aldrig någonsin be om ursäkt igen Mamma. Aldrig! Jag saknar dig för att den du var i mitt liv. Jag saknar dig för det är så mycket jag vill att du ska få uppleva. Det finns ingen rättvisa i att du inte fick bli mormor.
Jag har slutat att gråta och jag vet inte om det är ett steg framåt eller bakåt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Din mamma säger nog "FRAMÅT" och det gör jag också :) KRAM Cássandra!
Antar att det är ett steg framåt. En del i läkningsprocessen, att klara av att stänga dörren in till rummet av sorg. Under den första tiden klarar man inte av att stänga dörren. Man orkar inte . .
Skicka en kommentar