Fredag 10 Mars 2006

"...Vid elvatiden kommer Ylva. Jag ligger bredvid dig då hon kommer in i sovrummet. Ylva som är så stark, lika stark som du Mamma. Hon sätter sig på en stol och tar din hand. Jag ser allt. Hon säger ”Hej syster yster!”. Du vänder dig om, öppnar ögonen och du ler. Det leendet kommer jag alltid att minnas. Stackars moster, på bara ett dygn har allt förändras. ”Du lovade ju att höra av dig om jag skulle komma. Jag sa ju att jag skulle komma direkt.” Mamma du visste att Ylva var där och du var glad och tacksam. För du visste vad som skulle hända, och du visste att Ylva skulle ta hand om oss.

...Hon skriker, det gör så ont. Jag kramar om henne och håller henne ännu hårdare. Hon får bara ondare. Hennes ansiktsuttryck. Hon gråter. Det är första gången jag ser henne gråta sen hon fick veta att hon var sjuk. Jag klarar det inte längre, jag klarar inte att se henne så.

Under dagen ligger jag ofta hos Mamma. Jag berätta för henne hur mycket jag älskar henne och jag känner hur mycket hon älskar mig. Det här är ett tillfälle där jag känner hur starka band det finns mellan oss. Vi kan inte prata med varandra, men använder andra sinnen. Mamma tittar upp ibland, men det går inte att få ögonkontakt med henne. Hon kan inte prata men hon kan trösta mig och när jag ligger där blir jag lugn. Jag hittar en av hennes favorittröjor, jag tar på mig den, den är stickad och varm. Jag hittar även hennes vantar.

...Jag öppnar dörren, Ann-Sofie kramar mig. Hon förstår precis hur jag känner. Jag är tacksam att hon är här. Annika ringer från Luleå och frågar om hon ska komma. Jag vandrar omkring i mitt osynliga skal. I min låtsasvärld, som jag snart ska vakna upp ifrån. Vakna och inse att allt bara är en dröm. Jag vill vakna nu.

Sen kommer den värsta stunden i mitt liv. Smärtan. Det känns som att jag är mitt i den. Tiden stannar, mitt hjärta försvinner. Ingen kan någonsin förstå. Jag höll för öronen så hårt jag kunde. Det tog aldrig slut. Det tar aldrig slut, det ekar fortfarande i mitt huvud.

Kvällen går, vid sjutiden kommer Annika och Olof. Dom hjälper inte bara Sofie, utan även mig. Vi sitter på Sofies rum. Annika får oss att le, hon får Sofie att säg vad hon känner i hjärtat och får henne att gråta. Hon masserar mina fötter och jag börjar för första gången på flera dagar slappna av lite. Vilka underbara människor som är hos oss och stöttar. När vi sitter där och pratar hamnar jag i något konstigt tillstånd. Jag har kanske sovit drygt tre timmar på tre dygn och knappt ätit något. Hur kan man ens vara vaken? Otroligt hur mycket kroppen klarar när man hamnar i chock. Jag lägger mig i soffan. Det känns som att jag fått ansiktsförlamning, jag kan inte röra ögonlocken, samtidigt som resten av kroppen vill springa. Någon minut senare stiger jag upp och äter en palt. Jag kommer knappt ihåg hur man äter. Märklig känsla. Klockan är närmare tolv på natten. Jag lägger mig i soffan, sover kanske fyrtio minuter, sen går jag in till Mamma. Ann-Sofie sitter bredvid henne. Jag känner hur mycket det betyder för Mamma att hon är där. En av Mammas absolut bästa vänner. Ann-Sofie sitter mellan mig och Mamma. Jag gråter. ”Det gör så ont”, säger jag. ”Jag vet, jag vet det.” Sofie har somnat, pappa sover i mitt rum, Ylva ligger i soffan, Roger gör upp eld, Tyson sover, jag går också och lägger mig i soffan och somnar…"