Torsdag 9 Mars 2006

"...Morgonen efter, jag köpte dina favoritbröd och saker till en sallad du tyckte så mycket om. När jag kom hem satt du i soffan. Den synen jag såg när jag tittade på dig sitter som en spik i mig. Du var alldeles gul i ansiktet och i ögonen. Jag blev rädd, fruktansvärt rädd. Hjärtat gjorde så ont. Det gick inte få ögonkontakt med dig. Men jag gav inte upp, utan hämtade en tallrik med lite yoghurt…

...Du tittade faktiskt på mig en gång och höjde ögonbrynen sådär som du brukade göra när du tyckte något var roligt, men ville att den andra skulle le före dig. Men denna gång kändes det annorlunda. Jag vet att du inte gillade att jag såg dig så svag. Du ville klara dig själv. Jag grät för varje sked jag gav dig. Det gick inte hålla tårarna tillbaka. Du åt inte mycket.

Sen är allt en dimma… Jag minns bara vissa saker. Jag ligger på golvet, sliter och kastar ut alla saker ur en ryggsäck, det är svårt att andas. Jag måste hitta Mammas mobil och ringa efter Ylva (moster Ylva, som bor i Norrköping). Jag får panik. Hittar den tillsist i Mammas jackficka, men den är avslagen. Jag vet koden så väl men kommer bara ihåg den första siffran. Jag testar, men det är fel. Jag får kramp i hjärtat och kan knappt andas..

...Jag vaknar upp i min säng, bredvid mig sitter Julia. Vi behöver hjälp. Jag ringer Lena. Ett telefonsamtal som idag känns overkligt men oerhört viktigt. Efter det stapplar jag iväg till vardagsrummet. När jag kommer dit sitter det en man och en kvinna där, jag ser en läkarväska och förstår. (Jag ser allt uppifrån) Jag faller ner på golvet, jag skriker; ”Mamma… Mamma!!” och sträcker upp min hand. Läkarens blick. Hans ögon berättar så mycket mer än ord någonsin kan göra. Där och då förstår något inom mig vad som är på väg att hända. Jag sätter mig i soffan. Helt plötsligt kommer det kraft från ingenstans, tårarna slutar rinna. Jag berättar i detalj för läkaren hur det sett ut det senaste dygnet. Läkaren och sköterskan ser helt ställda ut. Dom har tårar i ögonen båda två och läkarens röst är svag. Pappa pratar i telefon, sen hör jag orden, orden som alltid kommer finns där. ”Dom säger att det inte går göra något, nu pratar dom bara om att bromsa”.

Jag tittar på läkaren. Mina ögon biter sig fast i hans. ”Ni måste hjälpa Mamma! Ni måste byta lever.” Men Mamma är för svag, det finns inget att göra. Där och då bestämmer jag att dom inte ska bromsa. Mamma ska inte lida en sekund mer än hon behöver. Det är ett beslut som gör otroligt ont i mig samtidigt som det känns så självklart. Jag vill att Mamma ska leva, men den enda jag tänker på nu är henne. Och det viktigaste är att hon mår så bra som det går och att hon inte har ont. Först ska vi se till att hon får ett så bra och värdigt slut som möjligt, sen får vi ta hand om oss själva.

… Lena kommer bara någon minut senare, jag kastar mig i armarna på henne och gråter. Hon gråter. Hon förstår ingenting. När hon tar steget in ser hon sköterskan, som hon känner. Då förstår hon. Det kommer folk, massa folk som stöttar, gråter, kramas, alla har samma tomma blick. Chocken gör en människa så ihålig. Mamma får dropp. Jag försöker sova, men det är absolut helt omöjligt. Jag är yr och det smärtar i hjärtat. Jag går till Mamma istället. Åsa ligger redan där.

Du andas så lugnt, i din sidenpyjamas med små kattungar på. Jag lägger mig på din vänstra sida och tar din hand. Tårarna kommer men jag känner mig ändå så trygg när jag ligger där, tätt intill dig. Jag somnar. Jag pratar till dig. Du hör. Jag vet att du hör och förstår."