"...Jag vaknar av ingenting! Går direkt till Mamma. Tunga andetag. Jag tar hennes vänstra hand. Den är så mjuk, så varm och så stark. Hon kniper min hand. Hon känner att jag är där. Jag lägger mig ännu närmare, så att jag känner hennes kind mot min näsa. Hon kämpar för varje andetag. Jag lägger min högra hand på hennes hjärta. Det är så friskt, så fullt av kärlek. Allting stannar. Klockan slutar att slå. ”Mamma, släpp taget. Vi kommer klara det här. Gå till ljuset.” Mamma tar några djupa andetag. Andas ut sitt liv. Jag känner hjärta sluta slå. Jag blundar och jag vet att själen går vidare.
Panik. Ångest. Uppgivenhet. Det är bara en mardröm. Mamma. Jag letar fram en bild på mig från förskolan. På kortet är jag glad, man kan se i ögonen hur mycket skratt och bus som finns i mig. Jag bär en rosa tröja och mitt på huvudet sitter en rosa tofs med hår. Jag ler och det finns inte många mjölktänder kvar. Vi skrattade ofta åt det kortet. Jag stoppar kortet i bröstfickan på pyjamasen. ”Mamma, glöm mig aldrig.”
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag vet hur det är. Jag har själv förlorat båda mina föräldrar i cancer så jag vet hur det är. Smärtan man känner inom sig för att man inte kan göra något är outhärdlig. Fortsätt skriva, jag tror många läser och uppskattar det du gör./Jocke
Skicka en kommentar