söndag, november 19, 2006

När allt faller..

På en sekund vänder det och man kastas ner till botten igen. Det finns ingen kraft att stå emot. Man gråter tills man somnar. Man vaknar och undrar vart man är. Huvudet är alldeles tomt, men ögonen är fyllda med tårar. Då vet man, man är kvar på det stället man vill bort från. Det är enklast, bort från allt.

Mamma du fick mig alltid att må bättre. När jag inte orkade så bar du mig. Du delade alla mina problem och bekymmer. Du gjorde alltid mitt liv lättare. Jag tänker ofta på jobbiga saker nuförtiden... Det finns så mycket jag skulle behöva din hjälp med. Jag vet inte vart jag är påväg längre. Och jag är alldeles för obalanserad för att kunna "höra" dig och "lyssna" till dina råd.

Att slåss mot sig själv är det värsta jag vet.

3 kommentarer:

Snoff sa...

Läste om dig i en tidning hos frisören...Vilken fin blogg du har, går inte att låta bli att gråta när jag läser vad du skriver. Många många kramar till dig.

Anonym sa...

Brukar gå in här emellanåt och läsa dina tankar. Sitter själv i liknande situation som du då jag förlorade min mamma i cancer för ca två år sedan. Tiden har gått lite längre än för dig, men fortfarande kommer de mer smärtsamma tidpunkterna. Sitter just nu och våndas inför julen som jag verkligen inte vill uppleva. Vill bara sätta mig på ett flygplan och åka långt bort, bort från allt. Julen blir aldrig densamma, det var mamma som gjorde den. Den har tyvärr tappat sin betydelse för mig, då jag var liten älskade jag julen över allt annat, nu vill jag bara slippa den helt och hållet.
Hoppas du snart får lite ny energi som tar dig vidare!

Varma Hälsningar Ulrika

Anonym sa...

Är inne och läser lite då och då.
Du skriver väldigt smärtsamt men fint.
Man får en känsla för hur det måste vara.
Att försöka leva utan någon så betydelsefull.

Vill bara säga att jag tänker på dig.

Skickar styrkekramar.

Mvh
Sandra