Onsdag 8 Mars 2006

"...Jag hade försökt, så länge, att inte visa hur ledsen och oerhört rädd jag var, men nu gick det inte längre. Jag grät och grät och du kramade mig, tröstade mig och berättade hur mycket du älskade mig. Jag tog tag i dig, tittade dig i ögonen och sa ”Mamma, lova mig att bli frisk?!”, ”Jag lovar”, sa du och tittade bort. ”Se mig i ögonen och säg det, skrek jag”, ”Jag lovar, jag lovar, jag lovar”, sa du och såg på mig, sen somnade du. Jag föll ner på golvet, du vaknade till och satte dig bredvid mig. Jag pratade om alla saker du hade att se framemot, Sofies skolavslutning, sommaren, jag sa att jag skulle grilla din favoritkyckling och vi pratade om vad du ville ha till. Jag sa att du hade så mycket kvar att uppleva att du var tvungen att fortsätta leva. Jag påminde dig om när du ville springa in och spela andra halvlek när ditt korsband gått av, och att du måste ha att samma fighterhjärta nu och kämpa lika hårt som du var beredd att göra då. Du skrattade. Jag lovade att jag skulle finnas vid din sida varje minut och jag lovade att kämpa minst lika hårt som dig. Och jag var beredd att offra allt! Självklart. Vi satt på golvet, jag bara grät. Du somnade mot min axel och det kändes som att jag redan höll på att förlora dig. Men jag hade inte ens börjat tänka på att ge upp. Det var nu kampen började..."

"...Vi höll om varandra och åkte ner till entréplan. På måndag skulle du åka till Umeå där dom skulle bestämma behandling. Tills dess skulle vi ta hand om dig här hemma...
...Jag kom in på toan när du borstade tänderna. Du blundade som vanligt och jag sa som jag alltid säger, ”nu somnar du!”. Du tittade upp och log lite. Den natten sov jag inte mycket. Så fort jag somnade drömde jag att du ramlande ner från sängen och sen bara låg där... Flera gånger..."