Minnen

Minnen är fantstiska och oförstörbara. Men minnen kan också vara otroligt jobbiga att bära på. Dom är så nära och verkliga, så äkta. Ett minne som ofta dyker upp hos mig är när jag sitter i soffan och du i fotöljen, vi ser tv och då kommer reklamen där en pojke säger till sin pappa "men varför ska du ha så snabbt bredband, du skriver ju ändå så sakta". Oj va vi skrattade. Jag ser hur hela ditt ansikte skiner upp. När jag blundar kan jag känna lyckan jag kände i det ögonblicket.

Minnen bär vi i våra hjärtan, dom kan ingen ta ifrån oss. Men Mamma du är långt ifrån bara ett minne för mig. Du lever i allt som är omkring mig och i allt jag gör. I hela mig. Jag önskar bara att vi kunde fortsätta skapa minnen tillsammans. Men vet du, nu är jag istället tacksam och rädd om alla jag har.

Nyss satt jag och hoppades att du skulle komma cyklandes in på gården. Varför blir det så? I en tusendels sekund känner man en glädje och en längtan. Men sen blir man slagen i magen av verkligheten. Jag förstår ingenting. Jag orkar inte förstå.

Idag när jag kom hem efter jobbet kom en fjäril och satte sig på min axel. Jag tittade på den och undrade om den inte skulle flyga iväg, men den satt kvar.