..skulle du krama mig nu. Sådär jättehårt. Du skulle sova bredvid mig och prata med mig tills jag somnade. På morgonen skulle du laga scones och vi skulle skynda oss att smöra medan dom fortfarande var varma. Jag ser det så tydligt, hur du sitter med ena foten på min stol och skär osten samtidit. Första skivan rullar du ihop och stoppar i munnen. Vi skulle prata hela dagen och jag skulle känna att vad som än händer har jag dig.
Jag känner att du är här, du vill ta emot mig när jag faller. Men det går inte.
Vem bestämde att det skulle bli såhär?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej!
Fin blogg du har, mycket starka känslor. Jag har nyss mist min bror i cancer och jag känner mig halvt levande, men man får försöka ta en dag i taget...
Kram/Carola
Skicka en kommentar