Jag klarar inte det här

Mamma, jag klarar inte det här utan dig. Jag har inget kvar att leva för. Fast jag letar och letar hittar jag inget som kan göra mig glad igen.

Den tomhet som du lämnat efter dig är obeskrivlig. Saknaden är outhärdlig.

Mitt liv var på väg att vända, det kändes så bra, det skulle bli så bra. Men på en vecka förändrades allt. Det gick så snabbt. Helt plötsligt var min värld upp och ner. Nu vaknar jag till en mardröm varje morgon. Frågor som varför har jag slutat att ställa, för jag får ändå inga svar. Inom mig finns bara ett stort, mörkt ingenting. Jag lever inte längre, jag försöker bara överleva. Hur länge orkar man leva med ett hjärta utan glädje och livslust?

Det kommer bli lättare, säger alla. Jag vet. Men var är du Mamma? Du är den enda som kan trösta mig nu. Du har alltid funnits just bredvid mig, i med och motgång. Du har alltid sagt precis de rätta orden för att få mig att må bättre. Och när orden inte har räckt till, så har du kramat om mig. Jag kan inte leva ett helt liv utan att få vara i din famn och känna din doft igen.

Du har alltid skjutsat mig överallt. Före klockan sex på morgonen och hämtat mig efter tre på natten. Vem ska jag nu testa nya maträtter med? Vem ska peppa mig att resa och se världen? Vem ska nu släcka min lampa när jag är hemma? Vem ska nu klaga på att mina träningskläder ligger i hallen? Vem ska jag nu dricka te med på kvällen? Vem ska nu ringa till mig varje dag? Vad har du för nummer till himlen Mamma?

Kan du inte bara komma och hämta mig? (Som du alltid gjort...)
Jag vill vara hos dig och ingen annan stans.

Din Lina